Fars RedR 1 Årsredovisning i aktiebolag bryter mot gällande lag och rekommendationer! Det var ett av budskapen i Stefan Engströms artikel ”Normgivningen och jämförbarheten – Hur några balansposter hanteras i de olika regelverken” (Balans nr 3/2010). Det hade varit allvarligt om det hade legat något i detta påstående, skriver Göran Arnell och Pernilla Lundqvist, som båda är ledamöter i Fars policygrupp för redovisning som ansvarar för RedR 1. Ett annat budskap i Stefan Engströms artikel var att jämförbarheten försämras av att redovisningsreglerna inte är likformiga. Det ska vi vara glada för eftersom behoven är olika för olika företag och dess intressenter.
Vid införandet av årsredovisningslagarna (ÅRL) 1996–1997 var jämförbarhet mellan bolag ett rättesnöre. Trenden på senare år har varit att förenkla så mycket som möjligt för mindre företag samtidigt som kraven ökat markant för noterade företag genom IFRS. Genom Bokföringsnämndens (BFN) K1och K2 manifesteras en standardisering där redovisningen ligger så nära en inkomstdeklaration man kan komma. Jämförbarheten mellan företag blir lidande då man vill förenkla för de onoterade företagen och framför allt för de mindre. Om alla företag tillämpade IFRS skulle jämförbarheten förbättras men det finns många, inklusive Far, som på goda grunder tycker att IFRS är för komplicerat för onoterade företag. BFN har valt att införa olika redovisningsregler för fyra kategorier av företag, K1-K4, med stigande komplexitet i redovisningsreglerna från förenklat årsbokslut till IFRS. Olikheterna motiveras av intressenternas skilda behov och krav på den finansiella rapporteringen från företagen i fråga.
Stefan Engströms artikel pekar i allra högsta grad på en intressant aspekt med dagens kompletterande normgivning, och då tänker vi på betydelsen av att känna till skillnader regelverken emellan. Detta är något som såväl företagen själva, deras konsulter, revisorer och inte minst deras intressenter måste vara medvetna om. Företagen väljer principer, väljer kompletterande normgivning och dessa måste intressenterna känna till vid användning av de finansiella rapporterna. Såväl inom ÅRL som inom en rekommendation förekommer valmöjligheter och dessutom finns det flera möjligheter gällande kompletterande normgivning. Det innebär att det finns flera goda redovisningsseder för likartade transaktioner. Detta är helt i sin ordning men kan också leda till bristande jämförbarhet, vilket inte är så mycket att göra åt om vi inte vill eftersträva en total standardisering. Även om det bara hade funnits en normgivare och en standard hade det ändå blivit olik tillämpning i praktiken eftersom företagen gör sina egna bedömningar vilket kan leda till olik redovisning trots att transaktionerna är likartade. Även detta försvårar jämförbarheten. I sammanhanget är det angeläget att poängtera vikten av att företagen beskriver valda redovisningsprinciper i sin årsredovisning.
Fars RedR 1 Årsredovisning i aktiebolag är en rekommendation som riktar sig till större aktiebolag som tillämpar BFN:s normgivning. I denna grupp ingår inte bolag som tillämpar K2 och inte heller bolag som tillämpar IFRS. RedR 1 bygger på ÅRL och har under årens lopp kompletterats i takt med utvecklingen av kompletterande normgivning och utvecklingen av god redovisningssed. Därmed är hänvisningen till rekommendationer från det numera nedlagda Redovisningsrådets, RR 1–29 en självklarhet! I den mån normgivning saknas från BFN hänvisar nämligen RedR 1 i vissa fall alltså till RR 1–29. Stefan Engström ifrågasätter dock hänvisningen till Redovisningsrådets rekommendationer (RR). Vi anser att dessa rekommendationer fortfarande ger uttryck för god redovisningssed då de ännu tillämpas av och/eller är vägledande för många företag. Den goda redovisningsseden förändrades inte i och med att Redovisningsrådet som institution upphörde (se även BFNAR 2000:2 Tillämpning av Redovisningsrådets rekommendationer och uttalanden). BFN anser dock att dessa rekommendationer på sikt ska upphöra att gälla och ersättas av K3, troligtvis 2012. Men inte heller då förändras god redovisningssed över en natt. Dessutom bygger nuvarande normer från BFN i stor utsträckning på just RR 1–29, som i sin tur bygger på IAS. Visserligen har det hänt mycket inom IFRS de senaste åren, vilket inte implementerats i svensk kompletterande normgivning för de onoterade företagen men därmed inte sagt att de ”gamla” svenska normerna är obsoleta och inte kan bedömas utgöra god redovisningssed. Sedan vill vi klargöra att RedR 1 inte innehåller värderingsregler utan normer för presentation i en årsredovisning.
RedR 1 genomgår varje år en grundlig genomgång och uppdatering för att anpassas till nya lagar och normer samt förändringar på annat sätt av god redovisningssed. I flera fall bidrar Far genom RedR 1 till utveckling av god redovisningssed. Att inte hänvisa till RR 1–29 från RedR 1 skulle vara liktydigt med att bortse från en möjlig god redovisningssed. Det finns även fall där RedR 1 hänvisar till vägledning i IFRS, såsom beträffande redovisning av incitamentsprogram reglerade med aktier. Det skulle dock föra för långt att konsekvent bygga RedR 1 på IFRS. Inte heller IFRS för SME är lämpligt att hänvisa till ännu. Far förordar visserligen ett införande av IFRS för SME som normgivning för onoterade företag men det är för tidigt att anpassa RedR 1 till denna standard.
Orsaken till det är för det första att IFRS för SME gavs ut i juni 2009 och för det andra att EFRAG genomför en undersökning om överensstämmelsen mellan IFRS för SME och EU:s fjärde och sjunde direktiv. Far kan inte gå händelserna i förväg och hänvisa till IFRS för SME förrän denna utredning är klar eftersom den goda redovisningsseden inte får bryta mot lag. IFRS för SME kommer delvis att införas via K3 och sedan får framtiden utvisa hur EU ställer sig till IFRS för SME. Far har i sina remissvar till BFN påtalat att huvudregelverket, K3, borde tagits fram först utifrån IFRS för SME och sedan skulle K2 baserats på K3 men med förenklingar. På så sätt hade de båda regelverken kunnat baseras på samma grunder. Tyvärr blev det inte så.
Stefan Engström hävdar även att RedR 1 skulle stå i strid med ÅRL vilket är felaktigt. Han presenterar även tolkningar av vissa exempel som vi anser står i strid med ÅRL och god redovisningssed.
Stefan Engström hävdar felaktigt att nedskrivningar av finansiella anläggningstillgångar och kortfristiga placeringar inte får redovisas i not. Av ÅRL 3:4, fjärde stycket, framgår att poster som föregås av arabiska siffror (vanliga siffror) får slås samman och anges i not. Posten Stefan Engström ondgör sig över föregås av en arabisk siffra.
Det räcker inte att läsa ÅRL för att få svar på frågan om aktivering av immateriella tillgångar. ÅRL hänvisar även till god redovisningssed och därmed till normgivning från normgivande organ och praxis. Av RR 15 Immateriella tillgångar klargörs att egenutvecklade varumärken inte kan aktiveras. RedR 1 ansluter sig till den kompletterande normgivning som finns på detta område varmed aktivering av utgifter avseende utveckling av varumärke ej kan bli aktuell. Generellt sett ger Stefan Engström intryck av att det är betydligt enklare att avvika från kompletterande normgivning än vad det faktiskt är i praktiken.
ÅRL tillsammans med den kompletterande normgivningen i RR 1:00 Koncernredovisning kräver att över-/undervärde i hyresrätter tas upp som tillgång/skuld vid rörelseförvärv. Det finns inget undantag härför, bara en ibland slarvig praxis som inte anses utgöra en del av god redovisningssed. Därmed ska hyresrätter aktiveras som immateriell tillgång i samband med förvärv under såväl ÅRL, RedR 1 och därmed även K2 om koncernredovisning upprättas frivilligt. Detsamma gäller IFRS för SME.
När det gäller värdet av kundrelationer så har detta inte ansetts vara en tillräckligt kontrollerad tillgång enligt RR 1:00. Däremot är det inte i strid med ÅRL att ta upp en sådan tillgång eftersom RFR 2 Redovisning för juridiska personer (som i koncernredovisning tillämpar IFRS) förväntas ta upp värdet av kundrelationer vid inkråmsförvärv. Kundrelationer kan därmed anses utgöra en immateriell tillgång. Detta måste dock avgöras från fall till fall om de lever upp till kravet på en identifierbar tillgång. Om dessa krav är uppfyllda ska de aktiveras enligt IFRS. Stefan Engströms beskrivning av vad ÅRL innebär och hur RedR 1 ska tolkas är därför felaktig.
I redovisningen måste man ofta presentera transaktioner utifrån företagsledningens avsikt med transaktionen. Sålunda kan ett företag till exempel förvärva obligationer med en kvarvarande löptid om två år och ändå klassificera innehavet som omsättningstillgång om syftet är att handla kortfristigt i tillgången i fråga. Utan en sådan avsikt är tillgången en anläggningstillgång. Vi ser inte problemet men befarar att Stefan Engström kan skapa ett. Den valmöjlighet som han anser finnas i ÅRL är helt baserad på avsikten med innehavet och inte på viljan att påverka nyckeltalen. När det gäller checkräkningskrediten ska den även i K2 i vissa fall, såsom när det inte är troligt att den förnyas, redovisas som kortfristig.
Stefan Engströms artikel är ett intressant inlägg i debatten om skillnader regelverk emellan. Sammanfattningsvis kan konstateras att det antagligen alltid kommer att föreligga skillnader i hur företag väljer att redovisa vilket försvårar jämförbarheten företag emellan. Detta förklaras av valmöjligheter i ÅRL, val mellan kompletterande normgivning, val inom den kompletterande normgivningen samt att företagen alltid gör sina egna bedömningar. Vi är glada över att RedR 1 så flitigt används av bolagen och vi tar tacksamt emot synpunkter på hur rekommendationen bör förbättras till stöd för bolag, revisorer och konsulter. Vi vill också slå ett slag för de uttalanden och artiklar som publiceras av Fars policygrupp för redovisning.
Göran Arnell är ordförande i Fars policygrupp för redovisning.
Pernilla Lundqvist är ledamot i Fars policygrupp för redovisning med specialisering på SME-företag.