Debatt: Inte alltid nedskrivningsbehov vid resultat som täcker avskrivningar och räntekostnader

Johan Månsson och Eva Törning svarar Pär Falkman, Bo Nordlund och Rolf Rundfelt:

I Balans nr 6-7/2009 kommenterade Pär Falkman, Bo Nordlund och Rolf Rundfelt vissa frågor avseende nedskrivningar av materiella anläggningstillgångar. Artikeln var i första hand en analys av de två begreppen ”värde” och ”bestående”. Johan Månsson och Eva Törning framför här en delvis annorlunda syn på innebörden av begreppet ”värde”.

I denna artikel diskuterar vi nedskrivningsprövning i ett icke noterat företag som valt att inte tillämpa Redovisningsrådets rekommendation nr 17 (RR 17) och inte heller tillämpar K2 (BFNAR 2008:1). Eftersom Bokföringsnämnden (BFN) inte gett ut någon norm avseende nedskrivningar innebär det att bedömningen ska utgå från årsredovisningslagens (ÅRL) regler och beakta ”god redovisningssed”.

Den fråga vi specifikt behandlar är vilket avkastningskrav som ska tillämpas vid prövning av nedskrivningsbehov. Vi tolkar att det är Pär Falkmans, Bo Nordlunds och Rolf Rundfelts uppfattning att tillämpning av ÅRL innebär att det är ett marknadsmässigt avkastningskrav, beräknat enligt de principer som anges i RR 17, som bör tillämpas även för företag som formellt inte följer RR 17. Pär Falkman, Bo Nordlund och Rolf Rundfelt argumenterar för att detta följer av förarbeten och kommentarer till både bokföringslagen (BFL) och ÅRL. Vi gör en annan bedömning, BFNAR 2000:2 reglerar när rekommendationer från RR kan utgöra god redovisningssed och därmed vara bindande för alla företag. Detta gäller bland annat om det etablerats en fast praxis hos icke-noterade företag att tillämpa en värderingsregel som följer av en rekommendation från RR. Beträffande RR 17:s regler om avkastningskrav är det vår bedömning att det inte finns en sådan fast praxis vad gäller avkastningskrav. Dessutom, att såsom Pär Falkman, Bo Nordlund och Rolf Rundfelt diskuterar tolka ÅRL som att nedskrivning alltid ska ske till det värde som tillgången skulle betinga vid en försäljning, kan ju uppfattas som att gå längre än till och med RR 17 och IFRS. Även i dessa regelverk görs ju en åtskillnad mellan nyttjandevärde och nettoförsäljningsvärde.

Vår bedömning är att när en anläggning genererar, och förväntas fortsätta att generera, ett resultat som täcker både avskrivningar och verkliga räntekostnader, då föreligger normalt inte nedskrivningsbehov. Vi menar att detta synsätt överensstämmer med en brett tillämpad praxis och står inte i strid med ÅRL. Den praxis som finns i dessa frågor har till stora delar utvecklats utifrån FAR:s gamla rekommendation nr 3. RR 17 och IFRS har en annan utgångspunkt eftersom det enligt dessa regelverk inte räcker att anläggningen genererar positiva resultat. Resultaten ska dessutom vara så stora att de även räcker för att ge rimlig avkastning till ägarna. Denna skillnad i synsätt är allvarlig eftersom både RR 17 och IFRS är utformade för noterade företag och har ett starkare fokus på information anpassad för kapitalmarknaderna.

Som framgår ovan är det vår uppfattning att i många situationer kan nedskrivningsbehov analyseras utifrån en utvärdering av resultaträkningen och framtida förväntade resultat efter avskrivningar och räntekostnader. En teoretiskt mer utvecklad metod är givetvis att beräkna ett nuvärde på anläggningen genom att diskontera framtida förväntade kassaflöden, före räntekostnader, med tillämpning av ett relevant avkastningskrav. Frågan är då hur dessa avkastningskrav skiljer sig mellan vårt synsätt och RR 17. Detta kan illustreras med ett exempel.

Anta att ett företag har en enda anläggning och följande balansräkning:

Anläggningen förväntas ge ett positivt kassaflöde före räntor, och även ett resultat före avskrivningar, på 218 per år under fem ytterligare år. Därefter finns inget restvärde. I detta exempel kommer resultatet då precis räcka till att täcka avskrivningar och räntor under de fem åren. Det ackumulerade resultatet efter fem år kommer således vara noll. Kassaflödesmässigt räcker överskottet exakt till att, förutom att betala räntor, amortera lånet och återbetala ägarnas insats. Ägarna kommer dock inte få någon positiv avkastning. (Dessa slutsatser gäller om återbetalning av ägarnas insats sker successivt under fem år i samma takt som amortering av lånet).

Fördelningen mellan skulder och eget kapital antas vara optimal och det sammanvägda marknadsmässiga avkastningskravet kan då, med ”RR 17-synsätt”, beräknas till 13% (0,4 av 25% och 0,6 av 5%). Enligt vårt synsätt kan avkastningskravet vid en nedskrivningsprövning sättas till endast 3% (0,6 av 5% och ingen avkastning på eget kapital). När det förväntade kassaflödet nuvärdesdiskonteras med de två alternativa avkastningskraven blir utfallen följande:

Vid tillämpning av ett marknadsmässigt avkastningskrav skulle således anläggningen behöva skrivas ned med 23% till 770. På grund av nedskrivningen skulle företaget då redovisa en kraftig förlust år 0 och i stället motsvarande högre resultat resterande fem år.RR 17 baseras på denna princip och detta kan vara en rimlig och bra redovisning ur ett aktieägarperspektiv. Men vi anser således att en sådan redovisning inte är tvingande enligt god redovisningssed och särskilt inte i företag med en begränsad ägarkrets. Vi kan till och med tycka att en sådan redovisning kan vara olämplig eftersom den kan ge en mycket stark och omotiverad volatilitet i resultaträkningen.

Sammanfattningsvis är det således vår uppfattning att nedskrivningsprövning enligt RR 17 utgår från ett aktieägarperspektiv och i första hand är lämplig i företag med spridd ägarkrets och handel i företagets aktier. För andra företag är det förekommande praxis och förenligt med god redovisningssed att nedskrivning normalt inte krävs om en anläggning under sin återstående nyttjandetid förväntas ge positiva resultat efter avskrivningar och räntekostnader. Detta är i princip detsamma som att vid en prövning av nedskrivningsbehov genom nuvärdesdiskontering av framtida kassaflöden sätta avkastningskravet på eget kapital till noll. Vi vill därför hävda att även det som företagen enligt vår bedömning faktiskt gör har varit och är förenligt med god redovisningssed.

Auktor revisor Johan Månsson och redovisningsspecialist Eva Törning är verksamma vid Öhrlings PricewaterhouseCoopcrs.