”Tango är lite som livet i stort”

Han lurades in i tangovärlden för åtta år sedan – sedan dess har han dansat hundratals mil med hjärta, smärta och stuns i stegen. Möt Jan Carlsson, auktoriserad revisor med förkärlek för argentinsk tango.

Du har dansat tango i åtta år. Hur började det?

– Jag blev inlurad! Jag följde med på en fest hos några kompisar glatt ovetande om att det skulle vara tangotema på festen. Hade jag vetat om det hade jag nog aldrig följt med. Väl där var det en bekant som visade mig grunderna på ett pedagogiskt sätt, och jag blev faktiskt lite biten. Efter det anmälde jag mig till en nybörjarkurs.

Vad var ditt första intryck?

– Att det var svårare än jag trott, tröskeln var ganska hög i början. Det finns över 3.000 turer, typ danskombinationer, men det svåraste var att få till en bra kroppshållning, föra på ett tydligt sätt och att anpassa rörelserna efter musiken. Jag hade dansat lite bugg innan, och om man jämför de två danserna är det mycket svårare att fuska i tango eftersom man dansar tätare och blir direkt avslöjad om man slarvar.

Vad är tjusningen med tango?

– Känslan av tyst kommunikation. Det är häftigt när allt bara flyter och det känns som att man är en kropp och fyra ben. Båda måste ha sin egen balans, man kan inte stödja sig på varandra för att hitta balansen, men man måste samtidigt samarbeta. Lite som det är i livet i stort. När tekniken sitter och man går in i en gemensam sinnesstämning som gör att man blir ett med dansen och musiken – det är då det lyfter.

Har du nytta av ditt intresse i karriären?

– Jag ser dansen som en motpol till allt vad karriär heter. Den hjälper mig att koppla av och skapa en balans i livet vilket hjälper mig att prestera mitt bästa när jag är på jobbet.

Jag går inte och dansar för att hitta nya kunder, men däremot pratar jag mycket om tangon på jobbet då många är intresserade av den typen av dans.

Ditt starkaste tangominne?

– Det var när jag var i Buenos Aires för att dansa och uppleva tangokulturen där. Tyvärr var jag med om en jobbig grej i taxin som skulle ta mig från flygplatsen till hotellet. Under färden kände jag att något var galet och att vi var på väg åt ett helt annat håll, så jag tog chansen att hoppa ut så fort jag fick läge. Väl på hotellet sa ägaren att jag hade gjort helt rätt, hade jag fortsatt i taxin hade jag mest troligt blivit rånad eller ännu värre dödad. Då kom chocken. Den händelsen präglade hela resan.

Du har dansat i flera år nu, vad är det som gör att du inte tröttnar?

– Jag känner att jag utvecklas, man blir aldrig fullärd i tango. Jag lär mig nya turer och finslipar hela tiden tekniken. Dessutom övar jag ständigt på att anpassa mig ännu bättre till musiken och bli ännu tydligare i förningen. Kombinationen att använda hjärnan och röra på sig är det jag gillar bäst – och forskning visar att det är extra viktigt ju äldre man blir. Win-win!

Therese Johansson