Om någon väcker mig mitt i natten och frågar om fallhöjden svarar jag 32 meter. Det är inte min egen fallhöjd, utan så mycket som Göta Älv faller i Trollhättan.
Sommartid guidade jag turister vid fallfåran, kraftverken och slussarna i Trollhättan. När FARs styrelse 30 år senare sammanträdde i kraftstaden var det dags igen. Tack vare nätet kunde jag på nytt berätta om Francis- och Kaplanturbiner och historien bakom slusslederna. Framför allt fick jag visa upp en vacker stad.
Men Trollhättan har blivit en stad i orolig väntan. Det känns varje gång jag besöker mor. Staden har ingen puls när Saab står stilla, och inte blir det bättre när min gamla klasskamrat Peter LeMarc tränger sig på med sången ”Det finns inga mirakel”.
Jag vill tro tvärtom. Att allt är mirakel. Att det finns en väg framåt, men det räcker inte att bara vänta.
En industrikris är inget nytt för Trollhättan. Det pratas fortfarande om när Sovjetunionen för 90 år sedan halverade sin beställning av ”ryssloken” från gamla NOHAB. På det industriområdet finns i dag mindre verksamheter som Film i Väst och Saabmuseet. Det sistnämnda återuppstår för övrigt samma dag som jag hälsar på hos mor.
Men framtiden finns aldrig i ett museum. Så vad väntar staden på? Vad eller vem väntar vi på?
Det är märkligt, men intresset för Saab och fortsatt biltillverkning i Trollhättan tycks öka med det geografiska avståndet. De ivrigaste spekulanterna är kineser och indier. Handlar det om bättre tillgång på pengar och marknader? Vill man bara komma över tekniken? Eller finns det ett annorlunda affärstänk i öster? Jag har inga svar.
Under lång tid har vi också sett hur huvudkontor flyttar till storstäder – IT har inte varit den förväntade motkraften – och produktion
till utlandet. Det är bara de största städerna som överlever. Vill vi verkligen ha det så? Med bilfabriken i Stockholm, Göteborg eller Malmö skulle krisen för Saab fått ett annat förlopp, om den ens hade uppkommit.
Jag må vara i stark minoritet, men jag tror envist på både Trollhättan och Saab även om lösningen säkert blir annorlunda och oväntad. För det tjusiga motorvägsbygget Göteborg–Trollhättan får inte vara förgäves. Jag ska ju köra där en dag i en klimatsmart och närproducerad bil ...
Peter LeMarc igen: ”Det finns inget bättre än när det vänder”.
Visst finns det mirakel.
Välkommen att kommentera på danbrännström.se
Dan Brännström är FARs generalsekreterare.