Från deckare till dagbok

Revisorn Anders Strigéns plan var att ge ut en deckare innan han fyllde 50. Någon deckare blev det inte, men en bok samt några noveller i ett par antologier. Allt började med en fråga från hustrun, som fick Anders att tänka till.

Hur kom det sig att du började skriva?

– Jag och min hustru var ute och gick, och plötsligt frågade hon mig: Vad tycker du är kul, egentligen? Det fick mig att fundera lite, och jag kom fram till att jag inte hade så många intressen. Men jag tyckte ju om att skriva, och konstaterade att jag skulle skriva en bok innan jag fyllde 50. Då var jag 47 år, och tänkte ”hur svårt kan det vara att skriva en deckare”?

Hade du skrivit mycket tidigare?

– Nej, ingenting egentligen. Att få ner ord och bokstäver är ju inte så svårt, men att skriva något som någon annan vill läsa är en större utmaning. Jag började gå skrivarkurser och gick med i några forum på nätet där jag publicerade en del kortare texter. Jag skriver mycket i jobbet, men då är det mer formell text med krav och regler. Det är avkopplande att få skriva något helt annat, där man inte behöver följa standardformuleringar och checklistor, utan får skriva mer fritt.

Vad hände med deckaren?

– Jag har haft många idéer och har väldigt lätt för att börja skriva. Jag har säkert en 20–30 ”börjor” hemma, men jag har haft svårt att få ihop en intressant bok där man följer den dramatiska kurvan och tekniken som ligger bakom en deckare, med ledtrådar och spänningshöjare. Men varje kväll, sedan jag fick idén att skriva en deckare, har jag skrivit dagbok. När 50-årsdagen närmade sig kände jag en kväll när jag satt med dagboken i handen, att ”här är den ju”, här är boken jag ska skriva.

Så i stället blev det en bok om ditt liv?

– Orsaken till att jag skriver är ju att jag vill lämna ett slags eftermäle, att något ska finnas kvar när jag själv inte finns kvar. Så det blev en bok om mitt 49:e levnadsår där jag lagt till episoder från min uppväxt. Tanken var att boken skulle vända sig till min familj, mina barn och mina blivande barnbarn och jag har kompletterat dagbokstexterna med bilder från mitt liv och några noveller jag skrivit.

Hur har boken tagits emot och har du fått några reaktioner på att du skriver?

– Utöver familjen har jag även gett bort några exemplar till andra bekanta, och då har jag dedikerat särskilda texter i boken till den som ska få den. Det är inte en bok som man läser från pärm till pärm, utan en bok där man får tänka till lite. Det är ju inte så många som känner till att jag har skrivit den, utan det är egentligen först nu det blir officiellt.

Charlotta Marténg