Ett återkommande ämne i Balans är redo-visningstillsynen och dess organisation, upplägg och struktur. I nr 3/2011 fanns två artiklar som tog upp frågan från olika synvinklar. Niclas Hellman på Handelshögskolan i Stockholm redogjorde för forskning kring införandet av IFRS och övervakningen av densamma i artikeln ”Tillsynen över IFRS – får vi en bra lösning?”. I samma nummer redovisade Fars policygrupp för redovisning sina iakttagelser när de gått igenom Stockholmsbörsens årliga rapport av svenska bolags finansiella rapportering (”Hur ska man tolka börsens årliga rapport?”).
Även om de tar upp olika sidor av övervakningsmyntet får man som läsare intrycket att övervakningen av finansiell rapportering är den avgjort viktigaste för att upprätthålla och öka förtroendet för den svenska finansmarknaden. Även börserna, Finansinspektionen, Far och vissa självregleringsorgan är noga med att påpeka betydelsen av denna övervakning.
Som representant för användarna av den finansiella informationen delar jag inte denna uppfattning. Efterhandsövervakning av redan offentliggjort och reviderat material är inte det mest centrala för förtroendet för den svenska kapitalmarknaden.
I detta sammanhang får man inte glömma bort att all information, finansiell information i synnerhet, har en mycket kort livslängd. De skador som inträffar av felaktig eller vilseledande information sker omedelbart. Det handlar om sekunder, ibland till och med mindre än det.
Den viktigaste delen ur ett övervakningsperspektiv är därför alltid den realtidsgranskning som sker av pressmeddelanden och annan, i första hand icke-reviderad, finansiell information. Det gäller köp och försäljningar av bolag, order, myndighetsbeslut, större avtal med mera. Det är dessa meddelanden som till största delen påverkar de kortsiktiga kursrörelserna. Det är i denna kommunikation som förtroenden byggs upp under lång tid. Det är också här som förtroenden snabbt raderas. Det gäller givetvis även delårsrapporter som inte översiktligt granskats av bolagets revisorer eller där revisorerna på ett eller annat sätt förts bakom ljuset. När den felaktiga eller
förskönade informationen har offentliggjorts är skadan redan skedd.
Mot denna bakgrund är det viktigt att bygga upp en övervakning av finansiell information som har örat mot rälsen och är snabbfotad, inte i första hand anpassad efter en samordnad europeisk mall. Det senare måste givetvis också göras, men mer för att uppfylla lagens krav, knappast för att skydda marknadens aktörer och investerarnas beslutsunderlag. De beslut och de överväganden som offentliggörs gällande eventuella brister i redovisningen kommer, i nuvarande struktur, ett år eller mer efter att informationen lämnats i en finansiell rapport. Den har då ingen eller föga inverkan på investerarnas beslutsprocess. Den information som granskas har sedan länge redan påverkat priserna. Övervakarens beslut eller tolkningar har ingen betydelse för marknaden.
Övervakning av finansiell rapportering har därför mer karaktären av redovisningsmässig ”städning” än effektivt investerarskydd och, som Niclas Hellman beskriver, utgör den också underlag för hur man som bolag eller revisor bör agera i framtiden i liknande frågor. Av hans artikel framgår också att kritik riktats mot Sverige, som inte har lika många frågor inskickade till EECS (den europeiska databasen för frågor kring finansiell rapportering) som andra länder. Sveriges övervakning anses därför inte tillräckligt hård. Min erfarenhet av de ställningstaganden och beslut som finns i EECS är att de knappast skulle ge en analytiker pulshöjning – inte ens en liten. Det handlar om att på ett ganska byråkratiskt sätt samla frågeställningar, som i och för sig kan vara teoretiskt intressanta, men som inte har någon som helst betydelse för hur det enskilda bolaget ska värderas.
Om det nu är på detta sätt – är tillsynen som den genomförs i dag meningslös? Givetvis inte. Men utifrån reglernas detaljerade utformning och revisorernas granskning är det som blir kvar för en erfaren övervakare av finansiell rapportering inte mycket: en tilläggsupplysning, någon procentsats och en underskriftsmening. Samtidigt beaktas inte exempelvis uppenbara nedskrivningsbehov eftersom reglerna tillåter en värderingsmodell som i praktiken kan räkna ut vilket värde som helst. Detta innebär att granskningen ofta leder till att den ”silar mygg och sväljer kameler”.
Vad gäller de kommentarer som redovisas av Fars policygrupp för redovisning är det svårt att tro att IFRS är ett principstyrt regelverk. Om den som är satt att övervaka IFRS inte tillåts att ha en ”principstyrd” övervakning, är den meningslös. Det är upp till övervakaren att bedöma vad som är väsentligt. Att revisorerna har en annan uppfattning behöver inte betyda att den ena parten har rätt och den andra fel. Detta är den nuvarande strukturens grundläggande fel, det går inte att ha en kvantitativ och inom EU samordnad övervakning av ett principstyrt regelverk.
Att det sedan ofta råder meningsskiljaktigheter kring tolkningen beror på att IFRS, som ett principstyrt regelverk, är töjbart framför allt när det gäller värderingsfrågor. Upplysningskraven är ju till sin form enklare att bedöma – antingen finns informationen eller inte. Därefter är det upp till övervakaren att avgöra om avsaknaden är tillräckligt väsentlig för att beteckna som en avvikelse från regelverket. Detta kan dock vara svårt nog.
Sammanfattningsvis är efterhandsgranskning av finansiella rapporter, som redan granskats av revisorer, av föga vikt när det gäller att stärka förtroendet för aktiemarknaden. Den är däremot viktig, som Niclas Hellman framhåller i sin artikel, för att förebygga avvikelser genom den indirekta påverkan den har på hur redovisningsfrågorna behandlas i relationen mellan företag och revisorer. De erfarenheter och den kunskap som erhålls i granskningen av den finansiella rapporteringen kan och borde givetvis också i högre grad användas för att utveckla regelverken. Kommunikationen mellan användare, producenter och regelmakare måste därför utvecklas.
De resurser som i dag ägnas åt en långsam byråkratisk övervakning av finansiell rapportering, borde i stället användas till en intensifierad och kvalitativ realtidsövervakning med snabba insatser i närtid. Övervakningen av den finansiella rapporteringen bör ligga hos Finansinspektionen som i de flesta andra europeiska länder. Då slipper vi i alla fall dyka upp i internationella undersökningar som ett strukturellt avvikande land.
Nils Liliedahl är generalsekreterare på Sveriges finansanalytikers förening (SFF), före detta övervakningen på Nasdaq OMX stockholm.