Det finns återigen anledning att fundera över revisionsberättelsen som kommunikationskanal till ”revisionens intressenter”. I sin nuvarande utformning tycks den inte besvara alla de frågor en aktieägande allmänhet, finansiärer, leverantörer m.fl. ibland, men inte alltid, vill ha besvarade. Man kan göra revisionsberättelsen mer informativ genom att, som vissa föreslår, bestämma att revisorn ska redogöra mer detaljerat för sin granskning och redovisa tydliga kvalitativa bedömningar av olika förhållanden i det granskade företaget. Men är det en bra idé? Ämnet har debatterats flera gånger tidigare. Frågan drivs ofta av akademiska forskare och analytiker, men inte lika ofta av företagsledare eller revisorer. Ämnet kommer som regel upp efter kriser och vad som uppfattats som ”skandaler”.
Revisionen är ett led i en trepartsrelation med i lagen definierade roller. Parterna är aktiebolaget med dess styrelse och vd som är redovisningsskyldiga, aktieägare och andra intressenter som är berättigade att motta redovisning och revisorn, som ska granska att bolaget fullgör sin redovisningsskyldighet enligt de regler som gäller för företaget.
Revisionen vilar på fyra grundpelare.
Full insyn i bolagets affärer, något som enskilda aktieägare inte har rätt till i större företag.
Tystnadsplikt gentemot tredje man inklusive enskilda aktieägare.
Oberoende i förhållande till företaget och den redovisning som granskas.
Kompetens för uppgiften, det är inte minst viktigt.
Om man mot denna bakgrund läser en revisionsberättelse som är utformad enligt den standardmall som gäller i dag, ska man förvånas över att den begränsade texten innehåller oväntat mycket information och att dess kraft i en viss mening ligger i att revisorn är befriad från att göra värderingar och framtidsförutsägelser.
Revisorn redogör inte för de olika områden han granskat eller hur han gjort det. Det skulle kräva åtskilliga sidor text även i ganska begränsade företag. I stället säger revisorn att han utfört sin granskning enligt god revisionssed. Detta uttalande hänvisar till ett regelverk, som upptar minst 700 sidor regler och riktlinjer för en god revision och som ständigt växer i omfattning. Revisorn har genom sin statliga auktorisation anförtrotts rätten att under professionellt ansvar självständigt detaljutforma sina granskningsåtgärder inom ramen för detta omfattande regelverk. Enligt trepartsprincipen ska ingen – vare sig styrelsen eller ägarna – utöva alltför mycket inflytande på revisorns arbete inom ramen för god revisionssed. Revisorn är därför inte skyldig att i detalj redogöra för hur han fullgjort sitt uppdrag vilket kan ses som ett skydd mot otillbörlig påverkan från styrelse eller ägare.
Eftersom revision sker med stickprov och är baserat på ett risktänkande kan revisorn inte förväntas upptäcka alla fel, något som de flesta med någon insikt i frågan förefaller acceptera. Det framgår också av revisionsberättelsens text som en ”varningssignal” mot eventuell överdriven tilltro.
Revisorn bekräftar att årsredovisningen är upprättad enligt årsredovisningslagen och ger en rättvisande bild av bolagets resultat och ställning enligt god redovisningssed. Detta och revisorns övriga uttalanden innefattar att bolaget har följt ett regelverk som omfattar minst 1000 sidor finstilt regeltext. Den som har att tillämpa internationella redovisningsstandarder IAS/IFRS har en redovisningshandbok som omfattar kanske 2 500 sidor och den som ”drabbas” av de amerikanska redovisningsreglerna US GAAP har också minst ett par tusen sidor regeltext och regelförklaringar att ta till sig.
Revisorn behöver inte redogöra för allt han sett som var rätt och riktigt, vilket skulle bli för utrymmeskrävande. Han är dock skyldig att i sin berättelse påtala om han sett väsentliga överträdelser av aktiebolagslagen, årsredovisningslagen eller god redovisningssed. Revisionsberättelsen är alltså utformad som en undantagsrapport. Det är dess kommunikativa grundidé.
Människan är av naturen nyfiken och det är naturligt att man alltid vill veta om det finns nåt mer att veta. Frånvaron av värderingar och uttryck för affärsmässiga bedömningar från revisorns sida kan då verka irriterande och torftig, men den bygger på den ovan beskrivna regelstyrningen och trepartsrelationen. Det är bolagets styrelse och vd som ska lämna redovisning över den verksamhet dom ansvarar för och ge all tillåten och väsentlig information enligt det fastställda regelverket. Revisorns roll är begränsad till att bekräfta att styrelsen fullgjort sin rapporteringsskyldighet och följt uppställda spelregler.
Revisionsberättelsen är alltså inte avsedd att vara en källa till information om företaget utan ska vara ett beslutsunderlag för aktieägare och andra, när de bedömer den rätta källan – företagets egen redovisning. De – forskare, analytiker och andra – som vill att revisorn ska redovisa egna affärsmässiga bedömningar och ge graderade uttalanden om företagets förhållanden vill uppenbarligen ändra rollfördelningen i den ovan beskrivna trepartsrelationen. De bör då ta sig en funderare på vilka konsekvenser det kan få för revisorns oberoende och synen på hans rapportering om revisionsberättelsen delvis börjar likna en konsultrapport. Har revisorn den rätta kompetensen för att göra affärsmässiga bedömningar? Ska revisorn få yppa sånt styrelsen anser vara affärshemligheter och vem bestämmer gränserna för detta? Varför skulle revisorns riskanalys och bedömningar bli mer initierade och riktiga än styrelsens? Varför inte låta revisorn bli styrelse? Vem skulle granska revisorns bedömningar och uttalanden? En hel hög frågor reser sig.
Det är fördelningen av ansvar mellan en rapporterande styrelse och en kontrollerande revisor och frånvaron av subjektiva omdömen som ger revisionsberättelsen dess värde som beslutsunderlag för aktieägarna. Krav på ytterligare information och bedömningar bör alltså riktas mot bolagens styrelser och reglerna om bolagens redovisning.
Revisionsberättelser har förvisso inte alltid sett ut som idag och det är inte uteslutet att de kan förändras till det bättre. Många har genom åren funderat över vilken ytterligare information om bolaget som revisionsberättelsen skulle kunna innehålla, men alla funderingar verkar sluta med att man – efter att ha vridit och vänt på frågan – inser att det måste vara styrelsen som bedömer vilka affärsförhållanden man kan beskriva, som svarar på omvärldens nyfikenhet och som ger uttryck för företagets framtidsvisioner, riskbedömningar etc. Dessutom har man gång på gång kommit fram till att olika former av värderande uttalanden från revisorn om t.ex. företagets framgångsmöjligheter eller företagsledningens skicklighet skulle öppna för ifrågasättanden och påtryckningar ägnade att nagga revisorns oberoende i kanten och öppna för misstanken att revisorn är subjektiv och därför inte helt trovärdig i något av sina uttalanden.
Min slutsats är att dagens revisionsberättelser är ändamålsenliga om man accepterar den sedan länge etablerade ansvarsuppdelningen i trepartsrelationen styrelse – ägare/intressenter – revisor. Detta gäller även om de kan verka magra för den som inte satt sig in i ansvarsuppdelningen och den enorma och växande omfattningen av de regelverk som utgör god revisionssed och god redovisningssed.
De ofta berättigade krav på ytterligare information som företagens externa intressenter reser måste i vart fall beträffande de noterade företagen tillgodoses genom att reglerna kring företagens egen rapportering utvecklas vidare, eller att man i sådana bolag utser särskilda granskare med annat uppdrag än revisorns. Kvalificerade revisorer kan också engageras i tjänster som går ut på att ge kontrollerad information och bedömningar grundade på revisorns unika kompetenser. Detta kan vara särskilt lämpligt i företag som inte är skyldiga att ha revision, men det bör ske genom att man utvecklar andra uppdragstyper än lagstadgad revision för dessa behov. Här finns såvitt jag förstår ett fält av affärsmöjligheter för konsultativt sinnade revisorer när revisionsplikten försvinner och där kanske bron över förväntningsgapet står att finna.
:064:Göran Raspe är auktoriserad revisor sedan 1975 och var tidigare partner i Öhrlings PricewaterhouseCoopers. Efter pensionering från revisionsbyrån arbetar Göran Raspe som revisionsdirektör vid tillsynsmyndigheten Revisorsnämnden. Det som framförs i inlägget ovan är ett uttryck för Göran Raspes personliga erfarenheter och åsikter.