Fördjupning: Goodwillnedskrivningar 2009, en svårbedömd historia

Nedskrivning av goodwill och immateriella tillgångar är ett ämne som debatteras allt mer. Björn Gauffin och Anders Thörnsten presenterar här en uppdatering av en tidigare studie avseende de noterade företagens nedskrivningar 2008 med hur de hanterade denna fråga i bokslutet 2009.

Goodwill och övriga immateriella tillgångars vara eller icke vara har debatterats flitigt i media. De flesta är eniga om att analytikerna har svårt att bedöma och förstå reglerna och hur de tillämpas. Som en del i denna debatt och inför årets bokslut valde vi att studera nedskrivningarna (enligt IAS 36) 2008 (”Nedskrivning av goodwill, få nedskrivningar 2008 som följd av finanskrisen” i Balans nr 1/2010). Nu har vi även gjort en uppföljning med resultaten från koncernredovisningarna 20091.

Från och med 2005 ska noterade bolag tillämpa de nya internationella redovisningsreglerna IFRS, där rekommendationerna IFRS 3 och IAS 36 behandlar hanteringen av goodwill. Enligt IAS 36 ska goodwill löpande testas för nedskrivningsbehov genom att dess återvinningsvärde beräknas.

Precis som i den tidigare undersökningen har vi för att belysa hanteringen och bedöma framtiden gått igenom samtliga 254 noterade bolags2 koncernredovisningar för 2009 och tagit del av hur nedskrivningstesterna genomförts, vilken diskonteringsränta som använts, resultatet av nedskrivningstesterna, motiv till eventuella nedskrivningar och känslighetsanalyser som genomförts. Vidare har även förändringen i diskonteringsräntorna mellan 2008 och 2009 analyserats.

Goodwill uppgick till 607 miljarder!

Totalt sett uppgick redovisad goodwill till 607 miljarder kronor, vilket i relation till bolagens totala egna kapital motsvarar 26 procent då totalt eget kapital uppgick till 2320 miljarder kronor. 2008 uppgick redovisad goodwill till 30 procent i relation till bolagens totala egna kapital.

Förändringen beror främst pä att eget kapital har ökat med 12 procent under 2009 jämfört med 2008 och att goodwillposten legat på en nästintill oförändrad nivå. Detta förklaras främst genom att bolagen har gjort få förvärv under 2009 i kombination med låga nedskrivningar.

Immateriella tillgångar allt viktigare

Vi kan notera att vid årsskiftet 2009 fanns det 23 bolag som redovisade goodwill som översteg eget kapital. Det kan även noteras att 43 bolag redovisade immateriella tillgångar (inklusive goodwill) som översteg eget kapital. Goodwill har ökat från 17 procent av bolagens totala tillgångar 2007 till att 2009 utgöra 18,4 procent3.

Immateriella tillgångar har därmed fått en större betydelse i de noterade bolagens balansräkningar. Detta ställer ökade krav på transparens i redovisningen för att användaren själv ska kunna bilda sig en åsikt om balansposten.

Fortfarande få nedskrivningar

2009 gjorde 40 bolag nedskrivningar av goodwill till ett totalt värde om 11,9 miljarder kronor (motsvarande cirka 1,9 procent av den totala goodwillposten).

Detta kan jämföras med nedskrivningarna som gjordes 2008, under finanskrisen, då 37 bolag gjorde nedskrivningar. Total uppgick nedskrivningar då till måttliga 10,2 miljarder kronor (1,5 procent av den totala goodwillposten).

De förklaringar som finns rörande nedskrivningarna är att vissa delar av verksamheten har lagts ner under året, lågkonjunkturen, eller att företagsledningen nu har en mer konservativ inställning till verksamheten jämfört med tidigare år. Det saknas tyvärr djupgående resonemang och förklaringar till nedskrivningarna (eller för den del varför inte nedskrivning behöver göras).

Begränsad jämförbarhet för användaren

Ur ett användarperspektiv kan vi det här året tydligt se svårigheter att göra jämförelser även mellan bolag inom samma bransch eftersom företagsledningarnas bedömningar väsentligt skiljer sig åt.

Exemplet SEB/Swedbank

Det tydligaste jämförelseexemplet är Swedbank och SEB där företagsledningarna har haft vitt skilda uppfattningar om utvecklingen i Baltikum.

Nedskrivningsprövningen i SEB för verksamheterna i Baltikum, Ukraina och Ryssland baserades på ett prognostiserat kassaflöde under fem år, vilket diskonterades till en ränta om cirka 13 procent (efter skatt), avspeglande företagsledningens bedömning om ökad risk på dessa marknader jämfört med koncernen som helhet.

Nedskrivningsprövningen i Swedbank för verksamheten i Baltikum baserades på ett prognostiserat kassaflöde med en årlig tillväxttakt år 4–33 om hela 7 procent samt med ett antagande om att de årliga kassaflödena från år 34 för evigt skulle växa med 4 procent. Swedbank använde en diskonteringsränta inom intervallet 12,0 till 13,4 procent (före skatt).

Företagsledningarna gör således helt olika bedömningar när det gäller framtiden i Baltikum, vilket leder till försvårade jämförelser mellan dessa bolags egna kapital. I det här fallet är dock olikheterna tydliga och en användare som är uppmärksam kan justera för dessa olikheter för att nå jämförbarhet. Notera dock att full information för att göra en noggrann justering saknas, exempelvis tillväxttakten som SEB tillämpat i Baltikum. Nedan följer ett citat från Veckans Affärer4 som belyser ett ”försök” till handpåläggning som användaren måste göra för att nå jämförbarhet.

VA tycker att Handelsbanken och SEB är mest intressanta just nu. På papperet är dock Swedbank billigast. Det är den enda bankaktien som fortfarande värderas lägre än eget kapital. Aktien står i 70 kronor medan eget kapital per årsskiftet uppgick till 77 kronor. Problemet är att goodwillposten för Baltikumrörelsen utgör 12 kronor per aktie i balansräkningen och justerar man för den uppenbara övervärderingen handlas Swedbank till 108 procent av eget kapital och är egentligen inte särskilt billig.

I detta fall var skillnaden i bedömning relativt tydlig för användaren. I många andra fall är skillnaderna inte direkt utläsbara. För att användaren då ska kunna upptäcka skillnaderna behövs mer information om de ”viktiga antaganden” som utgör underlag för värderingen. Utan dessa blir det omöjligt för användaren att bilda sig en egen uppfattning och göra nödvändiga justeringar.

Kassaflödesvärdering mest använda metoden

Enligt IAS 36 ska de enheter, som goodwillen hänförts till, värderas till dess återvinningsvärde, vilket är det högsta av nyttjandevärdet respektive verkligt värde minus försäljningskostnader. Detta värde utgör sedan grunden för bedömning om något nedskrivningsbehov föreligger. Vid vår genomgång är det tydligt att den vanligaste metoden är nyttjandevärde, genom diskontering av framtida kassaflöden till nuvärde, vilket det även var vid vår studie föregående år.

Det är endast två bolag där det går att utläsa att de inte använder ett diskonterat nuvärde vid sina beräkningar.

Diskonteringsräntan i snitt 11,5 procent

Eftersom nästan samtliga bolag tillämpar diskontering av framtida kassaflöden blir det högst intressant att analysera vilka vägda diskonteringsräntor (WACC) som de prognostiserade kassaflöden har diskonterats till. Diskonteringsräntan är den räntesats som uttrycker avkastningskravet på investerat kapital. Diskonteringsräntan ska således avspegla avkastningskravet med hänsyn till faktiska kapitalkostnader och de risker som finns i den specifika investeringen.

I mer än hälften av värderingarna som gjordes 2009 tillämpades en diskonteringsränta som låg i intervallet 10 till 13 procent. I vår studie 2008 låg medianen på 11,5 procent, vi kan konstatera att denna ligger kvar på samma nivå för 2009.

Att medianen ligger kring 11,5 procent innebär att företagsledningarna således värderar sina förvärvade dotterbolag till ett p/e-tal omkring 15. Det kan jämföras med börsens p/e-tal som vid årsskiftet var 16,1. Detta innebär att bolagens värderade enheter i stort sett värderas som börsen i helhet.

42 procent sänkte avkastningskraven

Trots att den riskfria räntan steg 86 punkter från 2,44 till 3,30 procent (tioårig statsobligation) så sänkte över 40 procent av bolagen diskonteringsräntan 2009 jämfört med 2008. En sänkning av diskonteringsräntan gör att den värderade tillgångens värde ökar (allt annat lika).

Bristfälliga förklaringar

Av de 101 bolag som valde att reducera sina diskonteringsräntor har vi inte lyckats finna någon förklaring till sänkningen. I flertalet koncernredovisningar specificeras inte ens vilken diskonteringsränta som tillämpades föregående år (vilket är ett krav enligt IAS 36) vilket gör det svårt för en användare att ens notera förändringen. För att exemplifiera valde Opcon att sänka sin diskonteringsränta 2009 från 10,0 till 7,1 procent, det vill säga en trettioprocentig sänkning, utan förklaringar eller ens upplysa om det i koncernredovisningen. Det saknas också tillräcklig information för användaren för att bedöma effekten av justeringen.

Ett fortsatt excellerande i kalkylark?

Precis som tidigare år har vi märkt när vi har läst noterna i bolagens koncernredovisningar att känslighetsanalyserna framstår som att de inte bottnar i en analys av rådande marknadsförutsättningar, för den testade enheten, utan snarare på en kalkyl på ekonomiavdelningens dator.

Vi märker att många bolag undviker att visa någon känslighetsanalys med kommentaren: ”Företagsledningen bedömer att rimliga förändringar i gjorda antaganden inte skulle ha så stor effekt att de var och en för sig skulle reducera återvinningsvärdet till ett värde understigande det redovisade värdet”. Vi ifrågasätter värdet av denna ”känslighetsanalys” för en användare av årsredovisningarna. Vi har till och med sett denna kommentar i bolag som gjort nedskrivning, vilket ju borde innebära att varenda ytterligare försämring av variablerna borde minska marknadsvärdet så att det understiger bokfört värde. En bra beskriven känslighetsanalys i koncernredovisningen utgör ett bra underlag för användaren att själv ta ställning till värdet. Exempel på bättre känslighetsanalyser är Getinge, Gunnebo och Rejlerkoncernen.

En önskelista

Som användare kan vi konstatera att det krävs mycket mer information för att bolagens nedskrivningstester ska bli användbara för en analytiker. En analytiker skulle behöva information som presenterades på likartat sett i samtliga bolag och minst innehålla följande per värderad enhet/tillgång:

• Aktuell omsättning och förväntad ökning under prognosperioden.

• Aktuell marginal och förväntad marginalutveckling under prognosperioden.

• Diskonteringsränta.

Dessutom skulle informationen kompletteras med föregående års bedömning samt förklaring till förändrade antaganden. Denna information krävs, men frågan är om bolagen är villiga att visa allt detta.

Slutsats och framåtblickande

Även i år var nedskrivningarna mycket låga i de noterade företagen men innebar trots det en minskning av goodwillen i jämförelse med det totala egna kapitalet. Under de kommande åren kan man anta att förvärvsintensiteten ökar. Behovet av nedskrivningar kommer då att öka om inte bolagens balansräkningar ska domineras av en goodwillpost.

Vi kan konstatera att goodwillposten redan i dag är en av de dominerande posterna i bolagens balansräkningar, därmed är informationsbehovet för användaren stort. Om förvärvsintensiteten ökar kommer behovet av att förstå och utnyttja informationen att bli allt viktigare. I dag kan vi tyvärr notera att:

• Informationen är för bristfällig för att ge ett värde för användarna. Det krävs mycket mer!

• Jämförbarheten är bristfällig, olika aktörer bedömer situationen mycket olika, och presenterar dessutom informationen på olika sätt!

Som vi nämnt ovan har vi i dag en situation där det är svårt (i vissa fall omöjligt) att, utifrån lämnad information, bedöma bolagens nedskrivningstester. Det är också svårt (i de flesta fall omöjligt) att göra jämförelser mellan bolag och år. Detta innebär att värdet för en användare av redovisningen av dessa nedskrivningsprövningar kan ifrågasättas (som till exempel finansnalytikern Peter Malmqvist gjort i artiklar i Dagens Industri).

Vad finns det i så fall för alternativ framåt?

• Ännu mer information (samt högre kvalitet på denna) i koncernredovisningarna.

• En återgång till goodwillavskrivningar.

• Ett mellanting där man ska skriva av pä goodwill, om man inte kan visa, med en mycket noggrann redovisning, att man inte behöver detta.

Björn Gauffin och Anders Thörnsten är verksamma vid Grant Thorntons corporate finance avdelning.