Minns du företaget Prosolvia? Troligen inte, men du har nog läst att det handlar om uppblåsta vinster, om punkterade nyemissioner och en 15-årig rättstvist, som slutat i miljardskadestånd.
Prosolvias affärsidé var att sälja programvara via 51-procentigt ägda dotterbolag, som i sin tur använde programmet för att utbilda människor i tredimensionell datasimulering. Flera analytiker jag känner besökte bolaget och fick känna på tredimensionella simuleringar. De var lyriska. Bland annat skulle en kirurg i Göteborg kunna operera en patient i Stockholm med hjälp av denna tredimensionella teknik. Och så var det ju ett svenskt snilleföretag! Vi hummade alla ”Du gamla, du fria ...”, samtidigt som finansfolket skrev KÖP-analyser.
Prosolvia börsnoterades när IT-yran accelererade, 1997. Kursen stack iväg direkt och en redan hög värdering på 20–30 gånger vinstprognosen, blev hela 80 gånger på toppen 1998. Bolagets ledarduo hade samma ”walk-on-the-water”-status, som de allra hetaste namnen inom svensk IT. De blev inbjudna till debatter och fick ge sin syn på hur ”gammelföretagen” i industrin skulle kunna utvecklas. Därtill lyckades Dagens Industri utnämna Prosolvia till Årets tjänsteföretag, vilket naturligtvis kvalitetsstämplade verksamheten. Halleluja!
Därefter kom årsredovisningen för 1997 och en analytiker på SEB Enskilda blev konfunderad över att intäkterna inte förvandlades till pengar. De kom inte längre än till kundfordringar. Sedan blev det stopp. Det visade sig nämligen att de 51-procentiga dotterbolagen inte betalade sina räkningar till moderbolaget.
Alla med en grundkurs i koncernredovisning vet att internvinster i en koncern ska elimineras, även om de uppstått i ett delägt dotterbolag. Det bekymrade inte Prosolvias ledarduo, som deklarerade att de avsåg att sälja ”en andel i dotterbolagen”, så att de blev högst 50-procentigt ägda. Då behövde bara ungefär 50 procent av vinsten elimineras, eftersom bolagen blev intressebolag. Problemet var att ingen ville köpa, inte ens huvudfinansiären, statliga Industrifonden. Det bekymrade inte heller ledarduon, som deklarerade att eftersom ”avsikten” var klar, kunde de behandla dotterbolaget som ett intressebolag. Revisorn nickade instämmande och internvinsterna eliminerades således bara till hälften. Hade vinsten eliminerats i sin helhet, skulle bolaget redovisat en mindre förlust 1997.
Den redovisningskunnige kunde hitta detta trix i årsredovisningen våren 1998, då kursen stod på topp. Däremot saknades informationen i delårsrapporterna. SEB-analytikern fann trixet och skrev en varnande analys om Prosolvia. Analysen hamnade därefter på Dagens Industris redaktion, som skrev en brakande kritisk analys och katastrofen var ett faktum. Nu vände allt, både kurs, anseende och tilltänkta nyemissioner.
Journalister började gräva i tidningsarkiven och hävdade plötsligt att ledarduon inte var industrihjältar, utan två skumraskfigurer, som även hade prövat lyckan i 80-talets fastighetsbubbla. Nu rasade glorian. Dessutom började rykten florera att den egenutvecklade programvaran egentligen var fransk och att Prosolvia bara var en distributör med en rad hoprafsade testcenter, inte ett svenskt snilleföretag, som skulle ta vid efter IKEA och Astra. Då tystnade även ”Du gamla, du fria ...”. Nu var ledarduon fritt byte, vilket var ungefär tio år efter att Reefat El Sayed sprungit samma gatlopp med en fallande börskurs i hälarna.
Det är detta scenario som i dag kostat PwC en dryg miljard kronor, med motiveringen att den felaktiga redovisningen skadade Prosolvias anseende. Detta omintetgjorde en planerad och nödvändig nyemission, som i sin tur försatte bolaget i likviditetskris och sedermera i konkurs.
Mitt råd till PwC är att skicka fakturor till alla finansfirmor, med undantag för SEB, samt alla affärstidningar och aktiemagasin som fanns 1997–1998. Det är inte kursfallet som är boven, utan den okritiska kursuppgången. Alla som var inblandade i haussen bör vara med och dela PwC:s nota. Visst, revisorn begick ett misstag, men som så ofta på den tiden, lyckades revisorn få med ett par rader i årsredovisningen om den konstiga redovisningen. Han gjorde egentligen bara det som många andra gjort före honom – accepterade en dålig redovisning, men såg till att det fanns viss information om skevheterna i årsredovisningen. För att förhindra kursrallyt, hade trixet behövt omnämnas i delårsrapporterna, men det kan inte revisorn lastas för. På den tiden var delårsrapporten företagsledningens domäner.
Om det bara var det efterföljande brustna förtroendet som punkterade möjligheten till en nyemission måste domstolen rimligen fråga sig varför ingen gick in och räddade själva produkten. Om den var av prima virke hade ju pengar aldrig varit något problem. Domstolen borde exempelvis fråga sig varför inte Industrifonden steg in och täckte finansieringsbehovet. De hade ju finansierat dotterbolagen och kände väl till potentialen, om det nu fanns någon.
Jag har aldrig hört talas om virtuella operationer efter Prosolvia inte heller om någon som tjänar pengar på testcenter med tredimensionell datasimulering. Sanningen var nog att Prosolvia sålde en dröm, med ”Du gamla, du fria ...” och de utmanande kaxiga entreprenörerna, som bärande affärsidé. Vi gick på bluffen allihop (utom analytikern på SEB), men det är bara revisorn som får betala notan.
Jag är ofta kritisk till revisorer i börsbolag, vilket även gällde Prosolvia 1998, men att peka på redovisningsfelet, som enda förklaring till det brustna förtroendet, liksom att räkna skadeståndet utifrån en extremt haussad börskurs 1998, kan bara kallas för en sak – dubbelfel.
Peter Malmqvist är finansanalytiker. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
peter.malmqvist@eqr.se