Revideringen av IAS 1 är kanske den mest kostsamma förändringen av redovisningen någonsin. Den föreslår en helt ny struktur för resultat- och balansräkningen, liksom för kassaflödesanalysen. Mot den här bakgrunden är det konstigt att IASB:s utredare inte verkar förstå hur analytiker använder räkenskapsmaterialet, skriver Peter Malmqvist.
Vad är ”finansiering”? Det är en av nyckelfrågorna när International Accounting Standards Board (IASB) nu försöker slutföra förändringen av IAS 1 – Presentationen av den finansiella utvecklingen. I stället för att, som nu, ha en balansräkning där ena sidan består av tillgångar och den andra av finansieringen (skulder och eget kapital), ska framtidens balansräkning bygga på en nettoredovisning. Tillgångar och skulder som anses vara operativa ska nettoredovisas, kvar blir ”finansiering” och ”eget kapital”. Så hur ska finansiering definieras?
Svaret är: IASB vet faktiskt inte. Vad de däremot vet, är att den definition som är vanlig bland analytiker och bolag, vill de inte ha. Den definitionen brukar kallas ”nettoskuld”. Det är en enkel definition, oteoretisk, men praktisk och enkel att förstå. Den utgår från den separering av ”rörelse” och ”finansiellt” som vi redan i dag har i resultaträkningen. Skulder och tillgångar som ger upphov till räntekostnader och ränteintäkter i resultaträkningen, betraktas som ”räntebärande”. Om de räntebärande skulderna är större än de räntebärande tillgångarna, vilket är det vanliga, har vi en nettoskuld, i annat fall har vi en finansiell nettotillgång.
Den här posten är helt central både vid värdering och vid beräkning av operativa nyckeltal, exempelvis vid beräkning av avkastning på sysselsatt kapital, ett av de viktigaste nyckeltalen vid analys av företagets effektivitet. Rörelseresultatet, alltså resultatet före finansiella poster och skatt, relateras här till summan av nettoskulden och det egna kapitalet. Exempelvis formulerar många börsföretag sina långsiktiga mål med detta avkastningsmått som bas.
Nettoskulden är också central när analytiker värderar ett bolag med hjälp av så kallade kassaflödesbaserade värderingsmodeller. Denna värderingsansats bygger på att företagets operativa kassaflöde utgör basen för beräkningen av rörelsens värde. För att komma fram till värdet på eget kapital, minskas rörelsens värde med nettoskulden. Här vill analytiker helst använda marknadsvärdet på nettoskulden, men om det inte finns någon pensionsskuld är skillnaderna mot det bokförda värdet normalt ganska små.
För att ”komma rätt” i dessa beräkningar är det helt centralt att de skulder och tillgångar som ger upphov till ränteintäkter och räntekostnader i resultaträkningen måste fångas upp i nettoskulden. Detta eftersom vi i första fasen av beräkningen har utgått ifrån rörelseresultatet och därigenom exkluderat finansnettot. Definitionen av räntebärande tillgångar och skulder bygger alltså inte på någon sofistikerad modell av vad som egentligen skiljer ”finansiering” från ”operativa skulder”, utan är en praktisk nödvändighet för att inte göra en felaktig beräkning.
IASB vill inte sätta likhetstecken mellan ”finansiering” och ”nettoskuld”. Utredarna har i stället kommit fram till olika definitioner, alltifrån att låta företagsledningen själva avgöra vad som ska ingå, till mer precisa definitioner. Den senaste, som presenterades i ett arbetspapper under september 2009 (agenda paper 14a), räknar upp en rad skulder, men anger också uttryckligen att pensionsskulden och i förekommande fall de finansiella tillgångar som säkrar denna skuld inte ska räknas med. Detta kommer att ställa till problem, inte minst för svenska företag.
Pensionsskulden är nämligen en av de viktigaste och mest svårhanterliga komponenterna i nettoskulden. Om pensionsskulden inte räknas med kommer bolag som använder livförsäkringsbolag för att säkra åtagandet att framstå som mer skuldtyngda än de bolag som redovisar pensionsskulden i den egna balansräkningen. De som betalar premier till ett försäkringsbolag och sedan lånar tillbaka pengarna kommer nämligen att redovisa ett lån under rubriken ”finansiering”. Detta är det vanliga i svenska bolags svenska verksamhet, eftersom våra kollektivavtal förser både Alecta och amf med pengar. Det bolag som däremot redovisar pensionsskulden i den egna balansräkningen (lånar av pensionärerna direkt) får en skuld som återfinns under rubriken ”operativ”. Detta kommer att ge en skev beskrivning av den finansiella risken.
Det vanligaste nyckeltalet för att mäta finansiell risk är ”skuldsättningsgrad”, som framöver kommer att definieras som ”finansiering” i relation till eget kapital. Det bolag som använder försäkringslösningen kommer att få en högre skuldsättningsgrad och därmed framstå som mer riskfyllt, än det bolag som har pensionsskulden i den egna balansräkningen. Detta blir fel.
Pensionsskulden är bara ett av de områden som kommer att bli problematiska med den nya balansräkningen. Tyvärr blir bilden att IASB här famlar i mörkret, men när analytikerna räcker dem ”nettoskuld” för att lysa upp vägen, då är inte denna lampa tillräckligt ljus. Om IASB ska fortsätta med denna mycket kostsamma förändring av de finansiella rapporterna (det finns många andra radikala grepp, därutöver) måste de försäkra sig om att förtjänsterna med denna struktur, med bred marginal, uppväger kostnaderna. De föreslagna förändringarna i IAS 1 kommer nämligen att helt ändra rapportstrukturen i alla börsnoterade bolags räkenskaper, även interna rapporter. Det kommer också att tvinga fram radikala förändringar av alla databaser med räkenskapsdata. Dessutom kommer alla på kapitalmarknaden att behöva ändra allt arbetsmaterial som bygger på bolagens räkenskaper. Mot den här bakgrunden är det konstigt att de inte kan definiera ”finansiering” på det sätt som redan i dag görs av både bolag och användare. Då hade den nya strukturen i alla fall haft en förtjänst.
Peter Malmqvist är finansanalytiker och ekonomijournalist.