Diplomatämnet som fångades av en ny tid

Han pluggade statsvetenskap och ville bli diplomat. I stället har han blivit något av ett hållbarhetsfrågornas särskilda sändebud i revisions- och rådgivningsbranschen. Fredrik Franke, hållbarhetsdirektör på PwC, ser branschen som en föregångare. Men det har också funnits stunder då han oroat sig för att inte leva som han lär.

Fredrik Frankes karriär speglar hållbarhetsområdets utveckling från miljöredovisning via kommunikation till fullskaligt affärsområde. Fortfarande omsätter det inte i närheten av lika mycket pengar som de klassiska affärsområdena i branschen.

– Vi får fortfarande oproportionerligt mycket uppmärksamhet i förhållande till hur mycket pengar vi drar in, säger han rättframt.

Hållbarhetsområdet har en särställning, men allt fler inser att hållbarhet och lönsamhet inte står i motsatsförhållande. Tvärtom är de ömsesidigt beroende och i snabb takt integreras nu hållbarhetsperspektivet i företagens kärnverksamhet och affärsmodell. När detta sker ökar kraven på redovisningsmodeller som fångar komplexiteten i affären. De finansiella tillgångarna och kostnaderna är inte de enda som behöver prissättas, men i vilken valuta ska socialt eller miljömässigt kapital redovisas? Där befinner sig hållbarhetsspetsen i dag. Ganska långt ifrån miljöredovisningens tabeller och nyckeltal.

För Fredrik Franke började det med ett utbytesår på ett liberal arts college i Portland i USA.

– Det var i början av 1990-talet och Gulfkriget utlöste något som liknande proteströrelsen från Vietnamkrigets dagar. Samhällsklimatet i Portland var progressivt och på mitt college kunde man läsa kurser inom till exempel resurshantering och miljörätt. Detta var innan vi ens hade hört talats om växthuseffekten, minns Fredrik Franke.

Året i Portland blev avgörande för hans fortsatta karriär. Det var här han bestämde sig för att inte bli ingenjör utan satsa på diplomatspåret. Smaken för resor hade han fått med modersmjölken, redan som liten grabb skickade föräldrarna iväg honom att tillbringa flera veckor i främmande familjer i andra länder. Han började plugga statsvetenskap vid Stockholms universitet åren innan Sveriges inträde i EU. När det var dags att skriva uppsats låg det nära till hands att skärskåda ett av EU-debattens kontroversiella begrepp.

– Min uppsats handlade om huruvida lobbying fanns i Sverige. Det ledde mig till att göra intervjuer på svenska storföretag och det var så jag halkade in på Ericsson, berättar Fredrik Franke.

Det var mitt under it-boomen och Ericsson behövde folk. Fredrik Franke började på PR-och kommunikationsavdelningen, men fortfarande med det bestämda målet att snart söka in på diplomatutbildningen. Det skulle inte heller ta lång tid innan Fredrik Franke satt i ett Herkulesplan bredvid Pierre Schori på väg mot en brinnande krigszon. Men under andra omständigheter än de förutspådda.

– Ericssons dåvarande kommunikationschef Lars Stålberg var gammal diplomat. Han hade börjat känna vartåt vindarna blåste när det gäller företagens samhällsansvar och han sa till mig att om jag bara hängde kvar ett par år så skulle jag nog kunna skapa min egen tjänst.

Tiden var inne för storföretagen att börja tillsätta sina första CSR-ansvariga. Fredrik Franke hade tänkt sig en annan karriär, men blev fångad av den nya tiden och en delvis ny värld som höll på att ta form. Han beskriver det som att han blev en informell CSR-chef som fick bygga upp verksamheten från grunden. Det första projektet, Ericsson Response, lever än i dag.

– Det var ett tidigt försök att knyta ett lokalt samhällsansvar till affären. Det var under Kosovokriget och hjälporganisationerna stod handfallna inför strömmen av flyktingar. Det var den första vågen av flyktingar som var mindre intresserade av filtar och vattenflaskor, men frågade efter mobiltelefoner. Situationen kom oss till känna och inom loppet av en dag satt jag i ett Herkulesplan med hörselkåpor. Jag var eld och lågor. Bredvid mig satt biträdande utrikesminister Pierre Schori, alldeles lugn och läste Sartre.

Fredrik Franke ler åt minnet och sammanfattar resan:

– Vi gjorde ingen nytta alls den gången, vi fladdrade mest runt.

Men han kom hem med en ny förståelse för komplexiteten kring katastrofhjälp och så småningom förstod hjälporganisationerna att Ericsson hade något de behövde – infrastruktur. Sedan dess är Ericsson Response en permanent verksamhet som bygger på att anställda runtom i världen på frivillig basis ställer upp som volontärer vid kastastroflägen.

2002 insåg sveriges största revisionsbyrå att den skulle behöva någon som Fredrik Franke. PwC hade sedan några år ett miljörådgivningsteam, men ville bredda det till ett CSR-team och sökte en person som hade erfarenhet av företagens samhällsansvar. Här någonstans blev det ganska uppenbart för Fredrik Franke att han inte skulle komma att söka in till diplomatutbildningen. Men hans arbete med de sociala aspekterna av företagens samhällsansvar, som handlar om att sätta dig in i de olika intressenternas krav på företaget och att facilitera dialogen mellan företag och intressenter, kan kanske liknas vid diplomati. Diplomati för en ny tid där allt större krav ställs på företagen att inte bara se till sin affär utan se till helheten.

När Global Reporting Initiativ (GRI) slog igenom och företagen började efterfråga hållbarhetsredovisning fick hållbarhetsfrågorna fäste på allvar i revisions- och rådgivningsbranschen. FAR tog fram ett pris för bästa hållbarhetsredovisning och FAR:s specialistgrupp för hållbar utveckling tog fram en svensk standard för bestyrkande av hållbarhetsredovsning, RevR 6 (som bygger på den internationella standarden ISAE 3000).

– Det här var ju en naturlig affär för revisions- och rådgivningsbranschen. Föregångaren och tidigare FAR-medlemmen Lars-Olle Larsson var en viktig kraft i den här utvecklingen, tack vare hans påtryckningsarbete fattade dåvarande näringsminister Maud Olofsson beslut om att alla statliga bolag i sina ägardirektiv skulle ha krav på bestyrkt hållbarhetsredovisning.

Bestyrkandeområdet gick som tåget, men rådgivningsdelen ”gick ned sig lite” under den här tiden, berättar Fredrik Franke. Själv fick han möjligheten att göra den internationella karriär som han alltid drömt om. Först ett par år i Schweiz som nätverkskoordinator för PwC:s globala hållbarhetsnätverk, därefter i USA.

– Åren som koordinator för PwC:s hållbarhetsnätverk var superkul. Jag åkte runt i hela världen och hjälpte PwC-kontor att bygga upp sitt hållbarhetsarbete. Jag var mycket i länder som Kina, Turkiet och Polen.

Medan PwC i Storbritannien var en stark drivkraft i det globala hållbarhetsarbetet, höll det amerikanska hållbarhetsteamet på att implodera, med Fredrik Frankes ord. PwC i Storbritannien hade hundra personer i sitt hållbarhetsteam. New York-kontoret knappt en handfull. 2009 fick Fredrik Franke tillsammans med en dansk partner uppdraget att kickstarta det amerikanska teamet inom hållbarhet. På två år gick deras team från fem till 65 personer.

– Det var en helt annan inställning i USA jämfört med i Europa. Medan vi hänvisar till EU, lagstiftning eller allmänhetens intresse, är de amerikanska styrelserna enbart intresserade av avkastning på insatt kapital. Vi lärde oss ganska snabbt att vi måste kunna berätta vad hållbarhet tillför affären.

Men Fredrik Franke fick betala ett pris för sin framgång.

– Det är inte så hållbart att arbeta i USA utifrån svenska värderingar. Är man konsult på Manhattan förväntas man arbeta från sju på morgonen till sju på kvällen. Jag missade mycket av småbarnsåren och kunde till exempel inte vara pappaledig.

När det var dags för barnen att börja skolan bestämde sig familjen för att åka hem i stället.

– Det var ett vägskäl. Hade vi stannat kvar hade våra barn blivit amerikaner.

Det var bra tajmning också skulle det visa sig. Hemma i Stockholm behövdes någon som kunde ge ny energi till det avsomnade konsultspåret inom PwC:s hållbarhetsaffär.

– Jag var lokalanställd i New York, så det fanns inget arbete som väntade på mig hemma. Men jag hade lite tur, när Lars-Olle Larsson fick höra att jag var på väg hem sa han på sin klingande skånska: Vad bra då behöver inte jag göra det här längre. Och sedan pensionerade han sig från PwC.

Fyra personer var redan rekryterade. Fredrik Franke kom in som den femte och kunde börja arbeta genast.

– På ett sätt var jag tillbaka på ruta ett, men ändå inte. Så mycket har hänt på området sedan jag började. Utvecklingen har varit dynamisk och i konsultyrket är ingen dag är den andra lik.

Utifrån Fredrik Frankes horisont har revisions- och rådgivningsbranschen gått i bräschen för hållbarhetsfrågorna. Han beskriver hållbarhetsnätverket som ett av de äldsta och bäst fungerande av PwC:s alla globala nätverk.

– Vi är omkring 1.000 personer och många av oss har jobbat tillsammans länge och känner varandra väl. Vi har nätverksträff en gång om året och den brukar förläggas så att den går att kombinera med något annat globalt evenemang som många vill åka på. Förra hösten, exempelvis, sammanföll det med klimattoppmötet i Paris.

PwC, liksom alla de stora revisionsbyråerna, är återkommande gäster vid World Economic Forum i Davos.

– De globala cheferna företräder byrån, men vi är med i bakgrunden och sufflerar dem, berättar Fredrik Franke.

Hållbarhetsfrågorna står ofta högt upp på dagordingen vid dylika träffar – intresset för området är betydligt större än intäkterna det inbringar.

– Hållbarhet är fortfarande inte en jättebusiness för PwC. Utifrån vår andel i affären får vi oproportionerligt mycket uppmärksamhet. Men man kan också vända på det. Hållbarhet handlar inte bara om affären utan också om förtroendet och varumärket.

Som allt annat är frågan om branschen varit tillräckligt framsynt i hållbarhetsfrågorna en fråga om perspektiv.

– Det är svårt att veta vad man ska jämföra med, men från det jag kan se har branschen varit fantastisk. Den här branschen som man hade kunnat tro var väldigt konservativ tycker jag tvärtom har visat sig förvånansvärt progressiv. Man hade kunnat tänka sig att branschen skulle säga: Det är inte materiellt och dessutom finns inga standarder, vilket är någonting som revisorer inte gillar. Men jag tycker att vi har vågat.

Apropå materialitet, eller väsentlighet som det heter på svenska. Just nu utvecklar de största revisionsbyråerna modeller för hur andra värden än de strikt ekonomiska ska kunna översättas till pengar. International Integrated Reporting Council (IIRC) har lanserat ett ramverk för att redovisa ett företags alla sorters kapital – socialt, kulturellt, ekologiskt och så vidare. Men ingen har tänkt på valutan.

– Om du jämför det med klassisk redovisning är det som att de har börjat i fel ände. De har tagit fram ett ramverk för årsredovisningen, men det finns fortfarande inget verktyg för bokföring. Det som utvecklades i det italienska bankväsendet för femhundra år sedan finns fortfarande inte när det gäller företagens sociala och ekologiska tillgångar och kostnader.

På sikt måste dessa nya valutor bli universella och i Almedalen i somras fick vi bevittna en första dialog mellan de två största byråerna på området.

– För att det ska ta fart måste vi få med oss de största företagen att vilja prova, säger Fredrik Franke.

Hans arbete har under åren handlat mycket om att övertyga de stora företagen om värdet med hållbarhet och utmana dem att våga prova. Det är en position som kräver att man själv tål att synas i sömmarna. Där har Fredrik Franke känt sig orolig ibland.

– För några år sedan var jag lite orolig för att det hände för lite internt. Samtidigt har jag varit försiktig med att gå in och driva det interna hållbarhetsarbetet, eftersom det inte är någonting jag får betalt för. Vi kommer aldrig vara lika bra som våra bästa kunder, men vi måste vara ett föredöme. Nu tycker jag att vi börjar komma ikapp rejält i vårt interna hållbarhetsarbete och har nu blivit något både jag och alla våra medarbetare är väldigt stolta över.

Fredrik Frankes personliga drivkraft har aldrig varit pengar.

– Jag är fortfarande någonstans den där killen som ville lösa konflikter på skolgården och bli diplomat. Så även om det legat utanför mitt direkta uppdrag har jag åkt runt till närmare ett tjugotal PwC-kontor runtom i landet och pratat hållbarhet.

Nu börjar revisorerna ute i landet att ringa till huvudkontoret och prata om stora tillverkningsföretag som Fredrik Franke inte ens visste fanns och om hur dessa nu vill arbeta mer hållbart. Företagens samhällsansvar tycks ha kommit för att stanna. Eller är det en hajp?

– Nej, i så fall skulle jag ha levt på en hajp i tjugo år, säger Fredrik Franke.

Rakel Lennartsson