Rapport från Norra Bantorget, del III
I slutet av april lämnar Urban Engerstedt sin anställning som chefsjurist hos Far för att gå i pension efter mer än 30 års arbete med revisorsjuridiska spörsmål. Här kommer sista delen av hans personligt präglade rapporter från denna tid.
1 september 2001 inledde jag min andra period hos far. Denna period har präglats av flera händelser som i hög grad påverkat revisions- och rådgivningsbranschen och Far (som ju är namnet sedan 6 april 2010). Men låt oss ta det från början.
En huvuduppgift för mig hösten 2001 var att medverka i utarbetandet av en ny ordning för föreningsadministrerad kvalitetskontroll inom far. Det hade visserligen funnits en sådan ordning sedan 1997, men kvalitetskontrollen skulle nu anpassas till en EG-rekommendation som kommit 2000.
Den främsta skillnaden mot den gamla kvalitetskontrollordningen var att nu skulle också utomstående intressen ges insyn i – och inflytande över – kontrollarbetet. Arbetet bedrevs tillsammans med Svenska Revisorsamfundet, SRS, i syfte att få fram en gemensam ordning för kvalitetskontroll inom de båda revisorsorganisationerna. Det externa inflytandet skulle tillgodoses genom inrättandet av en så kallad kvalitetskontrollstyrelse med företrädare för myndighetssfären och näringslivet.
De myndigheter som erbjöds att vara med – bland andra Revisorsnämnden (RN) och Finansinspektionen – avböjde dock att medverka med hänvisning till att det redan genom RN fanns en statlig tillsyn på området. Näringslivet accepterade emellertid erbjudandet och företrädare för Svenskt Näringsliv, Företagarna och Aktiespararna tog plats i kontrollstyrelsen tillsammans med företrädare för far och SRS. För att få den nödvändiga kopplingen till det disciplinära sanktionssystemet ingicks en överenskommelse med RN som tillförsäkrade myndigheten insyn i kontrollarbetet. Den nya ordningen för kvalitetskontroll infördes i januari 2003. Den gäller i princip fortfarande, låt vara att kvalitetskontrollstyrelsen har avvecklats medan rn:s insyn och inflytande på kvalitetskontrollen i stället har förstärkts.
En annan omständighet som också kom att prägla mina arbetsuppgifter var ikraftträdandet av en ny revisorslag 1 januari 2002 med den så kallade analysmodellen, det vill säga den prövning av sin opartiskhet och självständighet (”oberoende”) som en revisor ska göra innan han eller hon accepterar ett nytt uppdrag. Från fars sida fanns vissa förväntningar på analysmodellen, eftersom man uppfattade att den skulle medföra en mer nyanserad bedömning i oberoendefrågorna. Dessa förväntningar kom dessvärre på skam när det visade sig att RN inte hade samma syn på analysmodellens förtjänster. Anders Strömqvist och jag gav uttryck för vår besvikelse i en gemensam artikel i Balans 2003. Artikeln fick glädjande nog ett hedersomnämnande av juryn för Carl Henrik Witts pris det året.
Några händelser som mycket påtagligt kommit att påverka framtiden för branschen inträffade under denna tid. Jag tänker på de redovisningsskandaler som inträffade 2001–2002 med början i USA (Enron och World Com med flera) och sedan också i Europa (Parmalat). Dessa händelser blev upptakten till en regleringsiver hos de offentliga organen både i USA (SOX och PCAOB) och Europa (EG:s reviderade revisorsdirektiv) och en misstro mot självregleringen på redovisnings- och revisionsområdet som sedan fortsatt och nu senast resulterat i EU-kommissionens grönbok om revision.
Men också på hemmaplan hände det mycket de här åren. 1 januari 2004 fick far en ny generalsekreterare då Björn Markland, efter mer än 18 år på posten, efterträddes av Dan Brännström. Med Dan Brännström följde också ett antal förändringar i far:s verksamhet. 1 september 2006 förverkligades planerna, som funnits sedan länge, på ett samgående mellan far och SRS. Nu kunde revisionsbranschen framträda med en röst i debatten. Den breddning av verksamheten som hade inletts 1 mars 2001, då även godkända revisorer och kvalificerade specialister hos revisionsföretagen kunde bli medlemmar i far, fortsatte med anslutningen av redovisningskonsulter. På mycket kort tid har denna medlemskategori kommit att omfatta fler än 2.300 yrkesutövare. Men den kanske mest omstörtande förändringen under den här tiden är nog ändå avskaffandet av revisionsplikten för små företag. Det är för tidigt att bedöma konsekvenserna av revisionspliktens avskaffande, men reformen tycks ha mottagits med fattning av revisorskåren.
Vid sidan av den alltmer ökande och stimulerande medlemsrådgivningen (jag bedömer att jag under min andra period hos Far blivit konsulterad runt 7.000 gånger) är det några frågor som särskilt kommit att ta mitt engagemang i anspråk de senaste åren:
Försenade årsredovisningar och bokföringsbrott.
I oktober 2004 meddelade Högsta domstolen (HD) en dom i ett brottmål som överraskade många, inklusive mig. I domen fastslog HD att det utgjorde ett bokföringsbrott att inte upprätta årsredovisningen i sådan tid att det var möjligt att hålla ordinarie bolagsstämma inom sex månader från räkenskapsårets utgång. Bolaget i fråga hade det passande namnet Stjärnsmäll! Utgången i målet var nog lika förvånande som den HD-dom från 1988 genom vilken det stod klart att en revisor kunde ådra sig ansvar för medhjälp till bokföringsbrott genom en slarvig revision.
Till följd av HD:s dom 2004 har antalet brottsanmälningar från revisorer ökat i betydlig grad. Enligt min mening kan dock det straffvärda i en försenad årsredovisning ifrågasättas. I det stora flertalet fall av sen årsredovisning har förseningarna, enligt min erfarenhet, orsakats av omständigheter som inte grundar sig på någon brottslig avsikt från bolagets företrädare utan har orsaker som okunskap och slarv eller bristande tid och förståelse för ekonomiadministrativa frågor. Ibland ligger skälet till förseningen hos bolagets revisor eller redovisningskonsult.
Kritiken mot hd:s dom, eller rättare sagt mot de bestämmelser som ligger till grund för domen, lät inte vänta på sig. Sommaren 2005 gjorde far och Advokatsamfundet gemensam sak och begärde en lagändring hos regeringen. Begäran överlämnades av regeringen till Utredningen om enklare redovisning och sedan en tid finns det nu också ett förslag till avkriminalisering av vissa fall av för sent upprättad årsredovisning.
Allmänna villkor.
Utvecklingen på marknaden för revisionstjänster sedan mitten/ slutet av 1990-talet hade inneburit att revisorn mer och mer kommit att uppfattas -men även framstå – som en leverantör bland andra av tjänster till näringslivet. Denna utveckling medförde att många köpare av revisionstjänster, både stora samt mindre och medelstora företag, upphandlade dessa tjänster efter att ha begärt in offert från revisionsföretagen. En faktor som drev pä denna utveckling var också de bestämmelser i aktiebolagslagen om revisorns fyraåriga mandattid som infördes 1999.
Bland annat med anledning av denna utveckling beslöt far att utarbeta allmänna villkor, eller ”leveransvillkor”, för lagstadgad revision av svenska aktiebolag. Syftet med dessa villkor, vilka presenterades 2005 och var unika för branschen även i ett internationellt perspektiv, var att tydliggöra de affärsvillkor, eller ”spelregler” som revisorerna och näringslivet (köparna av revisionstjänsterna) har att följa. far:s förhoppning var och är alltjämt att de allmänna villkoren ska kunna tjäna som stöd för revisionsföretagen men också för kunderna när parterna ingår uppdragsavtal om revision. Villkoren medför en ökad transparens när det gäller innehållet i revisionstjänsten samt klargöranden avseende parternas respektive rättigheter och skyldigheter i uppdragsrelationen.
De allmänna revisionsvillkoren kompletterades senare med villkor för fristående rådgivning (konsulttjänster) och redovisningstjänster. Enligt min mening finns det gott stöd för påståendet att de allmänna villkoren uppfattats mycket positivt såväl av revisions- och redovisningsföretagen som av deras kunder även om det i början fanns en viss skepsis hos framför allt mindre aktörer.
På grund av ändrade marknadsförutsättningar (revisionspliktsreformen och återgången till ettåriga mandattider) och ett därav anpassat tjänsteutbud, har de allmänna villkoren helt nyligen blivit föremål för en omfattande revidering och komplettering.
Utredningen om ett enklare aktiebolag.
Åtgärder för att förenkla administrationen och minska kostnaderna för företagen samt för att stimulera nyföretagandet har stått högt upp på den politiska agendan både i Sverige och inom EU i övrigt sedan mitten av 2000-talet. I september 2007 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att bland annat ta ställning till om kravet på lägsta tillåtna aktiekapital för privata aktiebolag borde sänkas samt lämna förslag till andra ändringar av aktiebolagslagen och aktiebolagsförordningen som innebar förenklingar för aktiebolagen. Till utredare utsågs advokaten Carl Svernlöv.
Jag hade förmånen att företräda far som expert i utredningen. Resultatet av utredningens arbete, som avslutades i april 2009, presenterades i två betänkanden: Aktiekapital i privata aktiebolag (SOU 2008:49) och Förenklingar i aktiebolagslagen m.m. (SOU 2009:34). På utredningens förslag har kravet på lägsta tillåtna aktiekapital sänkts från 100.000 till 50.000 kronor. Denna sänkning tillsammans med revisionspliktens avskaffande har bidragit till att det bildats ett stort antal nya aktiebolag. Utredningens förslag till regelförenklingar, bland annat enklare bolagsbildning, avskaffande av aktiebrev, förenklingar angående bolagets organisation samt avskaffande av bosättningskravet för vissa bolagsföreträdare, har ännu inte lett till lagstiftning.
Den fråga i utredningens arbete som kom att engagera mig mest rör bestämmelserna om tvångslikvidation vid kapitalbrist. I denna del la utredaren inte fram något förslag. Han bedömde att frågan om avskaffande av eller ändring i bestämmelserna borde övervägas först när det står klart vilka övriga reformer som kommer att ske inom bland annat bolagsrätt, redovisning och revision.
För min del anser jag att institutet likvidationsplikt på grund av kapitalbrist bör utmönstras ur aktiebolagslagen, först och främst för privata aktiebolag men logiken bjuder att motsvarande ändring görs även för publika aktiebolag. I ett särskilt yttrande till utredningen framförde jag således uppfattningen att bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist kan ersättas av regler som stärker borgenärsskyddet genom en tydligare markering av styrelseledamöternas ansvar för ett bolags likviditetsutveckling och vid befarad insolvens.
Mututredningen.
I Balans nr 2/2011 berättade jag om min tid som utredningssekreterare hos Brottsförebyggande rådet (Brå) och deras arbete med en översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet i slutet av 1970-talet. I det arbetet kom jag att verka tillsammans med Bo Svensson, sedermera justitieråd och välkänd inom revisorskåren genom sitt uppdrag som ordförande i Utredningen om revisorer och revision, som ledde fram till dels införandet av det så kallade revisorsdirektivet i Sverige, dels avskaffandet av revisionsplikten för små aktiebolag. Nu, trettio år senare, skulle vi komma att samarbeta på nytt, denna gång med Mututredningen.
I mars 2009 beslutade regeringen att ge en särskild utredare, Bo Svensson således, i uppdrag att se över den straffrättsliga regleringen av brotten mutbrott och bestickning. Syftet var att åstadkomma en modernare samt mer ändamålsenlig och lättillgänglig reglering med tydliga kriterier för straffansvar. Utredaren skulle vidare bedöma lämpligheten av och vid behov föreslå en straffrättslig reglering av så kallad handel med inflytande. En annan uppgift för utredaren var att tillsammans med en arbetsgrupp ta fram förslag till en kod för beslutspåverkan inom näringslivet. Far erbjöds att delta med två experter i utredningsarbetet och valet föll på mig och Carina Bergman Marcus, ordförande i Fars policygrupp för etik.
Vårt arbete, som avslutades i juni 2010 då utredaren la fram sitt betänkande Mutbrott (SOU 2010:38), kom främst att inriktas mot förslaget om en näringslivskod, eller som den kom att kallas i utredarens betänkande: Svensk kod om gåvor, belöningar och andra förmåner i näringslivet. Koden, som ska utgöra en del av näringslivets självreglering, syftar till att vägleda företag i frågor om hur förmåner i näringslivet får användas för att främja företagets verksamhet. Den är tänkt att komplettera de straffrättsliga bestämmelserna. I de straffrättsliga bestämmelserna om muta anges bland annat att straffansvar kan inträda om förmåner ges som är ägnade att otillbörligt påverka en arbets- eller uppdragstagares arbete eller uppdrag.
Om företrädare för ett företag har följt koden, kan åtgärden inte anses vara ägnad att otillbörligt påverka mottagarens arbete eller uppdrag. Därmed inte sagt att en företrädare som brutit mot koden med automatik gjort sig skyldig till brott. Koden är avsedd att ställa högre krav än de som följer av brottsbalkens bestämmelser om mutbrott. Det är därför inte nödvändigt att den som lämnar en förmån i strid med koden därmed också har gjort sig skyldig till otillbörlig påverkan i straffbestämmelsernas mening.
Koden har under hösten 2010 varit föremål för remissbehandling. Några remissinstanser har ifrågasatt den koppling som mututredningen gjort mellan bedömningen av vad som är att betrakta som en straffri gärning och ett regelverk som bygger på självreglering. Det är för närvarande oklart vad som kommer att hända med koden. Tanken är att Institutet mot mutor, en ideell näringslivsorganisation, ska fastställa och förvalta koden.
Så vad händer nu, pension? Nej, inte riktigt. För en fyrtiotalist som alltid varit ung, yngre, yngst, känns det en smula egendomligt att närma sig pensionsåldern. Jag kommer därför att en tid framöver – för att hålla denna känsla på lite avstånd – vara sekreterare i Fars disciplinnämnd, en syssla som enligt stadgarna inte får utföras av någon som är anställd hos Far. Jag kommer också att fortsätta att företräda Far i styrelsen för Svensk Insamlingskontroll. Kanske kan det även bli något annat Far-uppdrag av ad hoc-karaktär. Jag kommer alltså inte att lämna Norra Bantorget och Kungsbron 2 för gott 30 april.
Till sist vill jag tacka alla läsare för den tid som jag haft förmånen att medverka i denna utmärkta tidning. Men vem vet, kanske dyker jag upp på nytt någon gång.
Urban Engerstedt arbetar som chefsjurist på Far fram till 30 april.