Det är, som redogjordes för i nr 12/2008 av Balans, av central betydelse att kunna avgöra vad som utgör en skuld och vad som utgör eget kapital. Distinktionen är emellertid inte lika självklar som kan påskinas av balansekvationen som lyder tillgångar är lika med skulder och eget kapital. Komplexiteten illustrerades med hjälp av så kallade puttable instruments. Problematiken kan också illustreras med hjälp av så kallade hybridlån som definitionsmässigt inkluderar en del skuld och en del eget kapital. Tillkomsten av denna typ av finansiella instrument är i vissa delar beroende av det faktum att ränta på en skuld redovisas i resultaträkningen. En ägartransaktion däremot, det vill säga en förändring av eget kapital, redovisas inte i resultaträkningen. Klassificeringsfrågan är av denna anledning central eftersom detta inverkar på resultatutvecklingen.
Förutom att den etablerade balansekvationen tar sin utgångspunkt i att eget kapital ska särskiljas från skulder, så inverkar klassificeringen likaväl på det redovisade nettoresultatet. Kostnader för skuldinstrument redovisas i resultaträkningen medan transaktioner hänförliga till eget kapitalinstrument i sin enklaste bemärkelse är att betrakta som en resultatdisposition. Problem uppstår emellertid avseende finansiella instrument som inkluderar olika former av rättigheter och/eller skyldigheter i relation till flera intressenter. Finansiella instrument kan av denna anledning inkludera både egenskaper av skuld och eget kapitalinstrument. Ett av de grundläggande problemen är vidare att det har funnits inkonsekvenser mellan redovisningens ramverk (conceptual framework) och enskilda standarder, i det här fallet IAS 32.
Svårigheten att klassificera finansiella instrument har föranlett Financial Accounting Standards Board (FASB) att ge ut Financial Accounting Series No. 1550-100, Financial Instruments with Characteristics of Equity – Preliminary views, ett arbete som likväl används av IASB i deras arbete rörande samma område. Arbetet som hitintills huvudsakligen har bedrivits i FASB:s regi tar bland annat sin utgångspunkt i den kritik som har framförts gentemot IAS 32. Ett problem är att de definitioner som inkluderas och utvecklas i det ramverk för redovisning som IASB givit ut enbart inkluderar definitioner av tillgångar och skulder, eget kapital betraktas som en residual. Detta tillvägagångssätt anses i viss mån otillräckligt för att identifiera och redovisa olika typer av finansiella instrument. Svårigheter uppstår exempelvis när det existerar finansiella instrument som med nästan hundraprocentig sannolikhet kommer att återbördas till företaget, men det i grunden inte finns någon avtalsenlig förpliktelse. Ska då en skuld eller eget kapital redovisas? Eftersom det inte finns någon avtalsmässig förpliktelse kommer ett sådant instrument i enlighet med IAS 32 att klassificeras och redovisas som eget kapital, definitionen av en skuld är inte uppfylld.
Tre huvudsakliga modeller presenteras som hanterar den balansräkningsmässiga problematiken på olika sätt. Dessa är:
Basic ownership model
The ownership-settlement model
The reassessed expected outcomes (REO) approach
Förutom den faktiska klassificeringsfrågeställningen behandlar samtliga modeller följande frågeställningar;
Hur ska företag gå tillväga för att identifiera de finansiella instrument som ska hanteras i enlighet med de uppställda redo visningsprinciperna?
Hur ska skulder värderas som klassificeras som eget kapital?
Hur ska komplexa finansiella instrument separeras?
Under vilka omständigheter ska två instrument hanteras som ett?
Under vilka omständigheter ska det förväntas att ett instrument kommer att lösas med likvida medel trots att det avtalsmässigt framgår att det ska lösas med utgivna egna kapitalinstrument, men där det av praktiska skäl kan användas likvida medel?
Under vilka omständigheter ska hänsyn tas till faktorer, som om de beaktas innebär en viss klassificering samtidigt som det inte är troligt att de kommer att äga rum?
Hur ska förändringar, förfall, framförhandlad lösen och konverteringar hanteras redovisningsmässigt?
När ska förutsättningarna för ett finansiellt instruments klassificering omprövas?
Vilken modell som tillämpas kommer att ge upphov till olika effekter i balans- och resultaträkning. FASB tar i sin rapport ställning för den förstnämnda modellen. De har dock kritiserats för att rekommendera den aktuella modellen eftersom den i enlighet med kritiker inte stämmer överens med andra val som de gjort avseende redovisningens normgivning. Exempelvis relationen mellan ägar- och enhetsteori. IASB har likväl under hösten 2008 beslutat att utgå från denna modell, med vissa mindre justeringar.
I kommande nummer av Balans illustreras kortfattat de olika modellerna rörande klassificering och redovisning av skulder och eget kapital. Respektive modell kommer att illustreras med hjälp av olika finansiella instrument.
Ek. dr Pär Falkman är redovisningsspecialist på Ernst & Young i Göteborg par.falkman@se.ey.com