Om inte revisorskåren kan visa integritet kommer förtroendet för såväl de enskilda revisorerna som för kåren som helhet att urholkas och dö ut. Det skriver auktoriserad revisor Helena Adrian och uppmanar branschens ledare att föregå med gott exempel.
Det riktas kritik mot revisorers arbete från olika håll, man pratar om att relevansen måste öka och att kunskap om etik kan behöva införas på utbildningarna samt att vi behöver arbeta med att öka intresset, som gått ner, för revisions- och rådgivningsbranschen.
Problemet för revisorsprofessionen och delvis orsaken till att revisorn (revisionen) inte uppmärksammar de svårigheter och brister som leder till skandaler och/eller skadestånd är att revision – i kvalitetsivern – har blivit en allt för standardiserad tjänst. Dataprogram, stora och små, har utvecklats så att ”all revision” utförs på samma sätt i stället för att revisorn utnyttjar sin professionella kompetens och gör bedömningar från fall till fall. Företagen är inte samma, inte ens lika, och de som driver företagen eller styr vilka siffror som ska redovisas och hur man redovisar dem, är människor med olika drivkrafter, bevekelsegrunder, historik och kompetens. Alltså, revision är ingen standardiserad tjänst som är samma för alla, utan en intellektuell process där revisorn utifrån sin breda kompetens inom redovisning, juridik, beskattning och så vidare ska utvärdera företagets redovisning och förvaltning, göra en kvalitetssäkring av den information som lämnas för företaget i fråga. Revision ska givetvis utföras utifrån vissa standarder (ISA) men ytterst borde själva utförandet i större utsträckning bygga på en kreativ process snarare än ett standardiserat verktyg.
Att arbeta med standardiserade verktyg fungerade troligen bättre i ett traditionellt industrisamhälle där kommunikation, tjänster och service inte var intäktsgenererande enheter och där eget tänkande, eget initiativtagande och analyser inte premierades. Likformighet gällde. I dag lever vi i en annan typ av samhälle. Tjänster och människors kunskap och kompetens låter sig inte standardiseras och styras på samma sätt som en vara. Vad yrkesprofessionen behöver är en anpassning till ett modernt samhälle. Det kräver dock mer av både revisorn och assistenterna, men även av kunderna. De behöver i sin tur bli mer intresserade av vad vi egentligen kan göra. Och hur de utnyttjar den kompetens som de tycker att de betalar dyrt för.
ISA behövs som standard för att definiera innehållet i våra tjänster och för att dessa i efterhand ska kunna utvärderas. Men ISA är inte ett konkret arbetsredskap, en metodik, för hur en revision i ett enskilt företag rent praktiskt ska utföras.
Vi har sedan 1970-talet, eller ännu tidigare, talat om förväntningsgapet. Men vad har kåren gjort för att stänga det? Inte mycket. I dag lever vi i ett kommunikationssamhälle, varför tar ingen fasta på detta?! Kommunikation, till skillnad från information, är en tvåvägsprocess med både sändare och mottagare. Endast information, som till exempel den som finns i ett uppdragsbrev, bidrar inte till ett minskat förväntningsgap eftersom det endast är ett enkelriktat budskap från revisorn. För att det ska bli kommunikation, krävs det att också kunden förstår och håller med om förutsättningarna.
Kommer den nya revisionsberättelsen att minska förväntningsgapet och förbättra kommunikationen mellan revisorn och användarna av årsredovisningen? Jag är tyvärr orolig för att i stället för förbättrad kommunikation, skapas en situation där förvirringen blir total. Utvecklingen av revisionsberättelsen har gått från, att i början av min karriär, vara en halv sida med tre att-satser, till att nu vara en tvåsidig produkt. Och när nya revisionsberättelsen införs blir den upp till kanske fem sidor! Innebär det så mycket mer information; berättar revisorn egentligen något mer än det som redovisades med tre att-satser? Nej, egentligen inte – om man inte räknar med friskrivningar, förklaringar om vem som ansvarar för vad och så vidare. Faktum är att inte heller i framtiden kommer revisorn att ge några ”snaskiga” detaljer om vad som avhandlats innan man kommit fram till målet, det vill säga revisionsberättelsen. Det är förmodligen det som de som ivrat för mer information i revisionsberättelsen egentligen önskat, men som de givetvis aldrig kommer att få se. I de noterade bolagen kommer emellertid revisorerna att skriva om så kallade Key Audit Matters (KAM), väsentliga områden i revisionen. Min gissning är att det kommer att finnas några områden som kommer att bli ”standardposter”, till exempel goodwill och immateriella tillgångar, poster som har betydande inslag av bedömningar och vars verkliga värde är svårbestämbart och därmed svårt för revisorn att uttala sig om. Det kommer förmodligen att bli standardiserade formuleringar, som vi kommer att se i mer än ett noterat bolags årsredovisning. Vilket noterat bolag kommer att vilja (läs gå med på) att revisorn skriver ”fritt ur hjärtat” och vilken revisor vill skriva mer än det som absolut kan dokumenteras och som inte kan medföra skada för bolaget? Slutsatsen blir därför att det kommer att bli mer ord, men egentligen utan att det tillför något nytt till läsaren, som kanske bara blir förvirrad/förbannad för att revisorerna inte kan ”tala ur skägget”.
Avsändarna, revisorerna, måste dessutom själva förstå sin uppgift. Redan här stöter vi på problem i form av allt för standardiserat utförande, brister i avrapportering och inte minst brist på mod och integritet. Mottagarna, kunderna, å andra sidan, behöver förstå och intressera sig för hur de kan använda revisorn och revisorns iakttagelser och kompetens. I dag tycks det allmänt i många styrelser råda en uppfattning att ”allt ska vara utrett eller begravt innan revisorn kliver in i styrelserummet. Om revisorn ens ska kliva in ...”. Detta innebär i sin tur att styrelsen aldrig kommer att få den information som man kanske skulle kunna behöva för att förbättra och utveckla företagets verksamhet, eller i vart fall vara mer förberedd på vad som kan ”blossa upp” i form av skandaler.
Å andra sidan ligger det en inbyggd motsättning i det jag nyss skrivit. Styrelsen vill inte veta. Detta verkar framför allt gälla i större företag med externa ledamöter. Där hör och ser vi alltför ofta ett uttalat ointresse. I ett företag av allmänt intresse skämtades det till och med om revisorer som rundningsmärken, då kan ni förstå att kommunikationen inte var bra. Om styrelsen inte fått information om de brister som föreligger, om revisorn inte berättar för styrelsen, utan har utrett eller begravt frågan innan han träder in i styrelserummet, kommer heller inte styrelsen att kunna göras ansvarig.
Att hålla revisorns PM och kommentarer långt ifrån styrelserummet blir i praktikenär ett effektivt sätt för styrelsen att undandra sig ansvar. Men, kanske någon säger, styrelsen har ju ansvar enligt aktiebolagslagen och så vidare. Jo, det stämmer, men kan styrelsen visa att företaget har effektiva rutiner för att fånga upp risker och fel och att det finns kommunikationsstrategier och rapporteringsdokument för hur information ska lämnas till styrelsen och styrelsen ändå inte fått information, så kan ju styrelsen inte hjälpa det. Alltså genom att ha effektiva rutiner, men ändå inte acceptera att annat än det som är ytterst angeläget (och det ska helst inte vara något) kommenteras i revisions-PM till styrelsen, kan styrelsen alltid ”komma undan med blotta förskräckelsen”. Hur många gånger har vi inte sett det i media – att styrelsen inte hade blivit informerad ...
Vad krävs då? Jo, att revisorerna flyttar fram positionerna, sätter ner foten, avrapporterar det revisorn bör avrapportera samt de brister som iakttagits, oavsett om styrelsen vill höra eller inte. Det måste vara bättre för företaget och dess verksamhet om styrelsen är välinformerad. Att det sedan kan föra med sig en handlingsplikt hos styrelsen (som givetvis kan vara jobbig) är egentligen bara bra. Revisorerna måste ha integritet att ta upp även det som är obehagligt och knöligt och måste våga göra det även om styrelsen inte vill höra och även om revisorn riskerar att ägarna surnar till och väljer en annan revisor. Var finns revisorernas integritet?
Hur kan kåren stärka sin integritet? Ja, precis som när man städar en trappa så börjar man högst upp. Man måste alltså som jag ser det börja från toppen. Ledarna på byråerna, och även vår branschförening, måste börja vara goda förebilder. Här hjälper det tyvärr inte att efterfråga mer utbildning på skolorna. Genom att börja våga ta ställning, att inte ”vända kappan efter vinden” och känna åt ”vart det blåser i dag”, kan man också skapa förutsättningar för att delägare och yngre medarbetare ska våga göra samma sak: att våga vara besvärlig, att våga ta konflikter – det är inte farligt att ha olika åsikter. Våga säga ifrån när vi identifierar brister, våga göra vårt jobb helt enkelt – och vara tydliga! Det är dessutom ett sätt att minska förväntningsgapet och förbättra kommunikationen.
När man börjar göra avkall på integriteten, urholkar man sakta men säkert förtroendet för revisorer och revisorskåren. Det blir en grooming-process där sakta men säkert gränserna flyttas på ett sätt så att varje litet steg inte uppfattas som något märkvärdigt. Men om man betraktar hela processen ur ett längre perspektiv blir det rejält märkbart hur förflyttning skett i vad som har accepteras. Den bristande integriteten kan leda till ofantliga skador. Det är min absoluta övertygelse att om inte revisorskåren kan visa integritet kommer förtroendet för såväl de enskilda revisorerna som för kåren som helhet att urholkas och dö ut. Så, ska vi dö eller leva ett långt och spännande liv?
Helena Adrian är auktoriserad revisor och delägare i Adrian & Partners.