Integrerad rapportering är ett onödigt omständligt ramverk för någonting som redan förekommer. Det skriver Nils Liliedahl, Sveriges Finansanalytikers Förening, i en kritisk kommentar till det nya redovisningsramverket. Att ytterligare formalisera den ”mjuka” informationen är heller inte önskvärt, menar han.
Under hösten 2013 presenterades arbetet kring integrerad rapportering vilket också utgjorde en introduktion till ämnet i Balans nr 1/2014. En tes som lades fram var att integrerad rapportering skulle innebära lite av en revolution inom den finansiella rapporteringen. Efter att ha läst igenom ramverket för integrerad rapportering är det dock svårt att förstå vad som skiljer innehållet i den integrerade rapporteringen från den vanliga frivilliga information som lämnas i ett svenskt storbolags årsredovisning? Det kan givetvis handla om interna processer och framtagandet av informationen som skett integrerat – men det är inget som en läsare av en årsredovisning kan bedöma utifrån. Ett som är säkert är dock att ramverket är oerhört omständligt formulerat.
Initiativet i sig är dock ett lovvärt försök att strukturera upp de faktorer utanför den vanliga redovisningen som kan påverka bolaget och dess omgivning. Huvudpunkterna i ramverket är det således inget fel på, men det farliga med ett pompöst ramverk som detta är att det kan komma att användas av myndigheter och formaliseras till lagar och standarder. I samma stund som det blir obligatorisk information kommer värdet av detsamma att minska drastiskt.
En årsredovisnings mest intressanta information finns alltid i den normalt oreviderade så kallade framvagnen, eftersom all finansiell information redan är offentliggjord i bokslutskommunikén. Det är just på grund av att den är frivillig som den är användbar för läsarna. Blir den obligatorisk och reviderad kommer bolagen informera på samma sätt som de i dag gör i förvaltningsberättelsen det vill säga formaliserat och standardiserat i syfte att säkerställa att man inte gör något fel i förhållande till ett regelverk. Man informerar inte för att man vill – utan för man måste. Ett tydligt exempel på detta är den viktiga informationen gällande risk som lämnas i vanliga svenska årsredovisningar. Förvaltningsberättelsens riskavsnitt är ofta utformad som en friskrivning – medan framvagnens riskavsnitt kan ta ut svängarna och ge verkligt intressant framåtblickande information.
Mot denna bakgrund är det extra viktigt att låta bolagen själva utforma sin beskrivning kring dessa mjuka frågor – medan däremot den vanliga finansiella redovisningen är väl lämpad att lagstifta kring och göra obligatorisk. En anledning till detta är att det inte går att skapa någon vettig form av jämförbarhet mellan bolag i dessa frågor. Området är så brett att det knappast går att få ner i en enhetlig kostym – det måste få utvecklas utan inverkan av lagar och regler. Det är då det ger störst nytta. Sen är det givetvis utmärkt om det finns enkla och klara riktlinjer eller tips eller råd från användarkollektivet om vilken frivillig information som användare efterfrågar. Det kan gälla vision, strategi, mål, affärsmodell, risk och hållbarhetsinformation såsom miljö, korruption, personal, etik och styrning. Som riktlinjer för ”bra information” är grunderna i ramverket för integrerad rapportering användbara – men det finns betydligt enklare och mer handfasta förslag i till exempel Finansanalytikernas rekommendationer eller i de årliga broschyrerna rörande ”Bästa redovisning” vars nästa upplaga offentliggörs under Finforum 26 november 2014 på IVA.
Användare av finansiell information vill ha snabb kvartalsvis historisk reglerad information och en årlig uppdatering av alla de ovan nämnda mjuka framåtblickande frågorna i årsredovisningen. Men den senare måste få lämnas på frivillig basis, annars riskerar den att bli värdelös.
Nils Liliedahl är generalsekreterare i Sveriges finansanalytikers förening (SFF).