Urban Engerstedt och Carl Svernlöv svarar Bertil Oppenheimer:
I förra numret av Balans argumenterade Bertil Oppenheimer för att bestämmelserna om kontrollbalansräkningen ska behållas. Urban Engerstedt och Carl Svernlöv är av en annan åsikt. De anser att det visserligen finns argument för att behålla bestämmelserna om kontrollbalansräkning, men att argumenten för att ta bort dem väger tyngre.
I en debattartikel i förra numret av Balans ifrågasätter auktoriserade revisorn Bertil Oppenheimer det kloka i att – som FAR SRS bland annat i sitt remissyttrande över förslaget om ett sänkt aktiekapital för privata aktiebolag – förorda att bestämmelserna i aktiebolagslagen (ABL) om kontrollbalansräkning avskaffas till förmån för ett utökat borgenärsskydd med fokus på likviditet och fortbestånd. Bertil Oppenheimer menar för sin del att det för den enskilde företagaren är en fördel att bestämmelserna är kopplade till ett så tydligt kriterium som ”halva det registrerade aktiekapitalet”.
Visst finns det argument mot att ta bort bestämmelserna om kontrollbalansräkning. De anger hur bolagets ledning ska agera vid kapitalbrist så att en förlustbringande verksamhet inte drivs vidare, vilket kan vara till fördel för både borgenärerna och aktieägarna. Men argumenten för att avskaffa bestämmelserna är enligt vår mening både fler och starkare.
Bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist saknar motsvarighet i övriga länder som vi brukar jämföra oss med. Att bestämmelserna är närmast unika för Sverige väcker frågan om det finns skäl att behålla dem. Det ligger också nära till hands att förespråka att betungande svenska särbestämmelser avskaffas så att de svenska aktiebolagen blir mera konkurrenskraftiga. Det råder ingen tvekan om att bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist är betungande. Det är en omständlig och kostsam process som lagstiftaren föreskriver vid misstanke om att aktiekapitalet inte har tillräcklig täckning. De åtgärder som lagen föreskriver vid kapitalbrist står därför enligt vår mening inte i proportion till vad som kan uppnås.
Tvångslikvidationsbestämmelsernas vara eller inte vara har tidigare tagits upp av bland annat advokaten Mats Müllern i Affärsrätt 7/85 och av universitetslektorn Elisabeth Posselius i Advokaten nr 4/86. Mats Müllern menade att reglerna lika gärna kunde slopas, eftersom de inte har någon praktisk effekt. Elisabeth Posselius var liksom Mats Müllern skeptisk till reglernas efterlevnad i praktiken men lämnade frågan öppen huruvida de borde slopas eller ändras. Posselius hade gjort en empirisk genomgång av mål vid några domstolar och funnit dels att bestämmelserna i dåvarande ABL 13:2 (nuvarande ABL 25:13) tillämpats i ytterst få fall, dels att en mängd aktiebolag gått i konkurs med stora underskott i boet utan att synbarligen några ansträngningar vidtagits för att utröna om skyldighet att träda i likvidation förelegat. Men också på senare tid har tvångslikvidationsreglernas funktionalitet ifrågasatts, se Anna Forsebäck i JT 2008-09 nr 1 sid. 205 f. och Stefan Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag – kommentarer till kap. 25:13-20 ABL, Norstedts Juridik 2008.
En olägenhet som kan anföras mot bestämmelserna är att dessa utgår från ett bolags insufficiens, det vill säga att skulderna överstiger tillgångarna, och inte som inom andra regelområden, exempelvis konkursrätten, på insolvens, det vill säga oförmåga att betala förfallna skulder. Det kan vidare ifrågasättas om bestämmelserna skapar de rätta förutsättningarna för att på ett tidigt stadium upptäcka och åtgärda förekommande kapitalbrist. När ett bolag har ett lågt aktiekapital kan det också hända att insolvens inträder först. Vidare kan den omständigheten att bestämmelserna i ABL bygger på insufficiens innebära att ett bolag som får löpande kassatillskott i form av lån från ett moderbolag eller annan aktieägare och därmed kan möta sina betalningsförpliktelser ändå kan komma att likvideras. Detta medan ett bolag som är sufficient får fortsätta sin verksamhet, i vart fall enligt aktiebolagsrättens regler, även om bolaget saknar likvida medel att möta sina löpande förpliktelser.
Tillämpningen av bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist påverkas i hög grad också av hur stort aktiekapital bolaget har. Om det lägsta tillåtna aktiekapitalet sänks till 50 000 kronor eller till en ännu lägre nivå – en krona, något som också föreslagits, kan den nuvarande likvidationsplikten när halva aktiekapitalet har gått förlorat inte gärna bestå, eftersom varje nystartat bolag med minsta tillåtna aktiekapital riskerar att bli likvidationspliktigt så snart man startat sin verksamhet. I denna situation känns ordningen med kontrollbalansräkningar både överflödig och onödigt kostsam.
Vi anser alltså att bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist bör utmönstras ur aktiebolagslagen, först och främst för privata aktiebolag men logiken bjuder att motsvarande ändring görs också för de publika aktiebolagen (här ska dock beaktas att Sverige enligt det andra bolagsrättsliga direktivet måste föreskriva en täckningskontroll för publika aktiebolag.) I stället för bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist kan det – som FAR SRS pekat på bland annat i det ovan nämnda remissyttrandet – införas regler som stärker borgenärsskyddet genom en tydligare markering av styrelseledamöternas ansvar för ett bolags likviditetsutveckling och vid befarad insolvens. Det är dock viktigt att dessa regler ses över i ljuset av övriga insolvensrättsliga regler och inte endast på aktiebolagsrättslig grund. Ökat fokus på likviditeten är bra för det enskilda bolaget men också för näringslivet i stort. Särskild uppmärksamhet bör vidare ägnas åt transaktioner som tar sikte på värdeöverföringar till aktieägare med flera. Besluten bakom sådana transaktioner kan behöva dokumenteras med en bedömning av hur likviditeten, risken för obestånd och förutsättningarna för fortsatt drift påverkas.
Till sist vill vi citera några rader ur förordet till Stefan Lindskogs ovan nämnda kommentar till bestämmelserna om kontrollbalansräkning. ”Det är inte med någon entusiasm som jag skrivit denna bok. Verklig tillfredsställelse skulle jag dock känna om den kan bidra till att det ifrågavarande regelverket avskaffas.”
Urban Engerstedt är chefsjurist hos FAR SRS. Carl Svernlöv är advokat hos Baker & McKenzie.