Så har då redovisningsåret 2017 startat. De flesta är nu uppe i bokslutsarbete eller i revision av bokslut för 2016. Kanske finns det fortfarande några brutna räkenskapsår kvar att göra klart, men förhoppningsvis inte. Värt att notera är att de brutna åren som ännu inte är färdigställda ska följa en annan version av årsredovisningslagen än den som gäller för dem som görs för kalenderåret 2016.
Det är nu det ställs på sin spets om alla ändringar i ÅRL verkligen genomförts. Att ställda panter och ansvarsförbindelser numera inte ska redovisas inom linjen utan i not samt att ansvarsförbindelser inte är det som ska upplysas om i not utan företagets eventualförpliktelser, vilket inte är synonymt med ansvarsförbindelser. Min uppfattning är att det var ett väl genomfört arbete som gjordes när Redovisningsdirektivet infördes i vår lag, det vill säga uppdateringen av ÅRL. Bland annat fanns det upplysningsskyldigheter i ÅRL som låg ”gömda” i andra kapitel än i kapitlet om tilläggsupplysningar, numera noter. Inte minst den som fanns i 2 kap. 4 § sista stycket. Jag vet inte hur många gånger jag har undrat över varför denna upplysning inte har funnits när jag läser årsredovisningar? Lagen har varit glasklar redan från starten om att upplysning ska lämnas om ett företag inte tillämpar de grundläggande principer som finns i nämnda lagparagraf. Vilka grundläggande principer är det då, jo fortlevnadsprincipen, jämförbarhetsprincipen, försiktighetsprincipen, periodiseringsprincipen, post- för postvärdering, kvittningsförbudet samt kontinuitetsprincipen. Ett företag får bryta mot dessa principer men ska lämna upplysning i not om det.
En princip som blivit föremål för diskussion är fortlevnadsprincipen. Frågan har varit, vad ska ett företag enligt K2 respektive K3 upplysa om? Låt mig försöka reda upp begreppen. Först och främst, upplysningskravet i not finns för alla företag i 5 kap. 5 §. Detta upplysningskrav gäller alla företag oavsett regelverk. Upprättas inte årsredovisningen i enlighet med fortlevnadsprincipen ska upplysning om detta lämnas i not. Upplysningen ska innehålla skälen för avvikelsen och en bedömning av effekten på företagets ställning och resultat. K3 ställer dessutom ett extra krav på denna notupplysning, men det kravet gäller bara för större företag. I punkt 2.2 i K3 skrivs följande: ”Om det vid bedömningen av företagets fortlevnadsförmåga föreligger eller förutses händelser eller förhållanden som medför betydande tvivel om företagets förmåga att fortsätta verksamheten, ska ett större företag lämna upplysning om skälen för tvivlen.”
Värt att notera är den ytterligare upplysningen som större företag ska lämna; skälen för tvivlen! Ett mindre företag som följer K3 ska i not lämna upplysning om varför inte 2 kap. 4 § punkt 1 följs.
Nästa fråga kom till mig som ett brev på posten. Hur ska detta beskrivas i förvaltningsberättelsen? Är det någon skillnad mellan K2 och K3?
Enligt K2 ska ett företag lämna upplysning i förvaltningsberättelsen. I K2 står det: ”den omständighet som att företaget inte längre förutsätts fortsätta sin verksamhet”. Vad är det då som bör stå i förvaltningsberättelsen, jo här behövs en beskrivning av de omständigheter som gör att företaget inte längre förutsätts kunna fortsätta sin verksamhet.
I K3 punkt 3.8 skrivs att ett företag som inte tillämpar fortlevnadsprincipen ska upplysa om detta i förvaltningsberättelsen. Innebär denna punkt i K3 en skillnad mellan K2 och K3? Mitt svar är nej. Om frågan har varit uppe till diskussion i styrelsen, där fortlevnadsprincipen har ifrågasatts av styrelsen eller av revisorn, är det en sådan omständighet som enligt min uppfattning är en väsentlig händelse som ska upplysas om i förvaltningsberättelsen. Med andra ord – upplysningskravet i not om att ett företag inte har upprättat sin årsredovisning enligt fortlevnadsprincipen är inte detsamma som det upplysningskrav som finns avseende väsentliga händelser under räkenskapsåret som ska lämnas i förvaltningsberättelsen, där företaget i stället redogör för varför det finns tvivel om fortsatt drift.
Vi får hoppas att vi alla kan ”arbeta enligt fortlevnadsprincipen”, så slipper vi detta dilemma.
Caisa Drefeldt är auktoriserad revisor och redovisningsspecialist på KPMG i Göteborg. Hon skriver i vartannat nummer av Balans.