Frågan om avvägningen mellan revisors, vd:s och styrelseledamöters skadeståndsansvar behöver utredas vidare, anser Carl-Gustaf Burén. Han skriver att ”brister med revisorers ansvarsförsäkring skenbart finns att söka i försäkringsbolagens premiesättning” och undrar ifall det är ansvarsreglerna eller revisorsföretagets affärsmässiga bedömning att söka ersättning ur försäkringen som avgör utfallet? Han hoppas att en debatt i Balans kan bidra till att förtydliga frågeställningarna.
Inget nytt har egentligen framkommit genom revisorsutredningens granskning av frågan om eventuell begränsning av revisorernas skadeståndsansvar. Utredningen har dessutom haft utomordentligt kort tid till förfogande för denna fråga. Dessutom har det underlag utredningen haft att arbeta med varit knapphändigt.
Utredningen visar att frågan om det svenska bolagsrättsliga skadeståndsansvaret varit föremål för omfattande överväganden, senast inför fastställandet av nu gällande 2005 års aktiebolagslag. Utredningen finner sammantaget att den nuvarande regleringen innebär en rimlig avvägning av motstående intressen.
Som grund för att ändå föreslå lagändringar som begränsar revisorers skadeståndsskyldighet pekar utredaren Bo Svensson på att EU i år har utfärdat en rekommendation (2008/473/EG) till medlemsländerna om en begränsning av revisorers skadeståndsansvar. Rekommendationen är föranledd, vilket framgår av utredningen, av en oro för att revisionsbyråstrukturen på ett internationellt plan skulle påverkas negativt av skadeståndsbelopp i sådan storleksordning att någon av de fyra stora byråerna inte skulle kunna fortsätta sin verksamhet.
Utredningen noterar samtidigt att EU-rekommendationen innebär att det fortfarande står Sverige fritt att inte göra några ändringar i den nuvarande ordningen.
De skäl för begränsning av revisorers skadeståndsansvar som anförs i EU-rekommendationen är inte sådana att de för närvarande fordrar en förändring av den svenska lagstiftningen.
För EU-rekommendationens angivna syfte saknar det betydelse om en begränsning av skadeståndsansvaret införs i Sverige eller inte. Bland annat bör noteras att frågan om svensk ansvarsbegränsning, som ett led i att öka tillförseln av internationellt resursstarka revisionsbyråer, inte får en tillfredsställande lösning så länge byråerna samtidigt är exponerade för det skadeståndsansvar som enligt utredningen kvarstår i amerikansk lagstiftning. Vad gäller diskussionen om behovet av en förändring av revisorernas skadeståndsansvar för svenska förhållanden anser jag att utredaren inte framför några nya omständigheter. Något som inte redan varit föremål för behandling och diskussion i tidigare ställningstagande till lagstiftningens utformning av det bolagsrättsliga skadeståndsansvaret. Utredningens förslag innebär bland annat att styrelseledamöter och vd får ett primärt och solidariskt ansvar för brister i reviderade handlingar medan revisorn får ett subsidiärt, proportionellt ansvar för samma skador. Konsekvenserna av en sådan genomgripande ändring av aktiebolagslagens ansvarsprinciper är enligt min mening inte tillräckligt belysta i utredningen. Revisorns roll och ansvar som bolagsorgan förutsätts vara oförändrat samtidigt som svåröverblickbara processuella regler införs med effekter som det är svårt att få grepp om.
Det bör samtidigt påminnas om att avgörande för en revisionsbyrås fortbestånd och utveckling är förmågan att upprätthålla förtroende. En förtroendekris, befogad eller inte, kan på ett ännu mera dramatiskt sätt än ett skadeståndsbelopp rycka undan grunden för aktörens verksamhet. Förslaget försvagar därtill bilden av revisorn som ansvarstagande part i granskningen av bolagets finansiella rapportering vilket inte är till fördel för förtroendet – varken för revisorn eller företaget – och öppnar för ökad osäkerhet för styrelse och vd i ansvarsfrågorna.
Utredningens genomgång och diskussion av de olika modellerna i EU-rekommendationen motiverar inte en lagändring som innebär en förändring av den nuvarande balansen mellan bolagsorganen i fråga om skadeståndsansvar. Någon ändring bör inte göras utan att en förnyad och breddad prövning sker av de åtgärder som kan vara påkallade vid en fortsatt uppföljning av konkurrenssituationen för såväl den svenska som den internationella revisionen.
En ytterligare kommentar som kan göras är att omnämnda brister med revisorers ansvarsförsäkringar skenbart finns att söka i försäkringsbolagens premiesättning. Den försäkringsmatematiska grunden återkopplar dock ofrånkomligen till någon slags verklighet. Frågan är ifall det är de föregivet ”stränga” ansvarsreglerna eller om det är revisorsföretagets affärsmässiga bedömning att söka ersättning ur försäkringen som avgör utfallet? Vilken roll spelar nivån på den egna kvalitetssäkringen i relation till de belopp som behöver regleras via försäkringen?
Inom en inte alltför lång framtid kommer väl också en diskussion om internationella revisionsstandarder (och internationella management letters?) via EU att återigen styra in på frågan om ansvarsfördelningen mellan bolagsorganen. Sett ur utredningssynpunkt finns det mycket i den frågan om revisorers skadeståndsansvar som inte närmare kunnat belysas. Kanske en debatt i Balans kan bidra till att åtminstone förtydliga frågeställningarna.
Carl-Gustaf Burén har varit Svensk Näringslivs expert i revisorsutredningen.