Denna krönika, liksom min krönika i Balans nr 4/2010, handlar om IASB:S arbete med att utforma en ny standard för utformningen av de finansiella rapporterna inklusive kassaflödesanalysen. Den nya standarden kommer att ersätta IAS 1 och 7. Arbetet har pågått i över tio år, delvis beroende på att många av förslagen är kontroversiella och på IASB:S ambition att lyssna på sina kritiker. I förra krönikan belyste jag en del av den kritik som framförts av företag och analytiker. Jag tycker att den diskussionspromemoria som publicerades i oktober 2008 visar att IASB lyssnat och justerat flera av de ursprungliga förslagen.
Avsikten var att ett utkast till ny standard skulle ha publicerats under sommaren. Utkastet har dock skjutits upp till första kvartalet 2011. I stället har man tagit vad jag uppfattar som ett unikt beslut, nämligen att låta sekreteriatet ge ut en ”försöksballong”, ett utkast baserat på de beslut som styrelsen fattat men utan att styrelsen röstat om det. IASB:S beslut att skjuta på publiceringen av utkastet motiveras dels med att man behöver mer tid för att bedöma om det krävs särskilda regler för de finansiella företagen (något som jag inte kan bedöma), dels göra en utvärdering av om fördelarna med de nya förslagen uppväger kostnaderna för att tillämpa dem.
Några av förslagen i korthet:
En konsekvent struktur på rapporterna i vilka en åtskillnad görs mellan rörelsen, finansiering, skatter och avvecklade verksamheter.
Mer långtgående uppdelning av olika poster, exempelvis ska rörelsens kostnader anges både som funktion och kostnadsslag.
Direkt metod för kassaflöden.
Detaljerad avstämning mellan rörelsens kassaflöde och rörelseresultatet.
Analys av vad som förklarar ändringar i tillgångar och skulder.
En sammanhållen resultaträkning som slutar med totalresultat, men med en summarad också för nettoresultatet.
Varför är en reviderad standard bättre? I bakgrunden till utkastet nämns fem skäl till varför IASB kommit fram till att en reviderad IAS 1 och 7 på ett bättre sätt möter de behov som användarna har.
Standardiseringen av hur de olika rapporterna är uppställda gör det enklare att se hur en enskild transaktion påverkar var och en av rapporterna.
Kravet att särredovisa allt som har med finansieringen att göra gör det enklare att analysera den egentliga rörelsen.
Den längre gående uppdelningen av både kostnader, kassaflöden och balansposter gör att möjligheterna att bedöma företaget ökar väsentligt.
Kravet på att kassaflödesanalysen ska baseras på den direkta metoden gör att användarna får en bättre bild av företagets betalningar, vilket gör det lättare att prognosticera framtida kassaflöden.
Analysen av vad som ligger bakom förändringen av olika tillgångs- och skuldposter under perioden ökar förståelsen för hur bedömningar och antaganden påverkar resultatet. Här handlar det om den nya not som ska visa i vilken utsträckning förändringen i en post beror på exempelvis avskrivningar, värdeförändringar, omklassificeringar och andra slag av omvärderingar.
Vilka är kostnaderna? De största negativa effekterna av förändringarna utgörs av kostnaderna för att ändra på datasystem. Särskilt handlar det om övergången till en direkt metod för kassaflödesanalysen, IASB har försökt mildra kritiken genom ett förslag om en ”indirekt – direkt” metod. Fortfarande handlar det dock om att ange betalningar på kostnads-slagsnivå. Skillnaden mot en ”ren” direkt metod är att man utgår från rörelsens kostnader och justerar dessa för vad som inte motsvaras av betalningar i stället för att kräva att betalningarna ska framgå direkt ur redovisningen.
Uppväger fördelarna kostnaderna? Enligt min uppfattning medför ett genomförande av förslagen att värdet av de finansiella rapporterna ökar väsentligt för analytiker. Något som jag dock tycker är dåligt är frånvaron av en mer kritisk analys av de undersökningar med mera som IASB genomfört och som utgör stöd för förslagen. Ett exempel är en enkät som IASB bett den amerikanska finansanalytikerorganisationen CFA Institute att genomföra bland sina 12000 medlemmar. Av de 540 svaren (knappt fem procent) framgick att en majoritet tyckte att den direkta metoden gav ett bättre underlag för prognoser, men att detaljeringsgraden var för hög.
Jag tror mig veta att en klar majoritet av de svenska analytikerna föredrar den direkta metoden. Jag vet också att europeiska analytiker vid upprepade tillfällen i möten med IASB framfört samma sak. Det som är viktigast är att förstå skillnaden mellan rörelseresultatet och det operativa kassaflödet. Det kommer man att se genom den not som IASB föreslagit utan behov av tillgång till den direkta metoden.
Stark kritik har också framförts av både företag och analytiker mot redovisningen av ett totalresultat. Både när det gäller den direkta metoden och redovisningen av ett totalresultat verkar dock IASB inte vara kompromissvillig. Min gissning är därför att det definitiva utkast som väntas i början av nästa år kommer att ligga mycket nära det förslag som nu publicerats.
Rolf Rundfelt
är professor i redovisning vid Linköpings universitet. rolf.rundfelt@telia.com