IFRS lämnar över ansvaret för värderingen på läsaren och revisorer och övervakare kan inte göra mycket. Det skriver Nils Liliedahl generalsekreterare i Sveriges finansanalytikers förening, SFF, i ett svar på Håkans Andréassons artikel om verkligt värde-värdering.
I Balans nr 6–7/2012 skriver Håkan Andréasson att ”verkliga värden är här för att stanna”. Han skriver bland annat att det är ”svårt att ha en annan uppfattning”. Även om det tydligen är svårt, har jag i vissa delar en annan uppfattning.
Att analysera ett bolag och dess aktier innebär att teoretiskt prognostisera framtida utdelningar från bolaget. Utdelningar är dock svåra att arbeta med och i praktiken har det därför visat sig att det är enklast och bäst att arbeta med kassaflöden. Kassaflöden går att betala räkningar med, dela ut till aktieägare och, inte minst viktigt, påverkas inte direkt av företagsledningens och styrelsens beslut och bedömningar. För hur ska en analytiker kunna förutspå hur bolagets ledning ”tänker” när det kommer till att bedöma verkliga värden och andra icke kassaflödes-påverkande poster? Det gäller inte bara verkliga värden utan även andra poster som påverkar rörelseresultatet kraftigt såsom nedskrivningar, avsättningar och aktiveringar.
Dessa resultatpåverkande poster är därför av mindre betydelse än de transaktioner som kommer från ren försäljning eller avtal med en oberoende motpart. Att dessa två olika ”klasser” av resultat blandas i resultaträkningen ger ett intryck av att de är lika mycket värda – det är de inte. Det innebär givetvis inte att de icke kassaflödespåverkande posterna är oviktiga, de påverkar ju analytikerns syn på bolaget framöver och inte minst ett antal nyckeltal, men de skymmer sikten.
Man kan inte både ha kakan och äta den. Att ha med värdeförändringar i värderingsmultiplar ger ett felaktigt värde, men detta görs schablonmässigt utan att man funderar på varför. Det är inte långsiktigt möjligt att både erhålla kassaflöden från tillgången och samtidigt tillgodoräkna sig värdeförändringarna. Enda sättet att realisera värdeförändringen till kassaflöde är att sälja tillgången, men då får man inga löpande kassaflöden till rörelsen från tillgången. Detta aktualiserar också frågan om att i stället ha en transaktionsbaserad resultaträkning och en verkligt värde-baserad balansräkning. Den ena för bedömning av ”going concern” och den andra för att beskriva ”slaktvärde”, vilket i förlängningen även handlar om skillnaden mellan aktie- och kreditanalys. IFRS försöker ta hand om allt på en gång – det blir mest rörigt!
När det gäller finansiella tillgångar och skulder är marknadsvärde mycket mer användbart, framför allt mot bakgrund av att rörelsen och finansnettot normalt värderas var för sig. Mot bakgrund av att finansnettot då beräknas till verkligt värde vid balanstidpunkten är detta betydligt mer användbar information. Även här måste givetvis tillförlitligheten i värderingen av de finansiella tillgångarna och skulderna vara tillräcklig. De är de ofta i en uppgående och likvid marknad. Men inte alls i en nedåtgående och illikvid marknad.
En generell iakttagelse till följd av IFRS frihetsgrader är att ”dåliga” bolag har en tendens att övervärdera sina tillgångar, och lika felaktigt, att ”bra” bolag undervärderar sina tillgångar. Allt för att erhålla det som investerare gillar mest, det vill säga en jämn, stabil resultatutveckling som i sin tur ger en jämn och stabil kursutveckling. Det är dessutom svårt för revisorer att ifrågasätta bolagens bedömningar när det gäller verkliga värden och till exempel nedskrivningar. En justering av ett avkastningskrav på några tiondels procent kan ge mycket stora effekter på utfallet, men att som revisor hävda att det är ”fel” går inte. Samma problem har övervakande myndigheter, såsom börser och inspektioner. Det blir inte lättare till följd av den pågående krisen och dess påverkan på räntenivåerna. Vad är en rimlig riskfri ränta i dag? Vad är en rimlig riskpremie?
Till följd av den pågående krisen har dessutom analyskapaciteten kraftigt minskat i marknaden. Min egna subjektiva bedömning är att därför att de ”resultat” som bolagen redovisar används utan att ifrågasättas i en allt större omfattning. Analytiker har helt enkelt inte tid att justera i första hand resultaträkningen i den grad som de borde. Visst, det finns fler aktörer på marknaden, men oftast med liten kunskap om det enskilda bolaget och i många fall med bristande kunskaper rörande redovisning och värdering. Det redovisade resultatet tas direkt som underlag för investeringsbeslut – för inte kan det väl vara så att 1000-tals sidor IFRS kan ge ett resultat som inte är tillförlitligt? För att kompensera för den låga tillförlitligheten i vissa värderingsfrågor bombarderar IFRS i stället läsaren med upplysningskrav inom dessa områden. Man lämnar över ansvaret för värderingen på läsaren. Tanken är nog god, men om osäkerheten är så stor kring dessa poster borde de i stället hanteras utanför resultaträkningen.
Liksom Håkan Andréasson tror jag dock inte att varken IASB eller FASB är speciellt intresserade av att ändra sin inställning inom detta område.
Nils Liliedahl är generalsekreterare på Sveriges finansanalytikers förening, SFF.