Debatten fortsätter om hur en revisionsberättelse ska utformas. Peter Öhman skrev i Balans nr 12/2007 under rubriken ”Mer information i revisionsberättelsen – ett senfärdigt steg i rätt riktning”. Artikeln föregicks av Dan Brännströms förslag att sätta betyg på kvalitén i företagens finansiella rapporter. Sten Lundvall menar å sin sida att informationen som behövs för bedömning av ett bolag bör återfinnas i årsredovisningens olika delar, inte i revisionsberättelsen.
Peter Öhmans artikel föranleddes av en del tankar om utökad rapportering från revisorn såsom dessa presenterats av Dan Brännström i Balans och i en intervju i Svenska Dagbladet.
Enligt Peter Öhman visar samlad kunskap att intressenter i åtskilliga länder, däribland Sverige, länge varit missnöjda med den magra rapporteringen i revisionsberättelsen och att ett av de största förväntningsgapen mellan intressenter och revisorer handlar just om revisorernas rapportering.
Flertalet av Balans läsare känner till hur revisorerna arbetar i de större företagen, att revisorn med utgångspunkt från sin egen arbetsdokumentation upprättar och till företaget överlämnar skriftliga handlingar i form av promemorior, protokoll, rapporter, etc. På basis av den skriftliga dokumentationen avges en standardiserad revisionsberättelse som är ren eller oren.
Peter Öhman tycks anse att revisorn i den ena revisionsberättelsen ska redogöra för revisionsarbetet och lämpliga delar av de iakttagelser som därvid gjorts.
Han säger att utökad information om revisionens utfall och inriktning kan förbättra beslutsunderlaget för investerare och övriga intressenter och stärka skyddet för framförallt de minst inflytelserika intressenterna. Jag tillhör numera sistnämnda grupp.
När jag ska gå igenom en tryckt årsredovisning brukar jag inleda med att titta på revisionsberättelsen för att se om den är ren eller innehåller anmärkning av något slag. Jag har inte behov av att ta del av frivillig information när syftet med läsningen endast är att få underlag för beslut om köp/försäljning.
Införandet av en slags frivillig rapportering i revisionsberättelsen skulle kunna leda till att uttalanden med karaktär av anmärkningar inte blir tillräckligt tydliga eller riskerar att förbigås av läsaren.
Den information som man kan behöva för sin bedömning av ett bolag bör enligt min mening återfinnas i årsredovisningens olika delar, inte i revisionsberättelsen. En frivillig information i revisionsberättelsen skulle enligt min uppfattning inte underlätta transaktioner, utan snarare tvärtom.
Min utgångspunkt är att revisorn gjort en riktig bedömning och att han således inte har underlåtit att anmärka i revisionsberättelsen på väsentliga omständigheter som bör komma till aktieägarnas kännedom. I gränsfall, dvs. om revisorn känner sig tveksam till om ett förhållande bör anmärkas på eller inte så bör han redovisa förhållandet i revisionsberättelsen och då är det enligt min mening inte fråga om frivillig information.
En annan invändning mot frivillig information i revisionsberättelsen är att sådan information rimligen måste hållas relativt kortfattad och att det därför kan bli svårt att utvärdera och bedöma betydelsen av densamma. I ett revisionsprotokoll som revisorn lämnar till styrelsen kan revisorn utveckla texten mera och dessutom komplettera med en muntlig genomgång så att budskapet blir tydligt. En kortfattad frivillig rapportering i revisionsberättelsen riskerar nog att kunna missförstås med risk för opåkallad kurspåverkan.
Frivillig information i den rena revisionsberättelsen är tillåten men revisorn kan bli ansvarig för eventuell skada som han vållat genom sådana yppanden. Vid införande av en utökad frivillig rapportering aktualiseras alltså frågan om en begränsning av skadeståndsansvaret för revisorerna. Det är dock inte säkert att man lyckas uppnå en uppluckring av skadeståndsansvaret. Aktiebolagskommittén valde att inte föreslå en begränsning av skadeståndsansvaret i samband med införandet av reglerna om skyldighet för revisorn att anmäla misstanke om vissa brott trots att dessa regler ålade revisorerna att göra bedömningar som då inte låg inom revisorns normala kompetensområde. Här hade en begränsning av skadeståndsansvaret väl kunnat motiveras.
Det svenska näringslivet är till icke obetydlig del utlandsägt. För de utländska ägarna kan frivillig rapportering i revisionsberättelsen vara förvillande.
Som ett alternativ till utökad information i revisionsberättelsen kunde enligt Peter Öhman informationen lämnas i kompletterande skriftligt material. Mot en sådan lösning finns mindre att invända. Det gäller dock att finna ut vilken information som är av verkligt värde för intressenterna. Utökad rapportering bör inte bli ett självändamål.
Om vi hade haft en oberoende kraftfull börstillsyn liknande amerikanska SEC skulle rapporteringsfrågan lättare kunnat lösas. Som ett led i bolagsövervakningen skulle revisorn kunna åläggas att insända årliga revisionsprotokoll till tillsynsorganet. Det skulle då finnas en mottagare som utan tidspress kunde ställa de rätta frågorna till bolaget och revisorn. En sådan lösning borde tilltala intressenterna. Nackdelar är bl.a. ökad byråkrati och ökade kostnader. Dessutom är detta ändå ingen garanti för att marknaden slipper negativa överraskningar.
Dan Brännströms tankar om revisionsberättelsen går ut på att revisorn skulle uttala sig om kvalitén på det granskade bolagets finansiella rapporter, bolagsstyrning, arbete med hållbar utveckling, intern kontroll och risk för oegentligheter. Uttalandet om kvalitén skulle enligt denna modell kunna ha formen av betygsättning på en femgradig skala. Dessa tankar är tilltalande.
Om revisorerna verkligen kunde sätta rättvisa betyg så skulle det vara av stort värde. Man kunde få en slags benchmarking för börsföretagen på de områden som betygsätts. Men frågan är hur en rättvisande betygsättning kan åstadkommas. Det räcker med att peka på de (o)rättvisa betygen i gymnasieskolan, där man trots standardprov sedan många år inte klarar att sätta rättvisa betyg.
Förutom att lärare är olika finns det frestelser för skolor och enskilda lärare att dra upp betygsnivån utan att detta motiveras av ökade kunskaper hos eleverna.
Man kan befara likartade problem med Dan Brännströms modell. Det finns många olika revisorer och de är heller inte stöpta i samma form. Jag instämmer verkligen med Peter Öhman att därest Dan Brännströms tankar om offentlig betygsättning överväges av FAR SRS så måste intressenterna involveras ordentligt. Självklart bör man också lyssna på forskarna enligt Peter Öhmans erbju
Sten Lundvall