Ingvar Mattson är en av tre nya riksrevisorer

Som opolitisk tjänsteman i riksdagen följde han bildandet och utvecklingen av Riksrevisionen på nära håll. Efter myndighetens turbulenta fjolår är Ingvar Mattson nu en av de tre nya riksrevisorer som ska återupprätta organisationen – och framför allt förtroendet för den.

Som opolitisk tjänsteman i riksdagen följde han bildandet och utvecklingen av Riksrevisionen på nära håll. Efter myndighetens turbulenta fjolår är Ingvar Mattson nu en av de tre nya riksrevisorer som ska återupprätta organisationen – och framför allt förtroendet för den.

Grattis till det nya uppdraget!

Berätta, varför tackade du ja?

– Först och främst för att det är ett viktigt uppdrag och en viktig myndighet. Det var väldigt hedersamt att få frågan av KU. När riksdagen sedan valde oss och det blev applåder i kammaren – ja, det var en väldigt speciell känsla, särskilt eftersom jag har jobbat där som opolitisk tjänsteman under många år. Det är svårt att säga nej när riksdagen kallar, säger Ingvar och fortsätter:

– Det var också avgörande att jag länge haft ett intresse för revisionsfrågor. Jag jobbade i konstitutionsutskottet när Riksrevisionen bildades och följde arbetet på nära håll. Och under min tid i finansutskottet jobbade jag bland annat med revisionsfrågor och var faktiskt den som upphandlade de externa revisorer som granskar Riksrevisionen.

Vad känner du till om de andra nya riksrevisorerna, Stefan Lundgren och Helena Lindberg, sedan tidigare?

– Vi har alla tre varit ganska aktiva i nätverket för myndigheternas generaldirektörer, så jag känner dem från det sammanhanget. Jag tror att vi kompletterar varandra bra eftersom alla har olika utbildningsbakgrund och har varit verksamma i olika sektorer. Stefan och Helena har båda lett stora myndigheter i förändring (Statistiska Centralbyrån respektive Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, reds. anm.) medan jag hoppas kunna bidra med min erfarenhet från åren i riksdagen.

Hur kommer ni att fördela arbetet mellan er?

– Det enda som är bestämt i dagsläget är att Stefan Lundgren är administrativt ansvarig. Vi har även fått ett förslag kring fördelning av granskningsområden, men innan vi beslutar om det måste vi komma på plats och hinna fundera ordentligt.

Hur ser du på kritiken från FAR:s generalsekreterare Dan Brännström, att ingen av er tre nya riksrevisorer är revisor?

– Jag är medveten om kritiken, men det är inget jag kan ändra på. Personligen skulle jag inte haft något emot om någon av oss haft en bakgrund som revisor, jag ser naturligtvis att det kan finnas fördelar med det. Men det är KU som måste svara på varför de gjorde som de gjorde.

Vad har du för erfarenhet av revision?

– När det gäller effektivitetsrevisionen vågar jag påstå att jag har en del erfarenhet eftersom den till stor del liknar utredningarna hos Statskontoret, där visionen är en effektiv statsförvaltning. Årlig revision kan jag se från det konstitutionella perspektivet, dock har jag ingen annan erfarenhet på området. Jag är som sagt inte auktoriserad revisor och har inte ens läst företagsekonomi. Det är på både gott och ont. För att återkomma till den förra frågan – är det bäst att ha ämnesexperter som ledare, eller duktiga ledare som förlitar sig på expertisen i organisationen? Det är en avvägning.

Vilka erfarenheter kommer du ha nytta av i uppdraget som riksrevisor?

– Jag började min karriär som forskare och lärare på universitet. Därifrån har jag med mig metodkunskap, förvaltningsteori och presentationsteknik. Från riksdagstiden har jag en stor förståelse för riksdagsarbetet och mer än genomsnittliga kunskaper om vår konstitutionella ordning, kombinerat med att jag har följt Riksrevisionens framväxt och roll på nära håll. På Statskontoret har jag sedan tagit ett steg i mitt ledarskap samtidigt som jag har fått sätta mig in i utredningsarbete. Där var vi väldigt duktiga på design, att kombinera olika metoder för att göra bästa möjliga utredning utifrån problemet och den information som finns tillgänglig.

Du har själv tittat närmare på Riksrevisionen, som redaktör för antologin Riksrevisionen tio år – granskning, ansvar, lärande. Vilka slutsatser från det arbetet tar du med dig in i arbetet?

– Jag skulle säga att alla kapitel i boken är något som jag tar med mig. Möjligtvis med undantag av ”Effektivitetsrevision och Nederländernas Algemene Rekenkamer”, det kanske jag inte har nytta av från dag ett. Några exempel på intressanta kapitel är Kerstin Sahlins text om granskningssamhället, Filip Cassels ”Ett förväntat förväntningsgap för årlig revision” samt de tre kapitlen om vad effektivitetsrevisionen faktiskt är. Det är en identitetsdiskussion som jag tror är viktig.

– Sedan bidrar jag själv med ett kapitel där jag tittar på om den statliga revisionen kommer till de folkvaldas nytta. Det fanns en förhoppning om detta när Riksrevisionen bildades, men jag kom fram till att det inte har skett någon stor förändring. En insikt därifrån som kan vara värd att fundera på, är att den årliga revisionen inte riktigt når ut till riksdagsledamöterna i dag.

Efter turbulensen på Riksrevisionen förra året, hur ska ni återupprätta förtroendet?

– Eftersom vi är tre ansvariga måste vi prata ihop oss först, det finns inget färdigt svar. Det vi har hunnit diskutera är att vi ska komma in i myndigheten med öppna sinnen. Vi följde naturligtvis händelseutvecklingen i fjol, men vill skapa oss egna bilder från verkligheten innan vi bestämmer hur vi ska arbeta. Vi måste återupprätta förtroendet på flera plan: både internt och hos allmänheten, likväl titta på relationen till riksdagen och den statliga verksamhet vi granskar. Riksrevisionen har redan genomgått flera omorganiseringar, så vi får jobba med andra verktyg. Framför allt tror jag att förtroende byggs genom vardagsarbetet, det vill säga att vi håller hög kvalitet i revisionen.

Och hur ska ni se till att fjolårets historia inte upprepas?

– Jag får upprepa mitt svar: eftersom vi är tre personer måste vi diskutera frågan ordentligt innan vi ger ett svar. Det handlar delvis om att arbeta med de saker som KU nämner i sitt medskick till oss, som jäv och rekryteringsprocessen, där jag vet att myndigheten redan har hunnit sätta igång ett arbete. Sedan blir det viktigt för oss att följa utredningen som Mats Melin leder.

Hur är ditt förtroende för den privata revisionen?

– Jag har inte behövt reflektera över den frågan särskilt mycket, så jag har ingen bestämd uppfattning. Det är ofrånkomligt att jag måste lära mig mer om revisionsvärlden och det ser jag verkligen fram emot – det är väldigt spännande och jag är nyfiken av mig som person. Revisorsnämnden, eller Revisorsinspektionen som de numera heter, har ju tagit fram en del förslag och bjudit in till ett seminarium. Det känns som ett perfekt tillfälle för mig att få en inblick i frågorna.

På tal om Revisorsinspektionens förslag, de syftar till att stärka förtroendet för revisionen inom såväl privat som offentlig sektor. Hur kan Riksrevisionen bidra till ett förtroendelyft?

– Det är självklart att Riksrevisionen ska ta en roll för att bidra till stärkt förtroende för revisionen. Exakt på vilket sätt får vi riksrevisorer återkomma om. Så snart vi kommit på plats bör vi ha ögon och öron öppna för att se hur vi kan bidra till det.

Till sist, vad hoppas du åstadkomma som riksrevisor?

– Jag hoppas att vi i den här trojkan ska återupprätta förtroendet för Riksrevisionen och driva en verksamhet som är högkvalitativ och relevant. Jag tror att en viktig nyckel är att jobba tillsammans med myndighetens kvalificerade personal och göra en gemensam resa för att nå det målet.

Josefin Svenberg