Nytt år, nya möjligheter, nya standarder. Kanske inte så många standarder under 2017, men 2018 blir två stora standarder tillämpliga: IFRS 9 om finansiella instrument och IFRS 15 om intäkter. Här ska jag framför allt diskutera IFRS 9 och forskning med koppling till den standarden.
Detta för oss till den huvudsakliga frågan i denna krönika, nämligen huruvida forskning har någon betydelse för revisorer och redovisare i praktiken. Under senare år har det förts en diskussion om kris inom utbildning i redovisning på högskolenivå. Det som anges som själva grunden i krisen är att det finns för få disputerade lärare i redovisning. Det innebär att det finns för få forskande lärare, och därmed för lite koppling till forskning i utbildningen.
Problemet har tidigare diskuterats i Balans (september 2014) i en artikel av Sten Jönsson med rubriken ”Skriande brist på redovisningskompetens”. I mars 2016 publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Akut brist på lärare i ekonomi på universiteten”, med författare från FAR, Civilekonomerna och flera universitet. Det har också bildats en grupp som under senare år har diskuterat frågan om lärarbrist, med representanter från branschen (FAR och revisionsbyråer), riksdagen och universiteten.
Diskussionens utgångspunkt är att forskning, och forskande lärare, är viktigt. Frågan är dock på vilket sätt detta kommer branschen tillgodo. Med andra ord, hur tjänar branschen på att det finns mer forskning i redovisning? Frågeställningen kan delas upp i två delar. Den första handlar om att utbildningen blir bättre om den bedrivs i en aktiv forskningsmiljö, och att branschen därmed kan rekrytera anställda med bättre förutsättningar för arbetet. Den andra frågan handlar om forskningen i sig är till nytta för branschen.
Om vi börjar med utbildning kan man ta till det formalistiska argumentet, det vill säga att Högskolelagen kräver att universitetsutbildning är kopplad till forskning. Det är dock trevligt om man även kan se att utbildningens kvalitet ökar. Jag hävdar att forskning bidrar till att ge studenterna bättre förmåga att se helheter, att föra konceptuella resonemang och att få fram väl motiverade argument och slutsatser. Detta kan förväntas vara av betydelse för branschen, särskilt i en framtid där fler enkla arbetsuppgifter digitaliseras. Det kan även ha en större betydelse kopplat till demokratins funktionssätt, i en tid när data, fakta och logiska resonemang ersätts med tyckande (valet av Trump är ett uttryck för detta, något som kopplas till begreppet ”post-truth era”). Så, för utbildning förväntas forskning vara betydelsefull.
Hur ser det då ut med forskningen i sig – är den till nytta för branschen? En svårighet är att praktik och forskning har olika logiker. I praktiken är målet att utföra konkreta uppgifter med hög kvalitet, till exempel producera en årsredovisning eller utföra en revision. Forskningen handlar om att identifiera och förstå strukturer som förväntas existera under lång tid. Forskningen är därtill ofta skriven på ett tekniskt och svårtillgängligt sätt, där andra forskare, inte branschen, utgör primär målgrupp.
Ett sätt att göra forskningen mer relevant är att förmedla den i mer lättillgänglig form. Därför gör jag ett försök att beskriva en nyligen publicerad artikel kopplad till IFRS 9, så får ni läsare bedöma om det verkar relevant. Artikeln är ”The predictive ability of loan loss provisions in banks – Effects of accounting standards, enforcement and incentives”, skriven av Marton och Runesson och publicerad i tidskriften British Accounting Review, 2016.
Bakgrunden är frågan hur mycket bedömningar som ska tillåtas av dem som upprättar finansiella rapporter i samband med redovisning av kreditförluster. Mycket bedömningar kan ge bättre information om faktiska framtida kreditförluster, men kan å andra sidan underlätta för företag att manipulera redovisning. IAS 39 har kritiserats för att inte tillåta bedömningar, vilket kan ha förvärrat den finansiella krisen i Europa 2008 och framåt. Som svar gav IASB ut IFRS 9, som har en betydligt mer bedömningsbaserad utgångspunkt vid redovisning av kreditförluster.
Artikeln visar att överlag blir redovisning av kreditförluster bättre med standarder som tillåter mer bedömning. Detta gäller dock framför allt i situationer när företag inte har starka incitament att manipulera redovisningen och i länder där det finns en stark tillsyn.
Vad gäller implikationer för praktiken är det viktigt att notera att artikeln handlar om banker. Företag som enbart har kundfordringar med kort löptid kommer sannolikt inte att påverkas särskilt mycket av införandet av IFRS 9. För de företag, inklusive banker, där redovisningen påverkas, kan det dock vara skönt att veta att även om IFRS 9 kräver en del arbete så blir redovisningen totalt sett bättre av den nya standarden!
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.