Revisorerna har genom åren ställts inför stora utmaningar och alltid visat sig kunna hantera dessa på ett konstruktivt och affärsmässigt mycket bra sätt. Det skriver Urban Engerstedt med anledning av debatten om EU-kommissionens förslag till ny revisionsberättelse.
Som bekant är det alltid nyttigt att veta var man kommer ifrån när man ställer in kursen framåt. Därför vill jag med anledning av debattartiklarna om revisionsberättelsens utformning i Balans nr 3, 4 och 5/2012 ge en historisk tillbakablick.
Under 1980-talet bestod FARs regelverk på området för ”god revisionssed” av ett antal olika rekommendationer utan något större inbördes sammanhang. Inom revisionskommittén diskuterades därför behovet av en omstrukturering och komplettering av det svenska regelverket efter mönster av IFACs internationella revisionsrekommendationer (ISA). Detta omfattande arbete ledde så småningom fram till Revisionsprocessen 1990, som jag tror att de allra flesta revisorer vid denna tidpunkt uppfattade som ett stort steg framåt i utvecklingen av god revisionssed.
Som sekreterare i revisionskommittén hade jag förmånen att delta i detta projekt, med uppgift att särskilt fundera kring frågorna om revisorns rapportering. En viktig fråga handlade förstås om revisionsberättelsens innehåll och utseende. Genom åren hade det framförts kritiska synpunkter mot den, även internationellt förekommande, mycket korta och standardiserade berättelsen. Kritiken gick ut på att revisionsberättelsen inte utnyttjades efter sina förutsättningar och att den innehöll för få konkreta upplysningar om årsredovisningen. Revisionsberättelsen lämnade också, enligt vissa kritiker, ofullständig information om vad revisorn hade för ansvar och uppgifter i förhållande till styrelsen och verkställande direktören. Men kritiken fanns inte bara i vårt land utan på flera andra håll, bland annat i USA. Som ett led i att minska förväntningsgapet beslöt AICPA, den amerikanska motsvarigheten till FAR, att utöka det tidigare standardiserade ”rena” revisionsberättelsen med ett stycke om ansvarsfördelningen mellan klient och revisor samt en beskrivning av vad som normalt ingår i en revision. Den nya berättelsen skulle användas från och med ingången av 1989.
AICPAs exempel skulle så småningom få efterföljd i Sverige. I början av 1989 gav FARs styrelse revisionskommittén i uppdrag att se över rekommendationen om revisionsberättelse i aktiebolag och särskilt avsnittet om innehållet i revisionsberättelsen. Den tillsatta projekt-gruppen (i vilken jag ingick) började sitt arbete med en direkt översättning av den amerikanska förlagan. Därefter gjorde projektgruppen en ”försvenskning” med hänsyn till bland annat kravet på förvaltningsrevision. Efter viss ytterligare bearbetning i kommittén presenterades en första idéskiss till ny revisionsberättelse på FAR-dagen i november 1989. Mottagandet blev blandat. De kritiska rösterna, och de var ganska många, menade att den nya revisions-berättelsens omfattande textmassa skulle kunna medföra att en avvikelse från den ”rena” formen inte skulle uppmärksammas av läsaren lika lätt som i en kort och standardiserad berättelse. Vidare framfördes att den ”gamla” versionen fungerat mycket väl och att det därför saknades sakliga skäl till ändringar.
Trots de kritiska synpunkterna på förslaget arbetade revisionskommittén vidare med det. Tiden skulle också komma att ge nyordnarna rätt. Efter flera års ytterligare diskussioner och omarbetningar införde således FAR 1998 den nya, utvidgade revisionsberättelsen. Denna nya version av revisionsberättelsen skulle komma att leva vidare fram till 2004 då Revisionsstandard i Sverige (RS) infördes och med RS ett nytt revisionsberättelseformat (RS 709). Men också RS-formatet är nu redan historia. För räkenskapsår som avslutas efter utgången av 31 december 2010 ska som bekant ISA 700 eller 705 tillämpas. Genom ISA har ett nytt steg, det hittills största, tagits i revisionsberättelsens utveckling.
Av historien lär vi oss alltså att det inte är något nytt med stora förändringar i revisionsberättelsens innehåll och utformning. Jag är därför inte lika negativt inställd till förändringar på detta område som exempelvis Siv Berlin tycks vara (se Balans nummer 4/2012). Därmed inte sagt att EU-kommissionens förslag till ny revisionsberättelse manar till efterföljd, något som Dan Brännström och Lennart Iredahl med önskvärd tydlighet visat (se Balans nr 3/2012). Jag är dock – oavsett hur det kommer att gå med kommissionens förslag – optimistisk när det gäller revisions- och rådgivningsbranschens förmåga att anpassa sig till förändringar på detta område. För sådana förändringar måste vi räkna med. De är förmodligen också önskvärda i syfte att göra revisorns rapportering mer relevant och anpassad efter intressenternas olika behov och förväntningar. Branschen har dessutom genom åren ställts inför stora utmaningar och alltid visat sig kunna hantera dessa på ett konstruktivt och affärsmässigt mycket bra sätt.
Urban Engerstedt är tidigare chefsjurist på FAR; sekreterare i FARs revisionskommitté 1985–1990.