Thomas Carrington konstaterar i Balans nr 1/2011 att misslyckanden kan ha en positiv påverkan på utvecklingen. Han tar också upp det viktiga valet mellan ansvarsfullhet och ansvarighet vid utformning av lagar och regler. Ska vi förlita oss på att aktörer i näringslivet, som styrelser och revisorer, gör egna bedömningar och gör det rätta även om det inte ryms inom någon regel (ansvarsfullhet)? Eller ska allt i tillvaron detaljregleras (ansvarighet)?
Låt oss först konstatera att misslyckanden är ofrånkomliga i all mänsklig verksamhet. I företagande kommer det alltid att uppstå situationer där det går snett. Ett för stort risktagande i kombination med bristande omdöme eller kompetens kan få dramatiska konsekvenser. Hur rigorösa regelsystemen än blir går det därför inte att förhindra vare sig skandaler eller kriser, även om vi självfallet ska försöka motverka att de uppkommer. Kompetens, öppenhet och ansvar är viktiga faktorer i det sammanhanget.
När det gäller utformning av lagar och regler finns det ett uttryck ”Bad cases make bad law” som politiker och normgivare borde ta fasta på. Det är frestande för politiker att agera och visa handlingskraft när så kallade skandaler väcker stor uppmärksamhet. I samband med HQ. Bank-affären hördes direkt signaler från politiskt håll om krav på ytterligare reglering, men jag menar att i sådana lägen är det farligt att slå till för snabbt. Ibland är hastigt tillkomna regler inte ens relevanta för det problem de var tänkta att lösa.
Ett exempel är SOX-lagstiftningen i USA som var en respons på främst Enron-kraschen. Problem med en alltför detalj-styrd redovisning löstes här med ingående krav på dokumentation, kvalitetssäkring och utvärdering av något annat, nämligen den interna kontrollen avseende finansiell rapportering. President George W. Bush talade vid tillkomsten av SOX om den mest långtgående reformen av det amerikanska näringslivet sedan Franklin D. Roosevelts dagar. I dag finns det uppgifter om att SOX kostar 2–3 procent av omsättningen för bolag som omsätter upp till 100 miljoner USD. Hur stor är nyttan? Det finns debattörer i USA som nu kallar SOX för ”Quack Corporate Governance” det är svårt att översätta, men det låter inte positivt.
Det borde gå minst 3–4 år efter en skandal eller kris innan man beslutar om ny genomgripande lagstiftning. Alla hinner då tänka till och framför allt hinner man ta fram ordentliga konsekvensanalyser. För vi ska komma ihåg att när ett regelverk väl är på plats är det svårt att bli av med det. Ett bevis på det är regeringens magra resultat på förenklingsområdet under den förra mandatperioden. De administrativa kostnaderna sänktes, trots ett idogt utredande och många förslag om förenklingar, enligt uppgift med endast cirka sju procent. Det ska jämföras med målsättningen att spara 25 procent. Och när regler fastställts i ett El-direktiv krävs det ett nytt direktiv för att åstadkomma en förändring. Det sistnämnda är en mödosam politisk process, eftersom medlemsstaterna till slut ofta just har lyckats anpassa sig till det första direktivet.
En aktuell fråga är vad eu:s grönbok om revision kommer att leda till. Kommissionären Michel Barnier har gjort klart att det blir förändringar. EU verkar känna ett tryck att göra något på revisionsområdet efter finanskrisen. Frågan är bara om förslaget om delad revision i börsbolag, som det nu surras mycket om i Bryssel, är en relevant åtgärd för att mota finansiella kriser. Någon som tror det?
För att återgå till Thomas Carrington och den viktiga avvägningen ansvarsfullhet/ansvarighet: Nej, det behövs inte fler regler på revisionsområdet. Utmaningarna ligger i att ytterligare förbättra tillämpningen av regelsystemen och att uppmuntra till ett ansvarsfullt agerande. Alla vinner i längden på att revisorer är ivriga att ta ansvar och göra rätt i stället för att ängslas för att göra fel. Därmed har jag också besvarat Thomas Carringtons fråga om det behövs en tuffare tillsyn av revisorer med fokus på ansvarighet, men jag upprepar gärna mitt rungande nej.
Dan Brännström är Fars generalsekreterare.