I takt med att näringslivet blir allt mer komplext, ökar kraven på specialisering inom revisionen. För att åstadkomma större rörlighet, flexibilitet och specialisering bör nuvarande regler för auktorisation ses över och andra former av meritering bli möjliga. Kampen om titulaturen är underordnad. Det skriver Erik Davidsson och Christer Weglin.
Far har i egenskap av revisions- och rådgivningsbranschens intresseorganisation ett legitimt intresse av att slå vakt om titeln revisor. Föreningslagsutredningens slutbetänkande (2010/11:CU15) är ett exempel på att Far haft framgång, då titeln revisor även för icke revisionspliktig verksamhet ska vara förbehållet auktoriserade och godkända revisorer. Andra förtroendevalda med motsvarande uppdrag ska benämnas lekmannarevisor. Revision kan alltså endast utföras av en kvalificerad revisor.
Det är en naturlig strävan att värna den egna yrkesgruppens status och att slå vakt om det varumärke en yrkestitel kan innebära. Det är dock inte säkert att innebörden av den aktuella distinktionen kommer att sätta några djupare spår i det allmänna medvetandet. Likt andra yrkesgrupper lär branschen få leva med en viss begreppsförvirring; en doktor behöver inte vara läkare och en läkare behöver inte vara doktor. Inte ens en medicine doktor behöver vara läkare.
Branschen har lyckats flytta fram sina positioner avseende yrkestitulatur, samtidigt som kraven ökar. Att yrkestiteln värnas samtidigt som specialiseringen ökar och yrkeskåren blir mer disparat kan uppfattas som en ironi. Ökade krav på revisorer och tilltagande komplexitet i både regelverk och kunders verksamhet aktualiserar frågan om bilden av revisorn som renässansmänniska. Om legitimiteten på sikt ska förbättras, är det nog inte titeln som i första hand ska värnas. Det finns snarare ett behov av att differentiera innehållet. Ett första steg avseende revisorer inom den finansiella sektorn har tagits, men ytterligare steg bör övervägas. Den person som kan överblicka hela spannet av redovisningsmässiga och associationsrättsliga frågor är inte född och bilden av den allvetande revisorn är inte trovärdig. Skilda förutsättningar för olika branscher respektive stora och små företag med olika associationsformer kräver skilda angreppssätt och kompetens. Det tilltagande antalet specialister och konsulter inom branschen är ett tydligt uttryck för det.
Enligt nuvarande ordning kan en auktoriserad revisor jämföras med en allmänläkare, medan kirurger, medicinare och psykiatriker har en annan roll. Tyvärr finns det gott om exempel där allmänläkaren gärna lånar redskap och modeller från specialisterna och använder dem utan den fördjupade kunskap som krävs. En rimlig utväg är att de som besitter sakkunskapen i högre grad får ta ansvar för slutprodukten. Det kan vara en auktoriserad revisor som är specialiserad eller en renodlad specialist.
Branschens legitimitet kan i förlängningen även påverkas av de stora företagens rekryteringsbas. Den koncentration som de stora byråerna representerar, och som av vissa uppfattas som ett problem, bör även ses i ljuset av att rörligheten inom branschen är besvärande låg. Lite tillspetsat medför det att inavel uppmuntras och belönas på ett sätt som har sin motsvarighet inom få andra branscher. Även om dagens fyra stora ser annorlunda ut än för 20 år sedan, torde majoriteten av dagens delägare i praktiken ha haft samma arbetsgivare under hela sitt yrkesverksamma liv.
För att åstadkomma en ökad rörlighet bör en översyn av nuvarande regler för auktorisation/legitimering övervägas. Att som läkarna behålla sin legitimation, oavsett senare praktik, är knappast att rekommendera. Men att som till exempel advokater, helt eller delvis, medge andra former av meritering än arbete på en (revisions)byrå förefaller rimligt. Vän av ordning kan givetvis invända att redovisning skiljer sig från revision. Men man bör då stilla sig och rannsaka arbetsfördelningen på större revisionsuppdrag. De mest seniora revisorerna är sällan de som (längre) kan mest om revision och revisionsteknik. Däremot är de förhoppningsvis kunniga inom redovisning, analys och problemlösning. Kunderna är knappast intresserade av revisionsteknik, men vill ha kvalificerad rådgivning. Eller som en senior delägare på en av de stora byråerna uttryckte det: ”Revision är något som krävs för att man så småningom ska få ägna sig åt det som är intressant.”
Av dagens auktoriserade revisorer som har förnyat sin auktorisation (inte har tenterat de senaste fem åren) är det nog få som skulle klara en aktuell examen. Det innebär inte att de inte är kvalificerade, men illustrerar den professionella utveckling som naturligen sker över tiden. Därmed bör även andra former av meritering vara möjlig, i linje med ökad specialisering.
Att acceptera en ökad specialisering innebär att anpassa sig efter verkligheten. Men det leder också till frågan om att differentiera yrket och att inkludera revisorer med olika inriktning. Branschens framtid ligger knappast i att kontinuerligt höja kraven för nya ”allmänläkare”. Bevisligen har många av dagens seniora revisorer inte mer än 120 högskolepoäng (180 i det nya systemet) och har inte avlagt någon revisorsexamen. Tesen ”less is more” torde ligga mer i linje med dagens verklighet, det vill säga lägre krav än i dag för en generell bas, i kombination med ökade krav för en tydlig specialisering. Det ökar även förutsättningarna att tillhandahålla kvalificerad rådgivning till olika kundkategorier.
Varje försök att vara en renässansmänniska är dömt att misslyckas.
Erik Davidsson och Christer Weglin är verksamma med revision hos Borevision samt revisionsnära tjänster hos Avant företagskonsult.