Ulf Gometz, tidigare auktoriserad revisor, anser att både utredaren Bo Svensson och bankföreningens expert i utredningen Lennart Francke har fel om revisorernas roll i företagen. Utredningen präglas enligt honom av tidsbrist och ytlighet. Lennart Francke är enligt Ulf Gometz spydig och sarkastisk i sin kommentar i Balans nr 6–7/2008. Revisorsutredningens underlag för kostnadsbesparingar håller inte, skriver auktor revisor Kenneth Svensson nedan. Det rör sig om så små summor för varje enskilt företag att dessa ”inte kan ha någon avgörande betydelse för bolagens konkurrenskraft”.
Våren i Balans har dominerats av det pågående lagstiftningsarbetet om revision. Det är med förundran jag följt debatten.
Enmansutredaren Bo Svensson är centralfigur (Balans nr 4/2008). Till betänkandet om slopad revisionsplikt för ”små” bolag (SOU 2008:32) har tio av tretton experter lämnat särskilda yttranden. Svenskt rekord? Inget problem, menar Bo Svensson enligt Balans: Det här rör plånboksfrågor både för företag och revisionsbranschen. Och myndigheter, ja de vill gärna växa. Varför inte spara även expertkostnaderna?
Införande av revisionsplikten 1988 är enligt Bo Svensson ”exempel på den tidens socialdemokratiska ingenjörskonst dvs. en tilltro till att man på lagstiftningsvägen kan lösa allehanda problem”. När Svensson var ung trodde även han på lagstiftning. Det gör han inte längre. Bo Svensson är nu övertygad om marknadskrafternas positiva inverkan på landets företagande, en ledstjärna för honom i utredningsarbetet. Den parlamentariska situationen synes ha följt Svenssons väg. Men – borde inte denna franka politiska deklaration i Balans ha ingått i betänkandet?
En av Bo Svenssons käpphästar är att företagarna på frivillig väg ska kunna välja den rådgivning som de anser att företaget bäst behöver. ”Som egen företagare drömmer han om att samma person/byrå ska kunna sköta exempelvis bokföring, ekonomiska rapporter och ge en försäkran om att årsredovisningen ger en rättvisande bild av företaget.” Om kravet på revisorns oberoende är ett hinder: ta bort det.
Jag har stor respekt för företagare (Kamprad, Svensson m.fl.). Det har jag också för domareämbetet. Efter att själv ha varit föremål för anställningsförbud (en revisor får inte kombinera revisorssysslan med annan anställning) och krav på oberoende – något som inte finns – i fyrtiofem år funderar jag ibland över kombinationen företagare/lagstiftare/justitieråd.
Bo Svenssons analyslösa beräkning av kostnadsminskning är inte värd någon kommentar.
I Balans nr 6–7/2008 tar Bankföreningens representant i utredningen, Lennart Francke, till orda. Han finner utredningsförslaget väl avvägt och hävdar att bankmän gillar revisorer. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Francke är i inlägget spydig och sarkastisk mot revisorer (kundfrånvända, regelskadade), revision och företeelser som förvaltningsrevision och ansvarsfrihet. Han varudeklarerar sig bäst själv genom slutklämmen: ”De bästa revisorerna blir fria att vara antingen redovisningskonsulter eller revisorer för sina klienter. Flexibilitet och kundtillvändhet är honnörsord för framgångsrika företagare i de flesta branscher. Dags för revisorerna att hoppa på tåget. Välkomna ombord.” (!)
Flexibilitet och kundanpassning är knappast något som vare sig USA (PCAOB), EU-kommissionen, de kvarvarande globala revisionsfirmorna eller svenska normgivare efter Enron, Worldcom, Parmalat, bostadslåne-, bank- och finansbolagskriser ens knystar om. Honnörsorden är, och bör enligt min uppfattning vara, förtroendeskapande, fasthet, objektivitet och integritet.
Francke synes inte ha samma kostnadsbesparingskalkyl som Bo Svensson. Han konstaterar vänligt att om inte företagare med tio anställda förstår sitt eget bästa ”kommer säkert deras bankkontakter att hjälpa dem på traven i beslutet”. Detta bör glädja alla intressenter.
Utredningen i SOU 2008:32 präglas enligt min uppfattning av tidsbrist, ytlighet och brist på genomarbetade konsekvensanalyser. Den utgör en dålig grund för lagstiftning.
Ulf Gometz, före detta auktor revisor