I en nyligen meddelad dom har Göta hovrätt ogillat en banks skadeståndstalan mot en revisionsbyrå, ett registrerat revisionsbolag, med hänvisning till att banken riktat sin talan mot fel part. Också tingsrätten hade ogillat bankens skadeståndstalan men inte på formella utan materiella grunder, det vill säga att banken inte förmått visa att revisionsbyrån varit vårdslös vid utförandet av ett revisionsuppdrag. I partsfrågan konstaterade tingsrätten endast att frågan om vem som var rätt svarande i målet inte tagits upp av revisionsbyrån och att det inte ankom på tingsrätten att pröva denna fråga.
Till grund för sin talan, i både hovrätten och tingsrätten, hade banken anfört att revisionsbyrån genom två vid byrån anställda revisorer förfarit oaktsamt i sitt gransknings- och revisionsarbete avseende vissa tillgångsposter i ett entreprenadbolag till vilket banken lånat ut pengar och vilket bolag sedermera försatts i konkurs. De båda anställda hade varit valda revisorer under olika räkenskapsår i entreprenadbolaget.
Av hovrättens domskäl framgår att banken inte påstått att de båda revisorerna i egenskap av ställföreträdare för revisionsbyrån skulle ha ådragit revisionsbyrån skadeståndsansvar. Banken hade inte heller påstått att revisionsbyrån skulle vara skadeståndsansvarig på grund av att byrån skulle ha ett principalansvar för de anställda revisorerna. Banken förde sin skadeståndstalan mot revisionsbyrån uteslutande på grundval av skadeståndsbestämmelserna i 1975 års aktiebolagslag (15 kap. 1 och 2 §§), vilka var aktuella i målet. Banken hävdade att dessa bestämmelser var tillämpliga eftersom revisorerna varit anställda i revisionsbyrån och parterna var överens om att byrån var rätt svarande i målet. Revisionsbyrån hade också i hovrätten vidgått att parterna varit överens om detta.
Hovrätten ansåg emellertid att det förhållandet att parterna var överens om att bestämmelserna i aktiebolagslagen (ABL) skulle tillämpas så att de även kunde medföra ersättningsskyldighet för revisionsbyrån inte var bindande för hovrätten. Hovrätten ansåg sig således vid sin prövning av i vad mån revisionsbyrån var skadeståndsskyldig mot banken obunden av parternas överenskommelse om hur de ifrågavarande bestämmelserna skulle tillämpas.
Hovrätten konstaterade att utredningen i målet visade att revisionsbyrån inte hade varit revisor i entreprenadbolaget. Vid angivna förhållande följde det av ordalydelsen i 15 kap. 2 § ABL att revisionsbyrån inte kunde bli ersättningsskyldig mot banken med stöd av detta stadgande. Bankens skadeståndstalan mot revisionsbyrån kunde således inte vinna bifall på grund av bestämmelserna i 15 kap. 1 och 2 §§ ABL. Såsom banken bestämt sin skadeståndstalan mot revisionsbyrån kunde den enligt hovrätten inte heller bifallas på annan grund. Hovrätten fann redan med hänsyn till vad som nu anförts att bankens skadeståndstalan skulle ogillas.
Hur kunde det gå så här? Varför stämde banken fel part? ABL:s skadeståndsbestämmelser (såväl enligt äldre som nu gällande lydelse) förefaller ju otvetydiga i det aktuella avseendet. Således gäller att en revisor som när denne fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, ska ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en aktieägare eller annan genom överträdelse av ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor, är det detta bolag och den för revisionen huvudansvarige som är ersättningsskyldiga. Detta förhållande var dock inte aktuellt i målet.
Anledningen till att banken stämde revisionsbyrån och inte de valda revisorerna har möjligen berott på att man bedömde att revisionsbyrån var en ekonomiskt sett bättre rustad part än revisorerna. Eller så såg man ett problem i att föra talan mot två olika revisorer, vem ansvarade för vad? Från ekonomisk synpunkt saknar det dock betydelse vem eller vilka som är svarande i ett skadeståndsmål rörande revisorer, eftersom den obligatoriska ansvarsförsäkringen gäller både revisionsbyrån och dess anställda revisorer. Att revisionsbyrån gick med på att ställa upp som svarande i målet har troligen skett av omsorg om de anställda revisorerna. Uppenbarligen har både banken och revisionsbyrån bedömt att de tillsammans disponerade över frågan om vem som skulle vara svarande i målet. Tingsrätten har inte heller invänt mot denna bedömning medan hovrätten alltså haft en annan uppfattning. Det bör dock noteras att hovrätten inte avvisat målet utan prövat det i sak.
Domen utgör inte så kallat res judicata, det vill säga ett rättskraftigt avgörande, mot annan än parterna i processen. Banken kan alltså inte komma igen mot revisionsbyrån, men skulle kunna göra det mot revisorerna. Den invändning som revisorerna skulle kunna resa mot detta är att parterna träffat en trepartsöverenskommelse innebärandes att revisionsbyrån skulle ta på sig det eventuella ansvar som förelåg. En annan invändning skulle kunna vara att det föreligger preskription. De händelser som är föremål för tvisten ligger mer än tio år tillbaka i tiden och anspråken från bankens sida har, såvitt framgår av domarna i målet, hela tiden framställts mot revisionsbyrån och inte mot de valda revisorerna.
Hur som helst. Banken har nu överklagat hovrättens dom. I överklagandet yrkar man att Högsta domstolen (HD) undanröjer domen och antingen återförvisar målet till hovrätten för fortsatt handläggning eller bifaller bankens talan i enlighet med bankens yrkanden i hovrätten. Som skäl för prövningstillstånd åberopar banken att det antingen är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av HD eller att det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
To be continued...
Urban Engerstedt