Datakillen som blev börschef

Han är som skräddarsydd för jobbet som chef för Skandinaviens finansiella centrum, men vägen gick via regeringskansliet. Jens Henriksson, VD för Nasdaq OMX Stockholm, ser fler likheter än skillnader mellan sina olika arbeten: Det handlar om hårdgranskade publika verksamheter – gör man något dumt får man läsa om det i tidningen dagen efter.

Snabba steg, stadigt handslag, inga krusiduller. Jens Henriksson lotsar oss raskt till kaffemaskinen. När jag tvekar mellan två knappar, föreslår han att vi provar båda.

– Det är bästa sättet att få reda på skillnaden, säger han och ger den fulla koppen till mig, medan han behåller den halvfulla själv.

Börsen är inte vad den brukade vara. Börshuset i Gamla stan har gett plats åt ett museum (Nobelmuseet) och Skandinaviens finansiella centrum återfinns sedan 2004 i Frihamnen. Börschefen Jens Henriksson och hans pressekreterare tillhör en minoritet anställda som fortfarande bär kostym på jobbet. Börsgolvet har gått från att vara ekonomernas förlovade land till ett mecka för ingenjörer.

– Det här är en av de absolut häftigaste teknikarbetsplatserna i hela Sverige. Den teknikutveckling som sker inom börssystemet är top notch, säger Jens Henriksson.

När han tillträdde som börs-VD 2010 beskrevs han som en doldis. Han hade verkat högt upp i politiken, men i kulisserna. Upptäckt och rekryterad av dåvarande statsminister Göran Persson arbetade Jens Henriksson på finansdepartementet fram till regeringsskiftet 2006. För politiskt tillsatta tjänstemän finns ingen anställningstrygghet, men Jens Henriksson fick en ny attraktiv tjänst som Sveriges representant på Internationella Valutafonden (IMF) i Washington. Att 2008 vara med och rädda Lettland och Island från undergång i finanskrisen är något av det mest spännande han gjort i sitt yrkesliv.

Jens Henriksson har tröttnat på frågorna om hur en socialdemokrat som tror på politisk reglering kan ställa sig i ledningen för sinnebilden av den fria marknaden.

– Min väg hit var kanske inte glasklar, men om någon hade sagt, när jag var student, att jag skulle hamna på börsen så hade det inte varit konstigt alls. På något sätt sluts cirkeln, eftersom jag började min bana som ingenjör. Jag var bra på programmering, reglerteknik och ekonomi och då är börsen ett bra ställe att landa på, säger han.

Men framför allt håller han inte med om den motsättning som ibland frammanas mellan marknad och politik, eller bilden av att han skulle ha bytt sida. Jens Henriksson tror på både den fria konkurrensen och på politikens möjligheter att reglera. Men det ska vara regleringar som fungerar, inte symbolpolitik. De nya moderaternas metodiska användning av forskning och utvärdering tycker han är föredömlig, medan det europeiska förslaget till en skatt på finansiella transaktioner är skräckexemplet på dålig politik.

– Det är klart att man är emot en transaktionsskatt som chef för Stockholmsbörsen, men jag har varit emot den hela mitt liv, i andra sammanhang och helt andra typer av jobb. Redan 1994–96, när jag var med i arbetarrörelsens ekonomiska råd tittade vi på det här med Tobinskatt och kom fram till att det inte var någon bra lösning.

Det är en ”dum skatt” av många skäl, tycker Jens Henriksson. Förutom att den riskerar att ”trycka bort” viss handel från öppna transparenta handelsplatser – vilket var en av orsakerna till finanskrisen 2008 – drabbar den fel personer. Forskare som analyserat frågan menar att den skulle sänka våra framtida pensioner med mellan fem och tio procent. Enligt en beräkning som EU-kommissionen själv låtit göra skulle den på sikt sänka BNP i EU med 1,76 procent.

– Jag har en positiv bild av att politik kan lösa samhällsproblem och föra utvecklingen framåt. Min erfarenhet är att politiker i slutändan fattar väldigt rationella beslut, men det här är ett projekt som drivs av en EU-byråkrati och ett antal politiska intressen där de flesta säger, mellan skål och vägg, att ”det är dåligt men det är politik”, vilket gör mig ledsen, säger Jens Henriksson.

Han växte upp i ett samhällsengagerat hem i Lund. Båda föräldrarna var lokalpolitiskt aktiva i dåvarande Vänsterpartiet (VPK). Till frukost fick han hemlagad müsli och nyheter från hela världen.

– Det som har präglat mig mest är nog allmänbildningen. Min far gav mig en gång en t-shirt i födelsedagspresent där det stod ”Den som har läst mest tidningar när den dör vinner”.

En bild som har stannat på näthinnan är när familjen kom hem efter sommarsemestern och hans far satt med ett leende på läpparna en hel dag och läste igenom fjorton dagars DN, SvD och Sydsvenskan – varje del.

– Till en början gjorde jag likadant, men nu har vi ju internet så nu följer man med kontinuerligt.

1989 var ett viktigt år. Då träffade Jens Henriksson sin fru.

– Efter det ägnade jag mindre tid åt att prova diverse nationsliv och därmed mer tid åt studierna och det tror jag hade stor betydelse, säger han.

Parallella studier vid Lunds universitet och Lunds tekniska högskola ledde till dubbla examina: civilekonom och civilingenjör inom elektronik. På den tiden var de stora arbetsplatserna i regionen Ericsson och ABB och studenterna valde utifrån dessa två att rikta in sig på svagström eller starkström. Jens Henriksson hade inga specifika drömmar utom att ”bli stor”, men var duktig på programmering och ekonomi.

Nu sitter han på vad som torde vara drömjobbet. Men Jens Henriksson verkar ha kul var han än befinner sig.

– Man kan säga att jag i grund och botten drivs av två saker: Det första är att vara med och påverka och det andra är att ha roligt. Att ha roligt på jobbet är en underskattad drivkraft och jag är stolt över att jag alltid haft roligt på alla mina jobb – en del är väl tur och en del är väl skicklighet, men det är också en fråga om inställning.

Det bästa med jobbet som chef för Nasdaq OMX tycker han är kombinationen av lönsamhetsdriv och samhällsnytta. På en och samma gång är han ett slags finansmarknadens infrastrukturminister i Sverige och del av en global affärskoncern med ”amerikanska” krav – och förutsättningar. Här saknas det aldrig pengar för den som har en bra idé.

Vad gäller den publika delen av jobbet, det vill säga den som chef över Skandinaviens största handelsplats för finansiella instrument, tycker Jens Henriksson att skillnaden inte är så stor jämfört med jobbet i regeringskansliet eller på IMF.

– Jag har haft den typen av jobb sedan 1994, som innebär att om jag gör något dumt så kommer det att skrivas om det i tidningarna. Att hela tiden bli granskad gör att man alltid måste tänka på vad man gör.

Granskning och transparens är centrala delar av börsverksamheten. Noterade bolag kallas ju publika – de är öppna för allmänhetens insyn och hårdgranskas av revisorer, analytiker och journalister.

– Jag som alltid har jobbat i offentliga miljöer tycker att det är bra att bli granskad. Det gör att man hela tiden ”är på tårna”. Det är också en av fördelarna med att vara ett börsbolag – att bli granskad är på lång sikt bra för ett bolag.

Men intresset för att lista sig på börsen har minskat. Det är en internationell trend, men inte desto mindre en av Stockholmsbörsens största utmaningar. Jens Henriksson anger flera skäl till nedgången: Finanskrisen och den institutionella konkurrensen från riskkapitalister spelar stor roll. Men företagen klagar också över de ökande kraven på börsbolagens redovisning och tillsyn.

Detta har även väckt en debatt om kvartalsrapportering. Bland annat har näringslivsprofiler som Stefan Persson, Rune Andersson och Michael Treschow pratat med Jens Henriksson om att börsen borde skruva ned tempot i rapporteringen.

– De är kloka industrialister och entreprenörer och det är klart att man ska lyssna på dem. Vår uppgift som börs är dock att vara en neutral handelsplats som tar tillvara alla parternas intressen. Det inkluderar förstås de bolag som är noterade men även de banker och mäklare som handlar med dem. Bolagen kommer alltid att begära så lätta regler som möjligt, medan den som investerar vill ha säkerheten av att siffrorna är granskade av revisorer.

Men diskussionen pågår och Jens Henriksson är öppen för att se över kvartalsrapporterna – så länge som investerarna är med på det.

– Visst finns det gånger där man kan gå före, men min inställning är att Stockholmsbörsen är någonting som vi har till låns och inte kan göra vad vi vill med utan det måste ske i samklang med aktörerna.

2007 avvecklades det nationella börsmonopolet. Men Stockholmsbörsen, som förvaltas av Nasdaq OMX, dominerar fortfarande den svenska finansmarknaden med 65 procent av marknadsandelarna. Även om Jens Henriksson inte tror på monopol, är målet i den dagliga verksamheten att komma tillbaka till 100 procent.

– Det är klart att man som företag vill att alla ska välja vårt företag, man måste jobba med den inställningen. Och 92 procent av tiden har vi det som vi kallar för ”the European best bid offer”, det vill säga bästa pris på de aktier som handlas här.

Stockholmsbörsen erbjuder även en tjänst där kunden alltid garanteras lägsta pris, genom att Nadsaq OMXs dator skickar köpet vidare i händelse att det bästa priset finns hos någon annan. Över huvud taget är det ingenjörerna, för att inte säga datorerna, som har tagit över börsmäklarnas roll. Europas största börs heter Chi-X och är i princip en datamaskin placerad i London.

– Den ägs av storbankerna i London och har så låga priser att den knappt tjänar några pengar. Men börser handlar om att få maximal likviditet, och får du mycket kommer mer.

Robot- eller högfrekvenshandeln har varit ett omdiskuterat ämne. Jens Henriksson är ödmjuk inför att den skrämmer många människor, men menar att forskningen allt mer kommer fram till försiktig positiv inställning till fenomenet.

– Den finansiella marknaden har alltid bestått av två typer av investerare: den långsiktiga och den kortsiktiga, och de behöver varandra. Den långsiktiga behöver den kortsiktiga som köper och säljer hela tiden för att marknaden ska bli effektiv.

Tvärtom vad man kan tro tjänar Stockholmsbörsen inte pengar på börsens upp- och nedgångar utan på handeln som sådan.

– När jag var ny brukade jag beskriva mitt jobb som att jag skulle bli chef för en marknadsplats ungefär som Hötorget. Vi jobbar med att se till att de kantareller som säljs där är granskade av revisorer, att de är rena och kommer från det ställe som anges, att folk betalar moms när de köper och säljer dem, att folk tvättar händerna, att det finns ett ställe att rulla undan vagnarna till när de har avslutat torghandeln och att det är rent och snyggt när torget stängs.

Kort sagt handlar det om infrastruktur. Nasdaq OMX tillhandahåller i dag Skandinaviens största infrastruktur för finansiella transaktioner, men måste jobba hårt för att försvara den positionen.

Konkurrensen kommer både från utlandet och andra börser. De största aktierna på Stockholmsbörsen kan handlas på runt 30 marknadsplatser i Europa. Marknaden fragmentiseras på gott och ont. Jens Henriksson är rädd för att floran av handelsplatser håller på att bli för stor, så att transparensen försvinner. Det finns ett antal olika kategorier av handelsplatser (se faktaruta) och fler diskuteras.

– EU diskuterar just nu att utöka antalet kategorier med en så kallad Organized Trading Facility (OTF) men jag är rädd att definitionen blir så öppen att handel försvinner bort från den reglerade marknaden. Det vore negativt ur transparenssynpunkt.

Många av de nya regleringar som diskuteras i kölvattnet av finanskrisen berör börserna. Jens Henriksson, som i grunden tror på politikens förmåga att förändra, menar att det finns goda argument för det mesta som nu görs, med undantag för förslaget om en skatt på finansiella tranaktioner. Problemet, som han ser det, är att ingen har grepp om den sammantagna konsekvensen av alla förändringar.

– Jag kan vara lite orolig att man gör allting samtidigt – för det finns risk att det blir som en ketchupflaska, man bara skakar och skakar och så plötsligt kommer allting. Och vi vill inte få en kreditåtstramning i det här ekonomiska läget.

Rakel Lennartsson