En gång akademiker, alltid akademiker

Gunilla Eklöv Alander är forskaren med bred bakgrund inom branschen. Hon har arbetat på PwC och på Revisorsnämnden (RN) samt varit sakkunnig åt FAR. Men det är inom forskningen hon känner sig riktigt hemma.

– Jag gör mycket mer nytta här, säger hon.

Stockholm Business School, SBS, är en av de största institutionerna vid Stockholms universitet och den största företagsekonomiska institutionen i Sverige. Här finns över 3.500 studenter, ett hundratal undervisande och forskande personal samt ett trettiotal doktorander. Institutionen är placerad i det område som kallas Kräftriket och Gunilla Eklöv Alander, assistant professor vid SBS, tar emot i sitt rum på andra våningen i ”redovisarnas” hus; House of Accounting. I fönstret står en orkidé, och på bordet en skål med frukt. Whiteboarden som tar upp större delen av den lediga väggen är fullskriven med tankar, och olika frågeställningar, tänkta att användas i Gunilla Eklöv Alanders pågående forskning.

2011 växte verksamheten inom institutionen. Då ökade antalet anställda och två nya hus i Kräftriket invigdes: ”the House of Marketing” och ”the House of Accounting”.

– Det är toppen för oss att ha ett eget hus, vinsterna av att sitta tillsammans är fantastiska då vi tillsammans kan synliggöra nyttan med vår forskning och undervisning. Här sitter ett gäng som är helhypade på redovisning i olika konstellationer; revision, ekonomistyrning, finansiell rapportering, operations management, corporate governance etcetera. Många av oss i ”the House of Accounting” är externt finansierade, och finansieringen av vår forskning är löst för två-tre år framöver. Utan externa finansiärer kan vi i princip inte forska och skulle forskningen minska skulle undervisningen bli sämre och vi skulle tappa fart i våra internationella utbyten, konstaterar Gunilla Eklöv Alander.

Men att få extern finansiering är inte lätt. Det tog henne två år efter återkomsten till akademin att ordna dessa nödvändiga förutsättningar för forskningsgärningen.

Gunilla Eklöv Alander är övertygad om att forskning behövs. Både för samhället i stort, och för att undervisningen ska hålla tillräckligt hög kvalitet i den numera allt hårdare internationella konkurrensen mellan topplärosätena. Och det i sin tur, för svenskt vidkommande, är viktigt för att branschen ska utvecklas och ha möjlighet att göra samhällsnytta.

– Vi har nu ett tillräckligt stort nätverk och har skapat oss ett så pass välrenommerat namn internationellt att vi inte bara kan presentera vår forskning i rätt sammanhang utomlands, utan nu får vi också hit riktigt duktiga forskare från hela världen. De väljer att komma till oss, konstaterar hon.

Ett exempel på det är att institutionen för första gången i Sverige får arrangera den mycket prestigefyllda konferensen Interdisciplinary Perspectives on Accounting; IPA, nästa sommar. Konferensen har ett starkt fokus på sociala, politiska och organisatoriska frågor inom redovisning och revision, och firar nästa sommar 30-årsjubiléum.

Hon är född och uppvuxen i Jämtland. I släkten finns främst naturvetare och ingenjörer och hennes farfar var rektor och prästvigd i Uppsala och morfar storbonde med jord- och skogsbruk.

– Avkastning var inget vi direkt pratade om vid middagsbordet, säger hon med ett leende och drar sig till minnes de första mötena som ung ekonomistudent med redovisningsjargong; Te-konton; aha, de har inte bara kaffekonton! Och avkastning; kasta av vadå? Men sådana minnen är bra att ha i bagaget vid möten med studenterna på grundkursen i redovisning, en kurs som av många upplevs som svår.

Ändå var det i slutet av augusti 1992 på en skogstur för att plocka hallon som Gunilla Eklöv Alander kom till insikt om vad hon skulle göra med sin framtid. Hennes pappa frågade henne vad hon var bra på och hon tänkte efter.

– Att skriva, jag hade bland annat jobbat som frilansjournalist på Östersundsposten, och samhällsfrågor. Under studietiden tyckte jag mycket om teori och filosofi. Och vad ska man då göra – jo, forska! Det var som en uppenbarelse; allt blev klart och humlorna liksom hängde helt stilla i luften. Så jag ringde institutionen i Umeå och fick veta att ansökningstiden till forskarutbildningen gick ut samma dag. Det var bara att faxa en ansökan, och så blev jag tack och lov antagen. Det är lite andra processer nu för tiden, säger hon med ett skratt.

Den akademiska karriären startade på Handelshögskolan i Umeå där hon började doktorera, men snart bar det av till Stockholm och Stockholms universitet. Ett måste enligt henne själv för att kunna jobba vidare och utvecklas. Att hon satsat på forskning i stället för en renodlad karriär inom revision är ett val hon aldrig ångrat men tänkt mycket på.

– Det jag har förmånen att få arbeta med är så intressant och jag är glad att jag valde det. Men faktum är att i den här kapaciteten har jag enorm nytta av att ha fått möjligheten att se hela branschen, dels alla åren som revisionsspecialist inom PwC, som sakkunnig åt FAR, och så tiden på Revisorsnämnden. Jag har sett hur hela branschen och även övervakaren fungerar. Det är nog inte så många i vårt land som har dessa kombinerade erfarenheter och det är en stor fördel forskningsmässigt, säger hon.

Hon doktorerade 2001 på en avhandling om reviderbarhet på immateriella tillgångar. Gunilla Eklöv Alander säger att det är lätt att tro att en värdering sker tekniskt, utifrån standarder och underlag, och att revisorn gör sin oberoende bedömning i sin lilla bubbla, så som god revisionssed uttrycker det, det är en mycket teknokratisk syn på redovisning och revision menar hon.

– Min doktorsavhandling handlade i grunden om hur immateriella tillgångar blir reviderbara, och det visade sig att reviderbarheten samskapas eller rent av förhandlas fram mellan revisorn och befattningshavare hos klientföretaget, om vilka förutsättningar som måste finnas för att en immateriell tillgång ska bedömas vara reviderbar och vilket värde den i så fall borde upptas till.

Enligt hennes doktorsavhandling sker i denna process en förhandling om existens och värdering för den immateriella tillgången, och där använder revisorn helst inte sitt yttersta hot som vapen, den orena revisionsberättelsen, utan lyckas i förhandlingen genom retorisk kompetens övertyga om sin syn på den immateriella tillgången. Avhandlingen blev ett tidigt bidrag till förhandlingsforskningen inom revision. Doktorsavhandlingen har också kommit att påverka hennes fortsatta forskande.

– Forskning om förhandling mellan revisor och klient har senare blivit ganska stort internationellt, särskilt om hur redovisningen förhandlas frontstage inom klientföretaget, säger hon.

Just nu håller hon som del i ett litet forskarteam på att utvidga frågan genom att studera hur interna förhandlingar, sker backstage – inom revisionsbyrån mellan revisorn och specialisterna i byråns nätverk.

– Regleringsorgan verkar inte alltid fullt insatta i komplexiteten i de processer som finns inom branschen, och genom att belysa sådana aspekter kan vi bidra till kunskapsutvecklingen, till exempel för att visa på de förutsättningar och villkor revisorer verkar under, så att förhoppningsvis regleringsåtgärder ”träffar mer rätt”.

Under nio år arbetade Gunilla Eklöv Alander på PwC. Hon fick erbjudandet om arbetet strax före Enron-kraschen, och fick möjlighet att fokusera på hur en så stor revisionsbyrå i ett så stort nätverk gick till väga för att tackla krisen, särskilt utifrån riskhantering och kvalitetstänk i revisionsmetodiken. Hon har även varit sakkunnig inom FAR och suttit med i Balans redaktionsråd. Sina år ute i verksamheterna har hon stor nytta av i rollen som forskare.

– Ett speciellt forskningsintresse är ofta sprunget ur en kontrovers mellan praktiken och ny reglering inom både redovisning och revision, säger hon.

Att forskningen är viktig för de praktiserande revisorerna och redovisningskonsulterna är hon övertygad om. Bra forskning bör ge kunskap tillbaka till praktiken.

– Vi märker att vårt sätt att belysa en organisation leder till ett direkt lärande mer eller mindre i realtid för denna organisation, exempelvis vid fallstudier av ett specifikt företag. Vi lyfter också upp relationer, arbetssätt och samarbetsformer och skapar på så sätt kunskap om revisorer och regleringsorgan, till direkt eller indirekt nytta för branschen, säger hon. Något som komplicerar kunskapsöverföringen är annars de långa ledtider som finns i forskningsprocesserna, hela vägen från en ansökan om forskningsfinansiering till genomförande, avrapportering och publicering av forskningsartiklar.

För de etablerade forskarna är det relativt lätt att få tillgång till empiri, det vill säga möjligheten att studera det som sker i praktiken. Detta både på grund av det förtroende de åtnjuter och deras kontaktnät och att flera av dem varit verksamma på olika sätt inom byråer eller inom FAR. Men för studenterna är det svårare. Gunilla Eklöv Alander uppmanar alla byråer att hjälpa till genom att ge av sin tid. Och att avsätta tid för studenterna kan löna sig även för revisionsbyrån.

– Våra studenter behöver de allra bästa förutsättningar för att maximera sina kunskaper under studietiden. Branschen kan tillgodose sitt eget intresse av blivande kompetent personal genom att sätta av tid för intervjuer eller besvara enkäter för kandidat-­, magister- och masteruppsatser. Vi märker att byråer som är duktiga på detta ofta ser särskilt intervjun som en möjlighet att hitta framtida medarbetare, säger hon.

För att forskningen ska göra nytta måste den få spridning ut i branschen, det som brukar kallas den tredje uppgiften. Men redovisning och revision är inte alltid ett område som är lätt att få mycket uppmärksamhet kring. Bland annat är mediebevakningen svag när det gäller nya forskningsrön som presenteras, och forskare som kommer på besök för att föreläsa. Ett effektivt sätt som fungerar åt båda hållen är referensgrupper till forskningsprojekt, och riktade möten och seminarier. Ett forum för att diskutera intressanta frågor med professionella revisionsutövare inom olika sektorer i samhället är Svenska Revisionsakademin, där Gunilla Eklöv Alander är exekutiv ledamot, samt förstås kontakter med FAR. När det gäller studenternas projekt är uppsatstävlingar ett sätt att nå ut, och där är Svenska Revisionsakademins uppsatstävling viktig. Svenska Revisionsakademin delar varje år ut ett pris för bästa uppsats på avancerad nivå framlagd vid ett svenskt universitet eller högskola (för årets vinnare se artikel på sid 9).

– Det är ett fint initiativ där vi får möjlighet att uppmärksamma fantastiska uppsatser från olika lärosäten runt om i landet, säger hon.

Att undervisa studenter är en av de roligaste delarna med jobbet, säger Gunilla Eklöv Alander. Samtidigt sticker hon inte under stol med att det ibland är svårt att vara handledare.

– Det kan vara frustrerande, det är deras uppsats och jag ska inte lägga mig i och styra för mycket. Handledningen syftar till att vägleda studenterna så att deras ambitioner och ansträngningar ger bästa möjliga resultat. Vi arbetar med det ”råmaterial” studenterna ger oss. Samtidigt är ju vårt mål att hjälpa studenterna framåt så att de lyckas med sina studier och i livet, ibland en svår balansgång. Det är toppen att få följa studenterna på resan från A till Ö och det är härligt att se deras utveckling och lärande, säger Gunilla Eklöv Alander.

Charlotta Marténg