Under senare år har det blivit allt vanligare med skadeståndskrav mot revisionsbyråer. Här ger Christina Ramberg en översiktlig bild av det stränga ansvar som utkristalliserats i rättspraxis samt skiljedomar. Det handlar inte om revisorns ansvar för god revisionssed utan om ansvaret för ekonomisk rådgivning, till exempel skatterådgivning och finansiell rådgivning i samband med företagsförvärv.
Rådgivarens ansvar är mycket strängt.
Rådgivaren ska undersöka allt noga. Om han eller hon borde ha upptäckt något orosmoment så måste han eller hon gräva vidare. Rådgivaren kan inte skylla på att det var ett komplicerat uppdrag eller att tiden var begränsad om han eller hon inte samtidigt tydligt förklarar att slutrapporten inte lämpar sig som beslutsunderlag på grund av komplexiteten eller tidsbristen.
Rådgivarens rapport ska vara övertydlig.
Rådgivaren måste förklara för uppdragsgivaren vilka de konkreta riskerna är med att fatta beslut grundat på informationen. Detta gäller även om rådgivaren inte ger råd, utan endast presenterar fakta/information. Slutrapporten ska vara mycket pedagogisk och rikta sig till en målgrupp som inte är särskilt insatt i ekonomi (även om det är en professionell styrelse som är uppdragsgivare). Rådgivaren kan bli ansvarig även om VD:n eller en enskild styrelseledamot har kunskap om de förhållanden som inte framgår av slutrapporten.
Omfattande skadestånd.
När rådgivningen varit vårdslös kan uppdragsgivaren ha rätt till mycket stor skadeståndsersättning som kan överstiga konsultarvodet med hundra gånger eller mer om det vill sig illa. I rättspraxis och skiljenämnder utgår man från att uppdragsgivaren inte skulle ha fattat det förlustbringande beslutet om rådgivaren inte varit vårdslös.
Ingen sträng reklamationsplikt.
En uppdragsgivare som vill rikta anspråk mot rådgivaren på grund av vårdslös rådgivning (kontraktsbrott) kan vänta med det ganska länge. Reklamationsskyldigheten är alltså inte särskilt omfattande.
Friskrivningar håller inte.
Det är stor risk att avtalade skadeståndstak (till exempel en ansvarsbegränsning om att skadeståndet är maximerat till dubbla arvodet) inte håller och att rådgivaren blir ansvarig för högre belopp. Den risken är särskilt stor om rådgivarens avtalsbrott är allvarligt och/eller om rådgivaren har en ansvarsförsäkring som skulle täcka uppdragstagarens skada.
Lärdomar
En ekonomisk konsult måste redogöra för de risker som är förknippade med att använda slutrapporten som underlag för beslut. Det räcker inte att riskerna presenteras allmänt (i en generell disclaimer). Uppdragsgivaren måste verkligen få insikt om att slutrapporten kan vara ofullständig eller missvisande i specifika avseenden.
Av affärsmässiga skäl är det ofta klokt att försöka förlikas med uppdragsgivare som inte är nöjda med rådgivningen. Risken för ryktesspridning och skvaller är stor. Dessutom visar senare domstols- och skiljedomspraxis att ekonomiska rådgivares ansvar är förvånansvärt stort. Det finns all anledning att prioritera förlikningar framför aktioner för att rädda ansiktet till förmån för anställda.
Fars allmänna villkor för rådgivning är bra på många sätt. Men det krävs inte särskilt mycket för att ansvarsbegränsningen ska kunna sättas åsido av domstol eller skiljenämnd (även när uppdragsgivaren är ett stort professionellt företag).
Christina Ramberg är jur dr, professor i handelsrätt vid Göteborgs universitet samt verksam vid advokatfirman Vinge.