Intressebolag är ett diffust område. Det är bolag, som är ganska hårt kopplade till koncernen, men som inte är dotterbolag. Den redovisningsmetod som används, den så kallade kapitalandelsmetoden, hamnar i ett vakuum mellan marknadsvärdering av aktierna och historisk anskaffningskostnad. Därför har IASB ställt frågan om metoden verkligen behövs. Positivt är dock att kapitalandelsmetoden är enkel. Värdet på intressebolagsaktierna i koncernens balansräkning förändras endast genom intressebolagets vinst eller förlust.
Låt oss ta ett exempel. Intressebolaget PMAB ägs till 50 procent av koncernen KCAB. Antag att värdet på PMAB-aktierna i KCAB:s balansräkning är 100 miljoner kronor. PMAB redovisar för år 20x7 ett nettoresultat efter skatt på 30 miljoner kronor. Hälften, 15 miljoner kronor är hänförligt till KCAB, som i balansräkningen vid utgången av 20x7 tar upp ett värde på 100 plus 15 miljoner kronor. I KCAB:s resultaträkning redovisas samtidigt en ”resultatandel i intressebolag” på 15 miljoner kronor. Oftast placeras denna resultatrad precis före summeringen av rörelseresultatet. Det finns även en del andra justeringar som normalt görs, men de bortser jag ifrån, eftersom de inte är centrala för att utvärdera användbarheten för en analytiker.
Anledningen till att IASB funderar på om kapitalandelsmetoden verkligen är nödvändig hänger samman med den nya standarden IFRS 9. Den täcker redovisning av finansiella instrument, alltså även aktier. Standarden ger koncernen en möjlighet att redovisa även långsiktiga aktieinnehav till verkligt värde. Då måste vinsten eller förlusten på omvärderingen redovisas som en del i övrigt totalresultat, alltså i det tillägg som finns under själva resultaträkningen. Till skillnad från de flesta andra omvärderingar får dock inte omvärderingar av långsiktiga aktier föras över till den ”normala” resultaträkningen, inte ens om aktierna säljs och vinsten/förlusten realiseras.
På ett möte i IASB:s analytikergrupp, CMAC, diskuterades nyligen kapitalandelsmetoden. Trots metodens uppenbara problem var det ingen av de närvarande 14 analytikerna som ansåg att den borde skrotas. Metoden ansågs ge en rimlig indikation på hur intressebolagets värde utvecklats, samtidigt som den är enkel att förstå. Därtill är metoden förhållandevis objektiv. Att ersätta den med en marknadsvärdering av aktierna ansågs mindre användbart, eftersom värderingen ansågs manipulerbar. De näraliggande problemen kring nedskrivningstester av goodwill framfördes som en indikation på detta.
I svenska bolag är de flesta intressebolag 50/50-ägda joint ventures (eller liknande) och blir normalt av operativ karaktär. En omvärdering av aktierna med hjälp av exempelvis en kassaflödesvärderingsmodell blir därför synnerligen subjektiv och skulle troligen skapa en volatilitet i koncernens resultat, som skulle göra resultaträkningen mindre användbar.
Det finns dock två huvudsakliga problem med metoden. Dels specificeras ofta inte intressebolags jämförelsestörande poster (främst omstruktureringskostnader och nedskrivningar av anläggningstillgångar) på samma sätt som i exempelvis ett dotterbolag. Det gör att resultatanalysen blir svårare. Skatt i intressebolaget är det andra problemet. Den är numera avdragen direkt från resultatandelen, vilket är en försämring från tidigare. Då redovisades intressebolagets skatt som en del av koncernens skattekostnad, vilket underlättade skatteprognoser.
Så vad blir slutsatsen? Behövs metoden? Mitt svar är ja. Den ger en hyggligt objektiv indikation på värdeutvecklingen i ett intressebolags aktier. Att låsa aktierna till anskaffningsvärde (och bara tillämpa nedskrivningar) blir mindre informativt och att enbart tillämpa verkligt värde blir för manipulerbart. Däremot kan verkligt värde vara att föredra om intressebolaget är börsnoterat, men då krävs en rimlig handel i aktierna. Däremot är det svårt att förstå varför reglerna i IFRS 9 förhindrar att realiserade vinster och förluster, som redovisas i övrigt totalresultat inte får omföras till resultaträkningen. En realiserad vinst eller förlust är ju objektivt fastställd genom en transaktion och hör därför tveklöst hemma i resultaträkningen.
Peter Malmqvist Chefsanalytiker, Remium Nordic