Det du inte visste att du ville veta
Kära balanserade läsare, jag tänkte idag ta upp en företeelse som vi alla någon gång ägnar oss åt, både i jobbet och mera privat, t.ex. när vi konverserar vår bordsgranne vid en femtioårsbankett. Jag syftar på intervjun.
Förr i världen hade Sverige ett försvar. I det försvaret fanns arméns tolkskola. Där undervisades i ryska språket. Tanken var nämligen att om invaderande piloter skulle ramla ned från himlen, så skulle sannolikheten vara hög att de talade flytande ryska.
Jag kom in på den där tolkskolan. Och nu kommer jag äntligen till mitt första intervjusammanhang. Det var så att vi skulle drillas att förhöra fientliga soldater på ryska.
Ett förhör är ju en sorts intervju, även om intervjuer sällan görs med ett laddat vapen liggande på bordet. Ett förhör görs ju med någon som egentligen kanske inte vill säga någonting alls.
Realismen i våra förhörsövningar där på skolan var inte så rysligt stark. Vi var tvungna att skapa roller. Så där satt en finnig svensk 19-åring och spelade 46-årig svensk officer och förhörde en finnig svensk 19-åring som spelade 25-årig tystlåten rysk pilot. Vi var tvungna att konstruera listiga omständigheter: Den här fången säger inte ett smack förrän man kommer in på ämnet opera. Så då kunde det låta så här:
Hur många stridsvagnar har ni?
Det säger jag inte.
När kommer invasionen?
Det säger jag inte.
Jag ser här att ni har vuxit upp i Odessa. Finns Stora Operan kvar?
Jaaa. Dess vita fasad, dess gyllene lyktor ...
När kommer invasionen?
På torsdag klockan 0900.
Det kallar vi realism!
Nästa gång i mitt liv när jag stötte på intervjubegreppet var när jag i starten av min (relativt korta) tv-karriär skapade en figur som jag kallade Johnny Orson. Han (spelad av mig) var världens (i hård konkurrens) mest självupptagna, mest icke-lyssnande programledare och med en liter hårolja i håret.
Mitt första intervjuoffer (märkligt ord!) var Lennart Hyland, den store, kalhövdade tv-programledaren. Vi träffades en stund innan intervjun skulle bandas (senare – i Måndagsbörsen – skulle alla mina intervjuer komma att vara direktsända).
Lille gubbe, vad är det du tänker göra? sporde Hyland.
Jag tänkte göra en parodi (jag kunde ju inte rimligen säga att jag tänkte göra en parodi på Hyland) på... en veckotidningsintervju.
Men, ser du, parodi är svårt. Det är svårt, ser du. Vad tänker du fråga?
Lennart Hyland, när du tvättar ansiktet, var slutar du då?
Vi har slutat skoja om blinda. Vi har slutat skoja om döva. Vi har slutat skoja om handikappade.
Okay, jag uppfattar det som att du helst inte vill ha den frågan.
Hyland var nog en rätt bitter typ. Är det möjligen ett manligt drag att aldrig tycka sig få tillräcklig uppskattning? Men som sportreferent var han helt lysande!
Året därpå blev jag programledare i ett nytt program: Måndagsbörsen. Där fick jag göra intervjuer med rockvärldens örnar, koltrastar och kolibrier. Vi drog också in svenska politiker, företagsledare och kulturpersonligheter.
Mel Brooks visade sig vara den som ville vara allra mest förberedd. När vi förberedde intervjun, sa jag spjuveraktigt: ”Can I say: When was the birth of Brooks?” Mel Brooks: ”No. Put it like this: When did you start as a stand up comedian?”
Det tyckte jag inte lät så kul. Men när jag sen i showen ställde frågan som jag hade blivit tillsagd, röt han omedelbart med en fnysning: ”I don't think that's any of your business!”
Det är roligt att intervjua. Man får veta en massa saker som man inte visste att man ville veta. En annan gång ska jag berätta om vad PG Gyllenhammar sa och hur Leif G w Persson skojade och varför jag blev stum av Pat Benatar. God juni!
Jonas Hallberg beskriver sig själv som en diversearbetare i medier och konferenser (förkortas diva). Han har tre vuxna barn och en vuxen fru, en svärdotter och ett barnbarn: Emeli. Han tycker att allt bara blir bättre och bättre (utom världen utanför hans egen lilla inkrökta trädgårdstäppa).