Det finns vissa frågeställningar som får en naturlig lösning så fort problemställningen tydliggörs och struktureras. Sedan finns det andra frågeställningar, som oberoende av hur mycket de analyseras, inte verkar ha någon tillfredsställande lösning. Redovisning av rörelseförvärv tillhör den senare kategorin.
Det som framför allt är problematiskt är hur övervärden ska redovisas. Sedan IFRS 3 började tillämpas har det framförts mycket kritik mot den nuvarande ordningen. Den innebär i korthet att övervärden i möjligaste mån hänförs till specifika tillgångar och skulder, och eventuellt överskjutande belopp till goodwill. Goodwill skrivs ej av systematiskt, utan skrivs ned vid behov.
Detta har medfört två komplexa bedömningssituationer för redovisande företag. För det första, vid förvärvstillfället ska ett antal specifika immateriella tillgångar identifieras och värderas. För det andra, i efterföljande perioder ska goodwill nedskrivningsprövas, vilket ska göras ända tills goodwillen är helt nedskriven. I båda situationerna finns betydande osäkerhet i redovisningen.
Forskning från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet visar att det finns problem med IFRS 3 i svenska företag (Pernilla Rehnbergs studie kommenteras i Sven-Arne Nilssons och Björn Gauffins artikel på s. 37). En studie visar att det finns stor variation i huruvida företag identifierar specifika immateriella tillgångar skilda från goodwill vid förvärv. Detta skulle vara bra redovisning om det var hänförligt till variationer i faktiskt förekommande immateriella tillgångar. Någon sådan systematik finns dock inte, utan det verkar i stället vara hänförligt till variationer i ambitionsnivå i redovisningen mellan företagen. För en användare av årsredovisningen innebär det att det är svårt att veta vad goodwill och övriga förvärvade immateriella tillgångar i årsredovisningen egentligen avspeglar.
En annan studie visar att andelen goodwill i svenska börsbolags balansräkningar stadigt ökat sedan 2005 (mätt som andel av balansomslutning respektive eget kapital). Det är en möjlig indikation på att nedskrivningar inte sker i den utsträckning de borde. Ett skäl kan vara att den svenska tillsynen inte har varit särskilt kraftfull. I exempelvis USA, med kraftigare tillsyn, syns inte någon tendens till ökande goodwill. För användare av redovisning från svenska börsbolag innebär det att goodwill i balansräkningen är osäker.
Vi kan alltså konstatera att det finns problem med den nuvarande normgivningen (eller snarare tillämpningen av den). Den intressanta frågan är dock om det finns alternativa sätt att redovisa övervärden vid förvärv som skulle fungera bättre.
Som tidigare nämnts är frågan ingalunda ny. Goodwill började debatteras i amerikansk redovisning redan på 1890-talet. Historiskt har det förekommit åtminstone fyra olika sätt att redovisa goodwill:
Aktivering till anskaffningsvärde, följt av systematisk avskrivning över nyttjandeperiod (det vill säga den metod som användes i Sverige, och de flesta europeiska länder, före 2005).
Ingen aktivering, utan direkt avskrivning mot eget kapital (det vill säga den metod som tidigare varit tillåten i Storbritannien).
Aktivering till anskaffningsvärde, varefter goodwill kvarstår i balansräkningen. Eventuellt kombinerat med nedskrivningskrav (det vill säga den metod som krävs i IFRS 3).
Direkt eller snabb avskrivning av goodwill mot redovisat resultat.
Samtliga metoder är problematiska. De personer som är kritiska till nuvarande IFRS 3 brukar framhålla den första metoden som det bästa alternativet. Den är principiellt tilltalande, såtillvida att förvärvad goodwill försvinner från balansräkningen i takt med att den används. Därvid finns endast förvärvad, och inte internt upparbetad goodwill, i balansräkningen. Forskning har dock visat att sådana avskrivningar inte innehåller någon information, det vill säga det är ingen relevant redovisning för exempelvis aktieinvesterare. Snarare blir det ett bekvämt och enkelt sätt att hålla redovisad goodwill på en ”lagom” nivå. Men, om användarna av redovisningen inte har nytta av det, vad är då poängen?
Direktavskrivning mot eget kapital (eller över resultatet) utgår från att goodwillvärdet inte ger någon information till omvärlden, och därför ska det inte avspeglas i balansräkningen. Det är också ur ett produktionsperspektiv på redovisningen enkelt att hantera. Det leder dock till att negativt eget kapital kan uppstå i förvärvande bolags koncernredovisning, och det är sannolikt inte en bra avspegling av värdet på eget kapital.
Den nuvarande metoden enligt IFRS 3 är teoretisk konsekvent, men ger, som tidigare påpekats, upphov till betydande svårigheter i den praktiska implementeringen. Vi kan följaktligen konstatera att efter mer en ett sekel av diskussioner om redovisning av förvärvad goodwill har vi fortfarande inte någon självklar lösning på hur redovisningen ska gå till.
Jan Marton är ekonomie doktor och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg, samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg.
jan.marton@kpmg.se