I Balans nr 8–9/2011 ifrågasatte jag Finansinspektionens (FI) påstående att redovisningen i HQ Bank inte var förenlig med International Reporting Standards (IFRS). Finansinspektionens kritik gällde två frågor; dels den grundläggande värderingsmodellen, dels redovisningen av så kallade dag-1 resultat. I Balans nr 10/2011 står det att jag försvarar revisorn och att jag påstått att Finansinspektionen hade fel i sin kritik av bankens redovisning. Jag tycker att innehållet bättre avspeglades i min slutsats, nämligen att ”Sammanfattningsvis tycker jag inte att Finansinspektionen lyckats visa att HQ:s sätt att värdera sin tradingportfölj stod i strid med IFRS.” Jag har alltså inte uttryckt någon uppfattning vare sig om HQ och revisorn tillämpat god redovisningssed eller om HQ:s redovisning gett en rättvisande bild av resultat och ställning i enlighet med IFRS. Båda dessa frågor är komplicerade och omfattar mer än de två frågeställningar jag valt att kommentera.
Finansiella instrument ska normalt värderas till verkligt värde. IAS 39 utgår från att verkligt värde fastställs på en aktiv marknad där noteringar löpande finns tillgängliga ”are readily and regularly available”. När marknaden inte är aktiv ska värdet fastställas med hjälp av en värderingsmodell. Syftet med modellen är att komma fram till vad instrumenten sannolikt var värda vid värderingstidpunkten. I standarden sägs att modellen ska beakta alla relevanta faktorer som har betydelse för värderingen och som är förenliga med auktoritativa metoder.
Enligt ias 39 är en marknad aktiv om de priser som noteras representerar faktiska, regelbundet återkommande transaktioner. Enligt min uppfattning står den definition som HQ redogjort för i årsredovisningen inte i strid med standarden. Motsatsvis ifrågasätter jag Finansinspektionens påstående att ”ställda priser är den absolut tyngsta indikatorn för verkligt värde. Detta gäller även på en inaktiv marknad när ställda priser rimligen återspeglar hur marknaden skulle kunna väntas prissätta instrumenten. Det måste anses vara av sekundär betydelse att inga eller få avslut eller transaktioner gjorts på ställda priser eller om det är så kallade market makers som ställer dem.” Finansinspektionen dokumenterar inte frekvensen av faktiska transaktioner. Formuleringen tyder dock indirekt på att de inte varit vanliga. Därför tycker jag dels att det var rätt av HQ att tillämpa en värderingsmodell, dels att ställda priser som inte matchas av transaktioner inte är ett bra mått på verkligt värde.
Det ligger i sakens natur att standarden inte är särskilt tydlig om hur en värderingsmodell ska utformas. Det som sägs är att företaget ska beakta alla faktorer som marknaden kan antas ta i beaktande. Att företag har problem med tolkningen visar ett brev från International Accounting Standards Boards (IASB) ordförande i augusti i år riktat till ordföranden för tillsynsmyndigheten för kapitalmarknaderna i Europa. Bakgrunden till brevet är att IASB noterat att praxis bland Europas banker varierar när det gäller värderingen av grekiska statsobligationer. Det förekommer sålunda att banker skriver att de förlitat sig på interna värderingsmodeller snarare än marknadspriser för att värdera sina tillgångar vid halvårsskiftet 2011 med hänvisning till att marknaden för grekiska obligationer inte är aktiv. IASB:s ordförande kräver i brevet att företag ska ta större hänsyn till marknadsförhållandena och avslutar med att det inte är förenligt med vare sig kraven i eller avsikten bakom IAS 39 att värdera grekiska obligationer utifrån potentiella kassaflöden från en kommande rekonstruktion. Det är möjligt att han också skulle kritisera HQ. Vad brevet visar är att det finns både företag och revisorer som är osäkra på vad standarden säger.
Finansinspektionens kritik mot dag-1 vinster är egentligen obehövlig. Det är ologiskt att först döma ut en värdering baserad på en modell och sedan ge sig på en princip som förutsätter en sådan modell. Frågan är ändå intressant. Vad krävs egentligen för att få redovisa sådana vinster? Standarden förutsätter att det finns variabler som är observerbara. Löpande sådana saknas dock i en icke-aktiv marknad. HQ valde därför, om jag förstått dem rätt, att utgå från ett genomsnitt av den observerade volatiliteten över en längre period. Är det förenligt med standarden? Jag vet inte. Finansinspektionen anser att standarden missbrukats och illustrerar det med ett exempel. Jag tycker inte att ett exempel räcker men inser också att möjligheten att åsätta värden på en tillgång utan tillgång till en aktiv marknad kan utnyttjas för att skapa fiktiva vinster. Jag har utgått ifrån att standarden tillämpats korrekt.
Nu har Revisorsnämnden fattat sitt beslut om revisionsinsatsen i HQ Bank. Jag uppfattar att nämnden har bäst förutsättningar att avgöra om HQ tillämpat IFRS på ett korrekt sätt. Man kunde då vänta sig att Finansinspektionen skulle ha framfört sin uppfattning på ett neutralt sätt med en tydlig dokumentation av varför regelverket inte följts. Svepande påståenden som ”redovisningen har möjliggjort att förluster kunnat döljas”, ”FI har funnit skäl att misstänka att värden har manipulerats”, ”aktivitetsbedömningen har varit manipulerbar”, ”ställda priser är enligt Finansinspektionens mening den absolut tyngsta indikatorn på verkligt värde” tycker jag inte hör hemma hos en myndighet.
Rolf Rundfelt är professor i redovisning vid Linköpings universitet.
rolf.rundfelt@telia.com