Doldisen som satte standarden för hela världen

Doldis på hemmaplan, men en global gigant. Jonas Hällström, anställd på Riksrevisionens Karlstadkontor, har som styrelseledamot i IAASB varit med och tagit fram den nya revisionsberättelsen. Före det ledde han projektet med att ta fram en global standard för offentlig revision, ett ”omöjligt uppdrag” – som han inte ångrat en sekund!

För den som gillar utmaningar kan ett karriärsteg åt sidan vara det rätta. Jonas Hällström gick från Price Waterhouse till Riksrevisionsverket. Året var 1993 och han hade aldrig kunnat ana vilka dörrar som skulle komma att öppnas tack vare bytet från privat till offentlig sektor.

– Jag hade flyttat till Karlstad av familjeskäl, men i Karlstad fanns inte den typen av riktigt stora bolag som jag hade jobbat med i Stockholm. I stället började jag arbeta med mindre ägarledda företag, men det var inte riktigt min grej. Det som triggar mig är att ställas inför svåra professionella utmaningar, så därför bytte jag till Riksrevisionsverkets Karlstadkontor, säger Jonas Hällström.

Han beskriver Riksrevisionen, som den ombildade myndigheten heter sedan tio år, som en fantastisk arbetsplats för den som vill utvecklas professionellt. Det kan vara inom allt från internationella biståndsprojekt till metodutvecklingsfrågor. I dag delar Jonas Hällström sin tid på Riksrevisionen mellan styrelseuppdraget i IAASB och metodutveckling på myndigheten. Och han ger sig rakt in i den högaktuella debatten om formalisering kontra professionellt omdöme.

– Checklistor är ett ord jag inte tycker om. Revisorer ska tänka själva och därför försöker vi bygga metodik utan för mycket checklistor, säger han och fortsätter:

– Vi vill bygga på det professionella tänkandet och den professionella skepticismen. Det går inte att genomföra en revision helt utan checklistor, men själva processen ska inte vara checklistestyrd. Metodiken ska däremot innehålla stöd för revisorns professionella tänkande.

Är den offentliga revisionen svaret för alla dem som tröttnat på så kallad box ticking? Det är i så fall en svindlande tanke. Till nyligen låg den offentliga revisionen långt efter den privata och Jonas Hällström är en av dem som bidragit till att vända den negativa trenden. 2004 fick han frågan om att ta uppdraget som projektdirektör för den grupp inom INTOSAI, Financial Audit Subcommittee (FAS), som ledde arbetet med utvecklingen av de så kallade ISSAI:erna. ISSAI är ISA för offentlig sektor, det vill säga International Standards on Auditing for Supreme Audit Institutions. De innehåller ISA och tillkommande krav och vägledning för offentlig sektor.

– Jag var väldigt tveksam när jag tog uppdraget, men det är det bästa jag har gjort. Det var en uppåtresa hela vägen, säger Jonas Hällström.

Ingångsvärdena vid projektets start var inte bra. Världsbanken, Internationella valutafonden och ett antal internationella finansiella institutioner var kritiska mot att offentliga revisionsverk runtom i världen inte arbetade enligt tillförlitliga standarder. Ungefär samtidigt kämpade man på näringslivssidan med att hantera konsekvenserna efter ett antal uppmärksammade företags- och revisionsskandaler som Enron, Worldcom och Parmalat. IFAC:s svar på kritiken, berättar Jonas Hällström, var att sätta igång det så kallade clarity-projektet som syftade till att förtydliga ISA. På den offentliga sidan initierades samtidigt arbetet med att ta fram egna standarder, med ISA som grund.

– Det ledde till att Riksrevisionen, som sedan många år lett arbetet med finansiell revision inom INTOSAI, initierade en diskussion om ett samarbete mellan IFAC och INTOSAI och ett sådant tog form ungefär samtidigt som jag tillträdde som projektdirektör för ISSAI-projektet.

INTOSAI fick möjlighet att nominera kandidater till IFAC:s utvecklingsgrupper för att vara med när de skrev ISA. Samtidigt ställde IFAC sin tekniska personal till förfogande för INTOSAI:s möten. Samarbetet mellan privat och offentlig sektor var banbrytande.

– Det var väldigt nytt för bägge parter, berättar Jonas Hällström.

Få visste vad INTOSAI var och en stående fråga när Jonas Hällström presenterade sin organisation var: ”Into what?”

Men under ett stort antal år pågick arbetet på dubbla fronter. Experter från den offentliga revisionen medverkade i IFAC:s arbetsgrupper för att påverka utvecklingen av ISA så att dessa skulle bli så bra som möjligt för den offentliga revisionen. Samtidigt måste Jonas Hällström och andra inom Riksrevisionen övertyga INTOSAI:s 192 medlemsnationer om att just ISA var rätt väg att gå.

– Det fanns ett motstånd inom vissa delar av INTOSAI att samarbeta med den privata sidan. Det var fult, fel och inte relevant, säger Jonas Hällström och konstaterar att man hade svårt att se att en revision är en revision.

Mot bakgrund av de negativa opinionerna, gick mycket tid åt till att bearbeta skeptiska medlemsstater.

– Vi reste runt i världen och träffade offentliga revisorer och pratade och berättade. Men jag tror samtidigt att det bästa sättet att övertyga någon är att visa resultat.

2010 antogs ISSAI:erna av INTOSAI:s kongress i Johannesburg. Balans beskrev händelsen som ett ”historiskt beslut”. ”För första gången finns en världsomspännande standard för finansiell revision inom offentlig verksamhet”, sa Gert Jönsson, dåvarande överdirektör för Riksrevisionen och ordförande för FAS, den arbetsgrupp inom INTOSAI som ansvarat för utvecklingen.

I kulisserna stod Jonas Hällström och var den som hade sytt ihop vad som initialt tycktes vara ett ”omöjligt uppdrag”.

– När INTOSAI-kongressen i Johannesburg antog de nya standarderna med enhällighet var det ett stort erkännande för Riksrevisionen och för mig, som betydde att jag hade klarat mitt uppdrag, säger han.

– Jag kan i dag säga att jag tycker att vi har fått en väldigt bra tillämpning av ISA för offentlig sektor, genom ISSAI:erna, men det finns så klart de som tycker annorlunda. Vi kanske har tappat en del av våra medlemmar på vägen, för att de inte har förutsättningarna just nu, men man får se det på lite längre sikt. Jag kan inte se något alternativ även om det för en del är en stor tröskel att kliva över. Om man ska genomföra en trovärdig revision måste den bygga på vedertagna standarder.

Men vad säger du om kritiken mot att dessa bygger på standarder som inte är anpassade till den offentliga revisionen?

– Jag tror att INTOSAI aldrig hade klarat att utveckla ISSAI:erna på egen hand och om man hade gjort det hade de förmodligen blivit väldigt lika det vi i dag har, säger han. Med de anpassningar vi har infört genom ISSAI:erna vill jag påstå att de är väl anpassade till offentlig sektor.

Att bygga vidare på ISA var det mest kostnadseffektiva tillvägagångssättet, det handlade om att inte uppfinna hjulet på nytt. I stället fick Jonas Hällström axla rollen som brygga mellan den privata och den offentliga revisionen. Med sin bakgrund inom båda kan man tycka att han var som klippt och skuren för uppdraget. Själv menar han att det verkade åt båda hållen:

– Jag tror att jag delvis fått en stämpel att ha gått den privata sidans ärenden och visst har det underlättat mina kontakter i IFAC att jag har kunnat prata deras språk. Men framför allt tror jag att min bakgrund i näringslivet har varit en stor tillgång i den här processen som har handlat om att delvis ändra fokus för den statliga revisionen.

Jonas Hällström menar att offentlig revision traditionellt sett varit mer inriktad på verksamheten och regelefterlevnad. Med ISSAI:erna fanns en uttalad ambition att höja nivån i den finansiella revisionen, också för offentlig sektor.

– Det är viktigt att fokusera på hela spektrumet: effektivitet och regelefterlevnad, men också den finansiella revisionen. ISSAI:erna tydliggör för mottagarna vad vi gör och vad vi uttalar oss om.

Med ISSAI har den statliga revisonen, globalt sett, tagit ett rejält kliv framåt, medan redovisningen fortsätter att släpa efter. Det är onekligen svårare för ett land att byta redovisningsramvek än för ett antal riksrevisioner att komma överens om en global standard. Den globala revisionsstandarden har också fördelen att den är ”ramverksneutral” vilket innebär att den går att tillämpa oavsett enligt vilket ramverk redovisningen, som ligger till grund för revisionen, är upprättad.

Men, trots de senaste årens framgångar och trots Jonas Hällströms positiva inställning till att arbeta med offentlig revision, menar han att den har vissa inbygga svårigheter.

– Risken med den statliga revisorsrollen är att det blir för lite professionalism och för mycket handläggning. Rollen som revisor och rollen som handläggare är inte alltid kompatibla och organisationerna är inte alltid uppbyggda på ett sådant sätt att det stödjer revisorsprofessionen.

Exempelvis förekommer det fortfarande i en del länder att riksrevisorn skriver på alla revisionsberättelser, utan att ha satt sig in i revisionen.

– Det går stick i stäv med idén med revision som innebär att den som har ett delegerat ansvar också måste få ett ansvar att genomföra och avrapportera sin revision. Man får aldrig betrakta en revisionsberättelse som enbart ett handläggningsärende. En revision är en revision, säger Jonas Hällström.

Han återkommer ofta till vikten av det professionella omdömet och den professionella skepticismen. Samtidigt som checklistoer och formaliakrav sägs dränera den rika delen av världen på professionellt omdöme, kämpar utvecklingsländerna med att bygga upp sin professionalitet inom revision.

– Ett av problemen i u-länderna är att man har betraktat revisionen som en statlig angelägenhet och saknar det professionella omdömet och den professionella skepticismen, säger Jonas Hällström.

Samtidigt har han under sina många resor och samtal i länder med vitt skilda förutsättningar fått en ökad förståelse för de svårigheter som möter en revisor i olika miljöer.

– Det är lätt att sitta och prata om vad som bör göras i olika delar av världen, men genom att resa och träffa människor på olika platser har jag fått ökad förståelse för hur verkligheten ser ut i olika miljöer.

– Vi kan tycka att det är lite tråkigt i Sverige, men jämfört med delar av världen där inte ens transporter till revisionsobjekten är en självklarhet och där beväpnade vakter kanske är ett måste, är arbetsmiljön ganska bra, konstaterar Jonas Hällström.

– När jag började mitt internationella uppdrag hade jag inte förståelse för att man måste vara väldigt hörsam när man vill att alla ska följa samma standarder. Det går helt enkelt inte att skriva en standard som passar alla, men det går att skriva tillämpningar som fungerar för många olika miljöer, menar Jonas Hällström.

Förutom olika miljöer, har man också olika kulturer att ta hänsyn till när man arbetar i internationella uppdrag. Ett svensk bidrag till INTOSAI har varit att införa en enhetlig så kallad ”due process” för utvecklingsarbetet som innebär fastställda former för behandling och beslut och att alla parter ska komma till tals, innan man går vidare genom remissrunda.

– Som projektdirektör har jag suttit med i de olika arbetsgrupperna och försökt att få alla att komma till tals. Det blir mycket lirkande med vissa.

Medan svenskar och amerikaner oftast har ett direkt sätt att kommunicera, innebär exempelvis det kinesiska sättet att man får göra tolkningar och ställa frågor. Men, trots ökad förståelse för olika länders olika förutsättningar och ökad kulturkompetens, tycker Jonas Hällström att vad han framför allt har lärt sig efter sina tio år inom INTOSAI och IAASB är konsten att skriva standarder.

– Det är en sak att kunna revidera, det är en helt annan sak att skriva revisionsstandarder, men den kompetensen har jag förvärvat under de senaste tio åren.

Nu var det över tio år sedan han genomförde en revision, men Jonas Hällström är övertygad om att han fortfarande skulle klara av det. Faktum är att han fått behålla sin auktorisation efter viss övertalning hos Revisorsnämnden.

– Första gången jag ansökte om dispens från yrkeskravet (det så kallade timkravet, reds. anm.) fick jag avslag och måste överklaga. Men senast det var aktuellt var det inga problem och Revisorsnämnden skrev uttryckligen hur viktigt det var att Sverige deltog i den internationella regelutvecklingen.

Inte minst på det offentliga området har Sverige dragit ett tungt lass. INTOSAI har nästan ingen egen budget, utan medlemsländerna står själva för kostnaden för de experter som arbetar inom INTOSAI. Sverige har lagt ner mer än 20 miljoner på arbetet med att utveckla ISSAI:erna, bedömer Jonas Hällström. En ren biståndsinsats kan man tycka. Men utan den hade inte svenska skattebetalare haft en lika kvalitativ revision av statens verksamhet. Framför allt hade den inte varit jämförbar mellan olika länder.

För Jonas Hällström personligen var steget från näringslivet till den offentliga administrationen ett lyckokast. Till revisorskollegor som funderar på att byta till en karriär inom den offentliga revisionen, men känner sig tveksamma, har han bara ett råd:

– Tveka inte!

Rakel Lennartsson