I Balans nr 3/2012 skrev Dan Brännström och Lennart Iredahl om EU-kommissionens förslag till ny revisionsberättelse. I en replik skriver Siv Berlin att revisionsberättelsen riskerar att bli en löjeväckande text som ingen orkar läsa.
Återigen är vårt viktiga verktyg revisionsberättelsen i farozonen! Den har upprepade gånger utsatts för allvarliga sabotage från en obestämd omvärld, men den här gången sker attacken med det grövsta artilleriet. Angreppen inträffar alltid i samband med att andra aktörer i affärsvärlden har råkat ut för blåsningar. Tror somliga att omformulering av mallen för revisionsberättelser kan hindra ekonomiska katastrofer?
Under större delen av mitt yrkesliv som auktoriserad revisor var ett ja ett ja och ett nej ett nej. Då var revisionsberättelsen kort och koncis. Den intygade att allt var i ordning. Fanns det något att anmärka eller påpeka, syntes det tydligt: revisionsberättelsen blev strax mycket längre än vanligt.
Vem vänder sig revisionsberättelsen till? I första hand vänder den sig till bolagsstämman för att ge vägledning i beslut om fastställelse av resultat- och balansräkningar, beslut om vinstdisposition och ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören. Då revisionsberättelsen, liksom årsredovisningen den uttalar sig om, är en offentlig handling vänder den sig också till bolagets övriga intressenter.
Vad vill då dessa och bolagsstämman veta av revisorn? Jo, helt enkelt om årsredovisningen är någorlunda riktig och att styrelsen och verkställande direktören har skött sitt uppdrag enligt sina befogenheter.
Hur tillmötesgår revisorn bäst intressenternas behov av information? Jo, genom en kort, tydlig och lättläst berättelse, där eventuella anmärkningar framgår tydligt.
Det är inte så vanligt med så kallade orena revisionsberättelser. Förklaringen är att verkställande direktören och företagsledningen oftast rättar sig efter hand när revisorn påtalar brister. I många av de under senare år internationellt uppmärksammade företagsfallissemangen har revisionsberättelserna inte innehållit några anmärkningar. Det ger självfallet upphov till tvivel på revisionens effektivitet. Revisionen är under ständig utveckling, men den kommer aldrig att helt undanröja risken för att situationer inte blir tillräckligt belysta i den offentliga rapporteringen. Styrelse och revisor kan också ha olika uppfattning om risksituationer; en felaktig varning i en revisionsberättelse likaväl som en underlåten anmärkning kan förorsaka skada för vilken revisorn kan göras ansvarig. Det är ibland en balansgång på slak lina som få intressenter kan sätta sig in i. Det hör till de utmaningar en revisor har i sin yrkesutövning, utmaningar som inte påverkas av hur mallen för revisionsberättelsen är utformad. De rör sig på ett helt annat plan.
Att sprida information om vad revision omfattar är vällovligt och erforderligt. Men det kan aldrig vara riktigt att använda revisionsberättelsen för utbildningsändamål. Så snart ny oro uppkommer på marknaden, utökas omfånget på berättelsen och har i den form som presenterades av Dan Brännström och Lennart Iredahl i Balans nr 3/2012 blivit totalt förvirrande.
Det är min innerliga förhoppning att det i de standardsättande internationella kommittéerna finns några pragmatiska och förnuftiga personer som kan sansa sig. Back to basic!
Jag är också innerligt tacksam för att min professionella verksamhet har upphört: vad än fortsättningen för med sig behöver jag aldrig riskera att tvingas sätta mitt namn under en så löjeväckande revisionsberättelse.
Siv Berlin är före detta auktoriserad revisor och har bland annat varit styrelseledamot i FAR.