För en analytiker har IFRS två huvudproblem – marknadsvärdering där förändringen läggs in i resultatet samt hanteringen av förvärvade immateriella tillgångar. Men det finns vägar att komma till rätta med problemen, skriver Peter Malmqvist.
En aktieanalytikers vardag är ganska endimensionell. Den handlar om vinstprognoser – att göra dem, att följa upp dem och att uppdatera dem. Resultaten läggs sedan in i en värderingsmodell, där även balansräkningen kommer in i bilden.
Den vanligaste modellen delar upp företaget i en rörelsedel och en finansiell del, där rörelsen avkastningsvärderas medan den finansiella delen substansvärderas. Avkastningsvärderingen tar fasta på rörelseresultatet, medan substansvärderingen fokuserar på de räntebärande skulderna, normalt netto efter avdrag för likvida medel och finansiella placeringar. Totalvärdet på företaget blir rörelsens värde med avdrag för dessa räntebärande nettoskulder.
IASB:s mest kritiserade del gäller införandet av marknadsvärdering i redovisningen. IASB hävdar att analytiker efterfrågar marknadsvärden. Kritikerna, bland dem många analytiker, hävdar i gengäld att marknadsvärdering bara försvårar. Båda har rätt.
Analytiker efterfrågar marknadsvärden när substansvärdet på den finansiella delen ska bedömas. Vi är intresserade av marknadsvärdet på exempelvis en pensionsskuld eller en aktiepost, men är inte självklart intresserade av att dessa posters kvartalsvisa värdefluktuationer påverkar resultatet.
Problemet är nämligen att fluktuationerna försvårar när vi ska göra vinstprognoser, särskilt på kort sikt. Det skapar nästan slumpmässiga svängningar, samtidigt som beräkningen av marknadsvärdet ofta är subjektiv. Visserligen minskar subjektiviteten om värdet bestäms på en organiserad marknad, men i gengäld ökar då oftast de kortsiktiga fluktuationerna.
Fastighetsbolagen är ett tydligt exempel på problemet. För fem år sedan, före IFRS, innefattades tre fastighetsbolag i prognosinsamlingarna från Six Markets Estimates. Inom ett år efter införandet av de nya reglerna hade samtliga bolag försvunnit ur undersökningen. Det gick helt enkelt inte att få analytiker att lämna kvartalsprognoser över förvaltningsfastigheternas värdeförändringar. Genom att bolagen försvann ur undersökningen försämrades den löpande bevakningen av fastighetssektorn, vilket var en tydligt negativ effekt av de nya redovisningsreglerna.
Samtidigt var informationen om förvaltningsfastigheternas marknadsvärden värdefull. Visserligen var det samma information som aktieanalytikern själv försökte beräkna, men vid all värdering är det självklart intressant om fler lämnar en uppfattning om värdet, även om företagets värdering är en ”säljarvärdering” och naturligtvis inte kan tas för en sanning.
Om orealiserade värdeförändringar hölls utanför den ordinarie resultaträkningen och i stället redovisades i den nya tilläggsdel som började gälla från och med i år – övrigt totalresultat, vore mycket vunnet.
När värdeförändringen realiserats tas den sedan med i den ordinarie resultaträkningen, precis som värdeförändringar vid exempelvis säkringsredovisning. Detta realiserade värde är då objektivt, eftersom det fastställts mellan två parter, samtidigt som det normalt omvandlas i pengar på kort sikt, vilket gör det säkert.
Årets utmärkta nyhet ”övrigt totalresultat”, vilket verkar vara den vanligaste benämningen i svenska bolag, skulle kunna vara ett mycket användbart avsnitt för att generellt samla upp orealiserade värdeförändringar. Här har IASB hittat en väg som jag tror de flesta analytiker uppskattar. Personligen skulle jag förorda att avsnittet benämns ”övriga orealiserade värdeförändringar” eftersom det verkar bestå av enbart värdeförändringar – omräkningsdifferensen på utländska dotterbolag, säkringsredovisning, pensioner och värdeförändringar på vissa finansiella tillgångar. Genomgående för dessa poster är att de förs om till den ordinarie resultaträkningen när värdeförändringen realiserats. Här vore det naturligt om också orealiserade värdeförändringar på förvaltningsfastigheter och biologiska tillgångar (i Sverige skogsmark) placerades.
IASB – International Accounting Standards Board
IFRS – International Financial Reporting Standards
Det andra området som skapar problem gäller förvärvade immateriella tillgångar. Här finns två problem, dels den fördelning som görs mellan goodwill och övriga immateriella tillgångar, dels de nedskrivningstester som ska göras av goodwillvärdet.
Fördelningen av ”övriga immateriella tillgångar” är tyvärr helt obegriplig. Jag har inte träffat någon, vare sig analytiker, företagsrepresentant eller revisor, som kan förklara hur det här värdet beräknas. I vissa företag är värdet noll, i andra är det hela förvärvsövervärdet. Alla jag frågar bara skakar på huvudet. Normalt dominerar det diffusa begreppet ”kunder”, men ingen kan egentligen förklara det heller. Eftersom detta värde ska skrivas av blir resultatkonsekvenserna av ett förvärv väldigt olika mellan företagen, vilket markant försvårar arbetet med vinstprognoser. Få analytiker skulle protestera om denna fördelning upphörde och hela det immateriella värdet av ett förvärv hänfördes till goodwill.
Nedskrivningstesterna av goodwill, som är det andra problemet, skulle då hamna tydligare i förgrunden. En komplikation är nämligen att förvärvad goodwill ofta läggs in i ett affärsområde som växt fram organiskt och som därför har en liten andel redovisad goodwill. Effekten av sammanläggningen blir att affärsområdets ”gamla” resultat/kassaflöden tillåts ligga till grund för en nedskrivningstest av det nyförvärvade goodwillvärdet. Detta omöjliggör utvärderingen av genomförda företagsförvärv, vilket aldrig kan ha varit syftet med IFRS.
Vi måste komma tillbaka till grundtanken, att hänföra vinster/ kassaflöden från ett visst förvärv direkt till den goodwill som uppstått vid detta förvärv. Går inte det, exempelvis för att det köpta företaget splittrats upp på olika affärsområden, måste goodwillposten hänföras till ”avskrivningsbar goodwill” och fördelas på resultatet genom avskrivningar.
Ovanstående två områden diskuteras ofta bland analytiker. Trots dessa två problemområden är min bedömning att analytiker tveklöst välkomnar IFRS. Värdet av att lättare kunna jämföra redovisningsdata mellan företag inom hela EU är stort, även om det sker till priset av mer omfångsrika regler. Vad ovanstående förhoppningsvis indikerar är dock att IASB med relativt små förändringar kan åstadkomma något som blir lättare för placerare och media att analysera. Min bedömning är också att det även borde bli lättare för företagen att hantera.