När kraven höjs på revisionen höjs också prislappen, ofta utan motsvarande nytta för de mindre företagen. Det är dags för en reform som sätter de ägarledda företagens behov i fokus, skriver Erik Emilsson och Urban Engerstedt.
De senaste 10–15 åren har kännetecknats av ett från reglerings- och tillsynssynpunkt ökat fokus mot revisionen av stora företag. Särskilt så kallade systemviktiga företag (exempelvis banker och andra finansiella företag) och andra företag av allmänt intresse har varit i fokus, medan ett minskat intresse riktats mot övriga företag, särskilt mindre och ägarledda. Denna utveckling kan sägas ha börjat 2002 till följd av den så kallade Enron-affären och fortsatt 2008 i spåren av finanskrisen i USA. För svenskt vidkommande kan också nämnas avskaffandet 2010 av revisionsplikten för små företag. Utvecklingen har även lett till EU:s så kallade revisionspaket vilket kommer att införas i den svenska lagstiftningen 17 juni i år.
Samtidigt med dessa reformer har det blivit tydligt att något måste göras åt förväntningsgapet när det gäller revision av ägarledda företag. Seriösa och framgångsrika företagare har insett att ”strul kostar” och vill göra rätt. Det finns därmed en marknad, alldeles oavsett revisionsplikt, för en effektiv och rådgivningsinriktad revision. De reformer vi sett de senaste åren går dock i motsatt riktning. Formaliakraven ökar, och företagarna inser mer och mer att ”revision är nog något som egentligen bara passar stora företag”. Mycket olyckligt, tycker vi, då en effektiv revision i ägarledda bolag kan göra både företagsnytta, företagarnytta och samhällsnytta – tre ”nyttor” till priset av en!
Naturligtvis, och detta är inget problem i praktiken, måste en revision värd namnet fortsätta vara självständig, ifrågasättande och modig. Om ägarledda företag ska välja revision får den inte upplevas som onödigt betungande eller innehålla irrelevanta moment. Varje procent man ökar kraven, och möjligen säkerheten, kommer också att öka kostnaden för revisionen. Och ju närmare vi kommer 100 procent, desto dyrare blir varje litet steg, vilket leder till att färre kommer att tycka att revisionen är kostnadseffektiv. Om vi i stället kan gå åt andra hållet, kommer fler att efterfråga revision och vi får mer nytta åt alla.
Som ett exempel på en dyr reglering med begränsad nytta i ägarledda företag kan nämnas problemen vid förstagångsrevisioner. Ett enkelt förslag, som sannolikt inte på något sätt skulle försämra revisionen av dessa företag, vore att tillträdande revisor kunde förlita sig på tidigare revisors revisionsberättelse, utan ytterligare granskning. I de fall där ett bolag inte tidigare haft revision så kunde revisorn friskriva sig från fel i den ingående balansen. Detta skulle sänka tröskeln för nya bolag att välja revision, utan att i någon väsentlig grad försämra revisionen.
Utvecklingen på revisionsområdet talar enligt vår mening därför för ytterligare en reform som innebär att man delar upp de revisionspliktiga företagen i två kategorier med skilda regler och med olika former för revisorstillsyn. Till den första kategorin bör höra samtliga ”publika” företag medan övriga ”privata” företag bör höra till den andra kategorin. Definitionen av ”publika” respektive ”privata” behöver naturligtvis övervägas noga. Aktiebolagslagens nuvarande definition är sannolikt inte tillräckligt väl anpassad för detta ändamål. Till kategorin ”privata” företag skulle möjligen kunna räknas så kallade 80–40–50-företag men, som sagt, denna fråga behöver övervägas ytterligare.
Förutsättningarna för en uppdelning av nu skisserat slag förefaller också vara goda. Man kan rentav påstå att en sådan uppdelning gäller redan i dag i inte alltför obetydlig utsträckning. En hel del av gällande reglering på området gäller således endast ”publika” företag och den kommande lagstiftningen spär på detta ytterligare. Till bilden hör vidare att Revisorsnämnden (RN) mer och mer kommit att rikta in sin tillsyn mot revisionen av ”publika” företag och att revisionsstandarderna (ISA) i praktiken är tillämpliga framför allt vid revision av ”publika” företag och inte anpassade till revision av ”privata” företag.
Vi anser alltså att tiden nu är mogen för genomförandet av ytterligare en reform på revisions-regleringsområdet med den inriktning som vi här pekat på. Målsättningen med denna är en relevant, självständig och kvalitetssäkrad revision i ägarledda företag, som motsvarar den seriösa företagarens förväntningar, och samtidigt gör rimlig samhällsnytta. RN skulle kunna överlåta sin tillsyn över revisionen av ”privata” företag till FAR, som ju redan utför mycket av kvalitetskontrollen på detta område sedan flera år. När det gäller den goda revisionsseden finns det sedan något år tillbaka ett väl utarbetat förslag till revisionsstandard som skulle kunna ersätta ISA vid revision av ”privata” företag, nämligen Nordisk standard för revision i mindre företag (Standard for Audits of Small Entities SASE) som tagits fram gemensamt av branschorganisationerna i Norden.
Erik Emilsson är revisor och delägare i Revideco.
Urban Engerstedt är seniorrådgivare och tidigare chefsjurist på FAR.