Tusentals uppsatser i företagsekonomi skrivs varje år på svenska universitet och högskolor. Men kvaliteten är ofta undermålig, på grund av bristande koppling mellan teori och praktik. Sven-Arne Nilsson menar att situationen kan förklaras med allmänningens dilemma och argumenterar för en lösning enligt Elinor Ostroms nobelprisbelönade teori.
Ett masterprogram i redovisning, revision och företagsanalys, det enda i sitt slag i Sverige, presenterades i Balans nr 4/2012. Integrationen av handelsrätt och företagsekonomi är angelägen i alla fall utifrån vad som ofta krävs i arbetslivet, och teoretisk inriktning på redovisning och revision är förstås tilltalande. Detsamma kan naturligtvis sägas om praktik i olika former – under förutsättning att praktiken inte tränger undan teorin.
Anledningen till detta inlägg är vad som knappt nämns i artikeln, uppsatsarbetet. Det står endast att fjärde terminen ägnas åt uppsatsarbete och att revisions- och rådgivningsbranschens företag kan hjälpa de studerande att hitta bra uppsatsämnen. I kontrast till uppsatsarbetet som något perifert ser universitet och högskolor det som så att säga kronan på verket, där teori och empiri eller praktik ska interagera. För Högskoleverket är uppsatsen till och med i fokus; i sin utvärdering av högskoleutbildningar bygger de sin kvalitetsbedömning helt på det som kallas självständiga arbeten.
Mitt uppe i vårterminens handledning av magisteruppsatser, i externredovisning eller finansiell rapportering, oroar jag mig för, eller åtminstone reflekterar jag över, om dagens uppsatsarbeten ger de studerande rätt kunskaper. Kompetenta lärare klarar av att ge inte bara teoretiska kunskaper utan även praktiska färdigheter, men i uppsatsarbetena kan lärarna inte ”trolla fram praktik”. Särskilt när de studerande är nära att bli yrkesverksamma är det viktigt att de får applicera teoretiska kunskaper på praktiska situationer – så att arbetena inte inskränker sig till det som i alla fall på min tid hette skrivbordsuppsatser.
Företagsekonomi är det utan varje jämförelse största ämnet på universitet och högskolor med tiotusentals studerande, vilket innebär tusentals kandidat- och magisteruppsatser eller examensarbeten varje år. I dessa fungerar kontakten med praktiken inte alls som den borde, främst vad det gäller att få svar på enkäter eller att få göra intervjuer. Mycket av tiden som skulle ägnas åt teoretisk och praktisk fördjupning går åt till att ”jaga empiri”, och stort bortfall eller få intervjuer gör att analys och resultat eller slutsatser inte blir annat än ”torrsim”. En svarsfrekvens på säg 10% duger inte ens till att dra några slutsatser om den grupp eller det urval som en enkät vänder sig till, ännu mindre till några generaliseringar. Det blir alltså inte mycket av den kunskap som skulle kunna byggas upp genom uppsatser. Vidare får de blivande arbetsgivarna nyutexaminerade som inte nått den fördjupning som de borde.
Problemen med enkäter eller intervjuer är eller kan lämpligen ses som ett fall av allmänningens dilemma, mera talande på engelska: The tragedy of commons. Dilemmat är utmärkt beskrivet i Wikipedia som ”situationer där ett antal personer skall samarbeta, men där det handlingssätt som är bäst ur var och ens perspektiv är dåligt för det gemensamma”. Den mest kända situationen, och anledningen till begreppet, är att gemensamma resurser som betet på en allmänning eller fisken i en del av havet överutnyttjas om de kan utnyttjas fritt, men det är inte den relevanta situationen här. Det är i stället den andra situationen: Insatser krävs för det gemensamma, där var och en måste ställa upp med arbete eller bidrag för att det gemensamma ska fungera.
Vilka är då ”var och en” som ska känna sig träffade av denna uppmaning att ställa upp? Många handledare måste tillsammans med de studerande bearbeta enkäter och intervjufrågor på ett helt annat sätt än vad som ofta är fallet i dag, och hålla dem korta, välformulerade och inriktade på det som endast praktikerna kan bidra med. Deras tid får inte överutnyttjas. Det som de studerande eller i alla fall handledaren kan slå upp i böcker, eller finna på ”nätet”, ska man inte besvära praktikerna med. Många praktiker ger i dag oegennyttiga bidrag, men många andra praktiker ska också känna sig träffade. Alltför många besvarar inte enkäter eller låter sig inte intervjuas som de borde, så att alla de studerande kunde nå fördjupningen enligt ovan.
En väg ur detta allmänningens dilemma stakas ut av Elinor Ostrom. Hennes alternativ är att allmänningar förvaltas genom regler som sätts upp av brukarna själva, och som understöds av sanktionsmöjligheter för dem som bryter mot dessa regler. För det fick hon för övrigt år 2009 priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Visserligen sägs hennes alternativ förutsätta ett visst mått av intressegemenskap, samt möjligheter att kommunicera med varandra för att komma fram till optimala lösningar, vilket gör det oklart om alternativet fungerar för allmänningar i större skala. Min uppfattning är dock att ”allmänningen” som består av universitetslärare och av analytiker, placerare, redovisare och revisorer i Sverige inte är större än att detta skulle kunna fungera.
Alltså är det endast frågan om att börja kommunicera om detta och ställa upp: bearbeta enkäter och intervjufrågor respektive besvara enkäter eller låta sig intervjuas. Viktigt är naturligtvis att företag, sammanslutningar och organisationer inom området medverkar och ger individerna utrymme och incitament att ställa upp, för det gemensamma bästa.
Sven-Arne Nilsson är adjungerad professor vid Linköpings universitet.