Revisions- och rådgivningsbranschen har fått utstå hård kritik i media den senaste tiden. Men turbulensen ska inte enbart ses som något negativt. Tvärtom är debatten ett hälsotecken. Det skriver Thomas Carrington som menar att det faktiskt är misslyckanden som har fört utvecklingen av branschen framåt.
Ur revisorns perspektiv är det kanske svårt att se det positiva i den senaste tidens mediauppståndelse. Men låt oss inte glömma att det är så här branschen utvecklas. På gott och ont kan revisionens utveckling beskrivas som resultatet av en historia av misslyckanden – och försök till lösningar av problemen. När användare och lagstiftare anser att revisionen inte lever upp till det de förväntar sig blir resultatet nästan alltid mer revision, enligt bland annat Michael Powers studie The Audit Society (Oxford University Press). Tesen är, något förenklad, att det så omskrivna förväntningsgapet mellan revisorer och revisionens användare i det långa loppet faktiskt verkar till branschens fördel.
Å andra sidan påminner den senaste tidens debatt oss om att revisorn är en utsatt aktör i den ständiga jakten på syndabockar. Med detta inte sagt att det inte finns ”skyldiga” revisorer. I alla branscher finns det svarta får, och även vita får gör ibland misstag. Det är ur en medialogik inte heller konstigt att en och annan revisor hängs ut i media. Problemet är dock att det inte (bara) är enskilda revisorer som ställs till svars i tidningarna utan att branschen som sådan och dess relation till andra aktörer också är ifrågasatt.
Bland annat har relationen mellan revisorer och Revisorsnämnden kritiserats.
Det är ett viktigt område och debatten bör välkomnas. Men för att debatten ska bli meningsfull bör den grundas på fakta och en djupare analys. Inte som i Svenska Dagbladet Näringsliv (27 oktober 2010) där det står att ”en av SvD Näringslivs källor [uppger] att det finns bekantskapsrelationer mellan nämnden och de fyra revisionsjättarna”. En av ... hur många då?
I studien An analysis of the demands on a sufficient audit: Professional appearance is what counts! publicerad i Critical Perspectives on Accounting redogör jag för en undersökning där jag analyserar Revisorsnämndens disciplinärenden utifrån frågan vilka krav Revisorsnämnden ställer på en revision för att den ska anses vara tillräcklig. Jag delar in de fel och brister som ligger till underlag för de disciplinära åtgärderna i två grupper.
I den ena gruppen finns processfel, det vill säga felaktigheter som revisorn gör i revisionen, exempelvis att acceptera en felaktigt värderad goodwillpost. I den andra gruppen finns professionsfel, det vill säga felaktigheter som kan finnas närvarande utan att de nödvändigtvis påverkar den utförda revisionen eller revisionsberättelsen, exempelvis revisorns oberoende och oproffesionellt uppträdande. Resultatet av uppdelningen är att även om processfel är vanligast så är det mycket sällsynt att en revisor blir av med auktorisationen eller godkännandet utan att ett professionsfel föreligger, men det är inte ovanligt att sä sker utan att ett processfel föreligger. Oftast är det en kombination.
En tolkning av dessa resultat är att Revisorsnämnden i allmänhet ser allvarligare på att revisorer inte uppträder ansvarsfullt än att revisorer begår misstag i det tekniska utförandet av själva revisionen och därmed bryter mot regler i lagar och revisionsstandarder. En distinktion låter sig nämligen göras mellan ansvarighet och ansvarsfullhet som ligger nära distinktionen mellan process- och professionsfel. Ansvarsfullhet relaterar till att ta ansvar och att uppträdandet inte primärt styrs av vad som är beskrivet som rätt i en regel. Det handlar om gradskalor och bedömningar. Ansvarighet är mer binärt och handlar om att följa regler som revisorn sedermera kan hållas ansvarig för. Att bryta mot sin ansvarighet är alltså att bryta mot de regler som gäller. Att vara ansvarsfull betyder att göra bedömningar och att göra det rätta – oavsett om det ryms inom någon regel eller inte.
Revisorer är ansvariga för sina revisioner och de ska naturligtvis utkrävas ansvar. Men för att förtroendet för revisorer ska upprätthållas förväntas även att de tar sitt ansvar och uppträder ansvarsfullt. Det kan i undantagsfall handla om att bryta mot regler, vilket revisorn kan hållas ansvarig för. En jämförelse kan göras med lägervakterna i Nazitysklands koncentrationsläger som följde order och därmed tog sin ansvarighet på allvar. Men uppträdde de ansvarsfullt?
Låt oss debattera detta! Ska vi ha fler regler, det vill säga mer ansvarighet? Och ska vi ha mer och tuffare granskning av revisorer, vilket innebär mer ansvarsutkrävande? Eller är vi på rätt spår i Sverige med en tillsyn av revisorer som i allmänhet tycks sätta ansvarsfullhet framför ansvarighet?
För att svara på dessa frågor behöver vi mer forskning. Har vi i Sverige fler eller färre revisionsmisslyckanden än i andra länder? Och vad beror i så fall dessa skillnader på?
Är vi ens överens om vad ett revisionsmisslyckande är?
Thomas Carrington är universitetslektor vid Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala universitet.
thomas.carrington@fek.uu.se