Dan Brännström och Rolf Dotevall svarar Adam Diamant:
Adam Diamant skrev i senaste numret av Balans att han är kritisk till vad revisorsutredningen kallar subsidiärt ansvar. Han menar att”... den skadelidande inte får någon som helst rätt att själv kräva skadestånd från revisorn”. Resultatet blir enligt honom att revisionens värde och legitimitet urholkas. I detta inlägg ifrågasätter Dan Brännström och Rolf Dotevall denna slutsats. De menar att Adam Diamant ”förbigår det faktum att revisorn även fortsättningsvis själv kommer att svara för den skada som han eller hon ensam är vållande till”.
I slutbetänkandet revisorers skadeståndsansvar (SOU 2008:79) föreslår Bo Svensson att reglerna för revisorns skadeståndsansvar ska förändras. Bakgrunden är bland annat att en ny EU-rekommendation uppmanar medlemsstaterna att begränsa revisorns skadeståndsansvar. Ett av de främsta motiven är att skapa bättre förutsättningar för ökad konkurrens – ”competition and choice” – inom revisionstjänster för kapitalmarknadsbolagen. Det är också angeläget att i det korta perspektivet säkerställa de största revisionsföretagens överlevnad, då en kollaps för en eller flera av big four-firmorna bedöms få stora negativa konsekvenser på kapitalmarknaden.
I slutbetänkandet föreslås dels ett tak för revisorns skadeståndsansvar per revisionsuppdrag om 100 miljoner kronor, dels att revisorn får ett subsidiärt ansvar när styrelsen eller verkställande direktören medverkat till skada. Det sistnämnda innebär att det endast är styrelsen eller vd som kan föra en talan mot revisorn. Om revisorn ensam skulle vara vållande till skada – exempelvis genom felaktig rapportering, sent agerande eller andra avvikelser från den goda revisionsseden – kan en skadelidande part, precis som nu, föra talan direkt mot revisorn. Den föreslagna ansvarsbegränsningen gäller inte om revisorn vållat skadan uppsåtligen eller genom brott.
Adam Diamant, verksam vid Revisorsnämnden och jur. dr, säger sig ha förståelse för att det införs ett tak för revisorns skadeståndsansvar. Adam Diamant har däremot invändningar mot att revisorns ansvar görs subsidiärt, då revisorn därigenom kan bli svåråtkomlig för skadelidande parter.
Adam Diamants slutsats är att ett begränsat revisorsansvar kan urholka revisionens värde och legitimitet. Vi ifrågasätter starkt Adam Diamants slutsats.
Det råder hos många intressenter, också i styrelserummen, en besvärande osäkerhet om hur ansvarsfördelningen i aktiebolagslagen mellan styrelse, verkställande direktör och revisor ser ut. Eftersom revisorn ofta har ett bättre försäkringsskydd är det inte ovanligt att anspråk om ersättning, som rimligen borde ha riktats mot styrelsen eller verkställande direktören, endast riktas mot revisorn. Det pågående Prosolvia-fallet är ett exempel. Detta så kallade deep pocket-syndrome leder till att den aktiebolagsrättsliga ansvarsfördelningen mellan bolagsorganen får en oacceptabel slagsida i rättspraxis, vilket i sin tur leder till att förväntningarna på de olika bolagsorganen inte överensstämmer med lagstiftarens intentioner. Detta är särskilt påtagligt beträffande revisorns roll och ansvar. I tider av finansiell turbulens är tydlighet kring roller och ansvar dessutom av mycket stor betydelse, inte minst för förtroendet för den finansiella rapporteringen.
Adam Diamant hävdar att han har stöd för sin uppfattning i den nämnda EU-rekommendationen. Enligt vår uppfattning kan Adam Diamants påstående ifrågasättas. Av artikel fyra i rekommendationen (2008/473/EG) framgår nämligen att en begränsning av det civilrättsliga ansvaret inte bör hindra skadelidande parter från att få rimlig kompensation. Enligt vår uppfattning finns det inte fog för påståendet att den föreslagna begränsningen hindrar möjligheten till kompensation. Bo Svensson har uppenbarligen gjort motsvarande bedömning.
Att Adam Diamant kommer till annan slutsats beror bland annat på att han förbigår det faktum att revisorn även fortsättningsvis själv kommer att svara för den skada som han eller hon ensam är vållande till. Adam Diamant tycks heller inte se logiken i att revisorn självfallet måste ha ett primärt ansvar för sin revision men endast ett subsidiärt ansvar för det som styrelsen och verkställande direktören ansvarar för. Förslaget om revisorns subsidiära ansvar ligger dessutom väl i linje med den ansvarsfördelning mellan bolagsorganen som redan gäller enligt den svenska aktiebolagslagen.
Det skulle vara häpnadsväckande om Adam Diamant menar att revisorn ska ha ett primärt ansvar för den finansiella rapporteringen och förvaltningen i ett bolag. Ett sådant förhållande kan rubba rollfördelningen mellan bolags organen, men kan även resultera i ett oberoendeproblem för revisorn som då måste granska något han eller hon har ett primärt ansvar för. Dessutom uppkommer ett ansvarsvakuum i de bolag som avser att utnyttja möjligheten att om något år avstå från revision.
Vår uppfattning är att ett tydligt ansvar för såväl styrelse och verkställande direktör som för revisorn är en förutsättning för angelägen utveckling av både styrelsearbete och revision. Revisorn ska naturligtvis fortsätta att ta ansvar för sin del i förtroendebygget, men han eller hon kan och ska inte ta ansvar för de andra bolagsorganens uppfyllande av rollerna. Det är därför svårt att se att, som Adam Diamant påstår, revisionens värde eller legitimitet skulle urholkas om Bo Svenssons förslag leder till lagstiftning. Det är en tydlig revisorsroll som ger revisionen värde och legitimitet.
Dan Brännström är generalsekreterare i FAR SRS och var expert i revisorsutredningen.
Rolf Dotevall är professor vid Juridiska institutionen, Handelshögskolan i Göteborg.