I april 2011 kom Europeiska kommissionens grönbok En EU-ram för bolagsstyrning COM(2011) 164. I denna artikel kommenterar Anders Hult och Carl Svernlöv de viktigaste frågeställningarna i grönboken och den bakgrund som kommissionen ger till dessa. Sammanfattningsvis menar de att det finns all anledning att från en svensk synvinkel förhålla sig skeptisk till förslagen och i stället framhålla den svenska självregleringen.
CRO – Chief Risk Officer
ABL – Aktiebolagslagen
Den nuvarande ramen för bolagsstyrning av börsnoterade företag i EU utgörs av en kombination av lagstiftning och icke-bindande regler, såsom rekommendationer och bolagsstyrningskoder. Bolagsstyrningskoder antas i respektive EU-land. Ändå främjas i direktiv 2006/46/EG användningen av sådana koder genom att det krävs att börsnoterade företag i sina årsberättelser om bolagsstyrning uppger en kod och rapporterar om hur denna tillämpas på grundval av konceptet ”följ eller förklara”.
Syftet med grönboken om bolagsstyrning är enligt kommissionen att bedöma hur pass effektivt dagens ramverk för europeisk bolagsstyrning är. Mot denna bakgrund behandlar grönboken på följande sätt tre områden som enligt kommissionens formuleringar ligger till grund för god bolagsstyrning:
Styrelsen: Högpresterande, effektiva styrelser behövs för att kunna hantera den verkställande ledningen. Detta innebär att det i styrelserna måste ingå företagsexterna medlemmar som har olika åsikter och kompetens samt lämplig yrkesbakgrund. Sådana medlemmar måste även vara beredda att avsätta erforderlig tid för styrelsearbetet. Styrelseordförandens roll är särskilt viktig, liksom styrelsens ansvar för riskhantering.
Aktieägare: Ramen för bolagsstyrning utgår från antagandet att aktieägarna är engagerade i företagen och utkräver ansvar av företagsledningen för företagens resultat. Det finns dock bevisning för att flertalet aktieägare förhåller sig passiva och i många fall enbart är inriktade på snabba vinster. Med hänsyn till detta finns det anledning att fundera över om fler aktieägare kan uppmuntras till att inrikta sig på hållbar avkastning och långfristiga resultat och hur man ska förmå dem att mer aktivt engagera sig i frågor som rör bolagsstyrning. Vidare ger olika ägarskapsförhållanden upphov till andra frågeställningar, till exempel skydd av minoritetsintressen.
Tillämpning av ”följ eller förklara”, som utgör grunden i EUs ram för bolagsstyrning. En nyligen genomförd studie visar att kvaliteten på den information som offentliggjorts av de företag som gjort avsteg från rekommendationerna i bolagsstyrningskoden i flesta fall är otillräcklig. Dessutom är kontrollen av hur koderna tillämpas otillfredsställande i många medlemsstater. Det finns således anledning att fundera över hur situationen kan förbättras.
Grönboken är utformad som en serie påståenden och beskrivningar av gällande rätt, följda av specifika frågor som remissinstanserna inbjuds att svara på. Det sammantagna intrycket av tankegångarna som döljer sig bakom dessa frågor är oroande.
World Economic Forum gav i år i sin Global Competitiveness Report 2011-2012 för andra året i rad Sverige högsta betyg utifrån ett flertal aspekter av corporate governance, däribland styrelseeffektivitet och minoritetsskydd. År 2010 kom även en brittisk studie som framhöll det höga värdet för aktieägarna av den svenska valberedningsmodellen. Det finns därmed anledning att försvara denna ställning och inte stödja förslag som hotar den svenska bolagsstyrningsmodellen.
Nedan behandlas grönbokens olika områden:
Styrelsen
Enligt grönboken avser begreppet ”styrelse” i första hand avser det organ som har till uppgift att utöva tillsyn av ett företags ledning. Kommissionen anger att styrelsen spelar en viktig roll när det gäller att utveckla ansvarsfulla företag, samt att styrelseordföranden anses ha en avsevärd inverkan på styrelsen. I frågorna skönjer man embryot till ingripande åtgärder från kommissionen i vad som i dag i huvudsak är en väl fungerande process för utseende och sammansättning av styrelserna, i vart fall i Sverige och Skandinavien.
Framför allt är kommissionen inriktad på en mycket hårdare styrning av styrelsernas sammansättning, såväl vad gäller könsfördelning som kulturell och språklig diversifiering. Man överväger att begränsa antalet styrelseuppdrag som enskilda ledamöter får inneha. Man tänker sig även att införa tvingande bestämmelser om årlig styrelseutvärdering.
Debatten kring frågan om styrelsernas sammansättning – och då särskilt avseende könsfördelningen – har tidvis varit intensiv. Man kan inte bortse från den kritik mot olika kvoteringsförslag som går ut på att huvudsyftet alltid borde formuleras så att ledamöterna ska ha rätt kompetens. Det bör vara aktieägarnas snarare än samhällets sak att föreskriva vilka personer som ska ingå i en ändamålsenligt sammansatt styrelse. Här vilar ett tungt ansvar på valberedningarna att söka nå en så allsidig styrelsesammansättning som möjligt för att undvika ytterligare reglering. Valberedningen i varje börsnoterat företag bör regelbundet utvärdera sina kriterier och bedöma behovet av kunskaper och erfarenhet i förhållande till företagets situation.
Att begränsa antalet styrelseuppdrag kan enligt kommissionen bidra till att företagsexterna styrelsemedlemmar avsätter tillräckligt med tid för övervakning och tillsyn av ”sina” företag. Från ett svenskt perspektiv framstår förslaget som klåfingrigt. Aktiebolagslagen begränsar inte en styrelseledamots möjligheter att samtidigt vara styrelseledamot i flera aktiebolag. Frågan om i vilken utsträckning det ska vara möjligt att sitta i flera bolagsstyrelser samtidigt har debatterats flitigt. Debatten har ofta tagit som utgångspunkt den maktkoncentration som förhållandet kan medföra men kritik mot mångsyssleri framförs också. I förarbetena till 1999 års ändringar i 1975 års aktiebolagslag konstaterades att ett aktivt styrelseledamotskap, framför allt i större företag, kräver en så stor arbetsinsats att det inte låter sig förenas med ett flertal andra uppdrag. Var gränsen går måste avgöras från fall till fall och det konstaterades att det inte var lämpligt att lagreglera hur många styrelseuppdrag en och samma person får inneha. Det finns i avsaknad av påvisade brister med nuvarande system enligt vår uppfattning ingen anledning att ompröva denna inställning. Medan bolagsstyrningen i det enskilda företaget självfallet kan lida skada om styrelseledamöter har alltför många uppdrag, är det en vansklig uppgift att sätta en exakt numerär gräns för antalet uppdrag.
Vad beträffar frågan om extern utvärdering måste detta vara upp till de enskilda styrelserna (och i förekommande fall aktieägarna). Att kräva extern utvärdering skulle utgöra en omotiverad detaljreglering av en liten del av styrelsens arbete. Från en svensk synvinkel är regeln om styrelseutvärdering i Svensk kod för bolagsstyrning fullgod. Vi kan med förtroende överlämna åt styrelserna att avgöra utvärderingens form och frekvens.
Ersättning till ledande befattningshavare
Ersättningen till ledande befattningshavare har enligt kommissionen i stor utsträckning använts som ett verktyg för att matcha aktieägares och bolagsledningens intressen. Under senare år har börsbolagen i allt större utsträckning tillämpat rörlig ersättning, vilken vanligtvis beskrivits som kopplad till faktorer såsom prestation och ansvar. Otydliga riktlinjer för ersättning till ledande befattningshavare och/eller olämplig stimulansstruktur anser kommissionen kan leda till omotiverade värdeöverföringar från företag, dess aktieägare och andra berörda parter till företagsledningen.
Regler om ersättning till ledande befattningshavare har enligt vår mening fått en oproportionellt stor uppmärksamhet i förhållande till andra frågor av mer central betydelse för aktieägarna såsom exempelvis utdelningspolicy eller belåningsgrad. Transparens inom börsföretag är viktig, men vad gäller just ersättningssystem behöver en sådan transparens utformas på ett sätt som tar hänsyn till integritetsfrågor, konkurrensaspekter och lönedrivande effekter. Transparens på det här området är viktig för att aktieägare ska förstå ersättningssystemen och huruvida dessa stödjer den risksituation som företaget befinner sig i och den risktålighet företaget har. Vi anser vidare att det är principiellt felaktigt att överlåta beslutanderätten för styrelsens viktigaste styrinstrument gentemot ledningen (lönen) direkt på aktieägarna.
Riskhantering
Kommissionen anser att företagen bör ta fram en lämplig riskhanteringsstrategi och åtgärder för att hantera riskerna på ett effektivt sätt med utgångspunkt från företagets särskilda egenskaper och förutsättningar (exempelvis verksamhetsområde, storlek, internationell riskexponering eller komplexitet). Man framhåller att styrelsen bör se till att det finns en adekvat tillsyn av riskhanteringsförfarandet och det är absolut nödvändigt att klart definiera vilken roll och vilket ansvar alla parter som är inblandade i riskhanteringsförfarandet har: styrelse, företagsledning och operativ personal som arbetar med riskhantering. Arbetsbeskrivningen ska vara känd både internt och externt.
Styrelsen och revisionsutskottet har ett särskilt ansvar för att utvärdera och fastställa företagets möjlighet att hantera utfallet av negativa risker. I vissa sammanhang säger man att företaget på det sättet definierar sin så kallade ”riskaptit”. Företagsledningen äger och förvaltar processen att driva arbetet så att de risker företaget tillåter, ligger inom ramen för den beslutade ”riskaptiten”.
I företaget bör riskhanteringen ha en naturlig plats i affärsplaneringen och uppföljningen av utfallet av riskerna. Styrelsen och revisionsutskottet bör vidare se till att det i organisationen etableras en samordnande funktion för riskhanteringen. I många fall benämns denna befattning Chief Risk Officer (CRO). En CRO ser till att riskhanteringen utnyttjas till att finna, specificera och utnyttja vissa risker för att utveckla affärsverksamheten och öka lönsamheten i företaget.
I många företag inom EU rapporterar CRO direkt till företagets styrelse. I de mer extrema fallen är CRO även styrelseledamot. Det är inte en ordning som passar in i den nuvarande svenska modellen för god bolagsstyrning.
Det är av stor vikt att revisionsutskotten och därmed styrelserna i de börsnoterade företagen prioriterar riskfrågorna såväl i det strategiska arbetet som i den aktuella verksamhetsplaneringen. Styrelsen måste ha en strategi för vilka risker man är beredd att låta företaget ta och hur dessa risknivåer ska kunna efterlevas och följas upp i organisationen. Riskhanteringsarbetet lägger grunden för intern styrning och kontroll i verksamheten samt involverar företagets internrevision för att följa upp systemen för riskhantering, intern kontroll och internrevision, så som det definierats i ABL 8 kap. § 49a.
Aktieägarinflytande
Bristande intresse hos aktieägarna att hålla ledningen ansvarig kan enligt kommissionen bidra till dåligt ledarskapsansvar och onödiga risker. För att uppmuntra engagemang hos aktieägarna överväger kommissionen att införa en ram för insyn i samband med röstningsstrategi och offentliggörande av allmänna upplysningar om hur den genomförs. Den genomsnittliga innehavsperioden av aktier är i dag cirka åtta månader. Vissa investerare har klagat över att det ges preferens åt kortsiktighet i lagstiftningen, vilket gör att långsiktiga investeringar inte genomförs på grund av brist på långsiktiga investeringsstrategier.
I grönboken resoneras kring hur långsiktighet kan åstadkommas i förvaltningen av placeringar i publika bolag och det eventuella kravet om att bolagen och tredje man har kännedom om att de förvaltare som investerar i det egna bolaget inte har intressekonflikter i förhållande till bolagets ledning. Vi anser att oberoendefrågorna är mycket viktiga i detta utvecklade resonemang om hur bolagsstyrningen inom EU bör stadgas och presenteras. Frågan är därmed i vilken mån detta går att påverka med hjälp av ytterligare skärpt lagstiftning eller reglering. Dessutom kan man enligt vår mening fundera över i vilken mån kortsiktigheten i sig själv är negativ för god bolagsstyrning.
Skydd av minoritetsaktieägare
Skyddet av minoritetsaktieägare är enligt kommissionen viktigt av flera skäl när det gäller aktieägarnas roll i samband med bolagsstyrning. Det är enligt kommissionen tveksamt om dagens EU-regler är tillräckliga för att skydda minoritetsaktieägares intressen gentemot kontrollerande ägares (och/eller företagsledningens) potentiella missbruk. För att förbättra aktieägares rättigheter har vissa medlemsstater (till exempel Italien) beslutat att ett visst antal styrelseplatser ska reserveras för minoritetsaktieägare.
Vi anser att om det skulle bli aktuellt med utökade minoritetsrättigheter behöver man först tydligt definiera det missbruk eller de missbruksliknande situationer som kan behöva åtgärdas eller andra skäl som kan tala för en sådan reglering. Ökade minoritetsrättigheter införs alltid på majoritetens bekostnad och det finns flera exempel på minoritetsskyddsregler i aktiebolagslagen (ABL) som i dag systematiskt missbrukas. Behovet av att reservera platser i styrelsen för minoritetsägare behöver diskuteras på samma sätt som tankarna kring könskvotering, då det ökar risken för att personer som saknar efterfrågad kompetens och erfarenhet, ingår i styrelsen. För att upprätthålla en hög nivå på alla styrelser krävs att dessa består av personer med efterfrågad kunskap och därmed inte av personer som oavsett kunskap och erfarenheter väljs in på grund av någon form av kvotering. Genom att avsätta platser för en viss ”grupp” skulle styrelserna bli mer diversifierade men det är inte säkert att de för den sakens skull kan bedriva en mer effektiv bolagsstyrning. Risken är snarare att styrelsearbetet blir mer ineffektivt om styrelsen består av personer utan efterfrågad kompetens eller erfarenhet.
”Följ eller förklara”
Många investerare och andra intressenter anser enligt kommissionen att ”följ eller förklara” är ett lämpligt verktyg för bolagsstyrning. Det är ett flexibelt system och det finns möjlighet att anpassa det till specifika omständigheter som företagets storlek, aktieägarstruktur och sektorsspecifika aspekter. I EU har genomförandet av ”följ eller förklara” stött på vissa problem och det finns enligt kommissionen stora brister i hur principen tillämpas.
Kommissionen anser därför att det krävs justeringar för att förbättra tillämpningen av bolagsstyrningskoderna, genom att se till att systemet fungerar mer tillfredsställande utifrån förbättringar i kvaliteten på information i rapporterna. En studie visar att i 60 procent av de fall då företagen valt att inte följa rekommendationerna var förklaringarna otillräckliga. Den svenska koden för bolagsstyrning uppges som ett bra exempel på vad som exakt krävs av företagen. I den föreskrivs att företag i sin rapport om bolagsstyrning klart ska uppge vilka regler som inte efterlevts och varför. Vidare krävs en redogörelse för vilken alternativ lösning som tillämpats. Bolagsstyrningsrapporter förefaller enligt kommissionen inte bli kontrollerade på ett tillfredsställande sätt. Tillsynsmyndigheterna, börserna och andra tillsynsorgan arbetar enligt olika lagar och har utvecklat olika praxis, vilket påverkar utfallet av kontroller av rapportinnehåll.
”Följ eller förklara” skulle enligt kommissionen kunna fungera mycket bättre om tillsynsmyndigheter som finansinspektioner, börser eller andra myndigheter, när så är möjligt, får befogenhet att kontrollera om den information som tillhandahålls (i synnerhet förklaringar) är tillräckligt innehållsrik och valid. Myndigheterna skulle kunna offentliggöra kontrollresultaten för att informera om god sed och driva företagen i riktning mot en större öppenhet. Man kan även överväga formella sanktioner vid särskilt allvarliga fall av bristande efterlevnad. Ett sätt att förbättra kontrollen vore att definiera i årsberättelsen om bolagsstyrning som obligatorisk information enligt artikel 2.1 k i direktiv 2004/109/EG, vilket skulle innebära att årsberättelsen omfattas av de befogenheter som behöriga nationella myndigheter har enligt artikel 24.4 i direktivet.
Enligt vår mening har den svenska modellen visat sig fungera bra. Det har inte uttryckts något behov av att ett särskilt tillsynsorgan kontrollerar kvaliteten i bolagsstyrningsrapporten. Som vi framhåller i artikeln Förvaltningsrevisionen kvalitetssäkrar bolagsstyrningsrapporten i Balans nr 8-9/2010 så kan rapporternas kvalitet höjas avsevärt med rätt stöd från revisorn utifrån samlad kunskap och erfarenhet om företaget och dess förvaltning. Revisorn har dessutom numera en särskild uppgift i att granska bolagsstyrningsrapporten i börsnoterade företag. Av särskilt intresse är då att granska de förklaringar till avvikelser i förhållande till den tillämpade koden som företagen presenterar i bolagsstyrningsrapporterna samt att de rapporterade avvikelserna motsvarar de verkliga avvikelserna från koden.
Sammanfattning och slutord
Sammanfattningsvis handlar kommissionens grönbok om en påbyggnad till bolagsstyrningsreglerna i respektive lands nationella bolagsrätt. Det är svårt att harmonisera medlemsstaternas regleringar på bolagsstyrningsområdet, eftersom rättssystemen är så olika. Det vore därför enligt vår mening bättre att satsa på en mer principbaserad reglering där det underliggande syftet med respektive regel tydliggörs medan det lämnas till varje enskilt land att besluta om dess exakta utformning och tillämpning. På så sätt kan bolagsstyrningsreglerna anpassas till landets övriga reglering. Så skulle en harmonisering kunna genomföras på principiell nivå även om reglernas utformning kommer att skilja sig åt i praktiken. Kommissionen anger i grönboken att eventuella framtida lagstiftningsförslag eller andra förslag baserade på grönboken kommer att åtföljas av en ingående konsekvensanalys som tar hänsyn till att företagen inte ska åläggas onödiga administrativa bördor. Det är just en behovsprövning och konsekvensanalys som saknas på det här tidiga stadiet. Vad som behövs inom EU är en principbaserad, konsekvensanalyserad och behovsanpassad bolagsstyrningsmodell som uppfyller de höga krav som kommer att ställas av omvärlden efter finanskriserna vi nu genomlever. Där har den svenska självregleringen en mycket viktig roll att spela såväl internt som externt, både i Sverige och som inspirationskälla för andra länder.
Anders Hult är specialist inom riskhantering på Deloitte och ordförande i arbetsgruppen intern styrning och kontroll, ett samarbete mellan Far och IIA.
Carl Svernlöv är advokat på Baker & McKenzie Advokatbyrå och adjungerad professor i associationsrätt vid Uppsala universitet.