Redan Goethe visste och skrev att naturen har ordnat det så vist att träden inte växer ända upp i himmelen. Och vi människor försöker också ofta undvika det extremt extrema. Visserligen söker vi hela tiden efter att åstadkomma skillnader och hitta skillnader, men genast vi har fått fatt på dem, försöker vi ofta utplåna dem, skyla över dem, mildra dem. Balans, balans, ingen och inget ska sticka ut för mycket.
Den mest påtagliga av alla balanser är den egna, den individuella. Den klarade sig märkvärdigt nog ganska bra i en mindre individfokuserad kultur – då var det inte tal om att man skulle ”lära sig att sätta sina gränser själv”. Det var faktiskt en helt otänkbar tanke för 50 år sedan. Var och en var en del i ett sammanhang, och det var sammanhanget som satte gränser, det var omvärlden som bestämde när man skulle arbeta (och inte!), när man skulle äta (och inte!), etc. Det var därför först när den fantastiska individuella frigörelsen kom, som vi fick syn på hur dålig människan faktiskt är på att sätta sina gränser själv och på att hålla balansen på egen hand.
När nu det självklara stödet till varandras balans är borta, när alltså barnet har åkt ut med badvattnet, så står vi här och måste hitta nya sätt att upprätthålla våra balanser. För det finns aldrig någon väg tillbaka – däremot finns det många vägar framåt. Så vad kan då du göra för att bättre hålla din egen balans? Den frågan är på tok för stor för att rymmas inom en krönika, den handlar ju egentligen om hela livet. Men så mycket kan jag hinna säga innan mina spaltmillimeter är till ända att du måste övertyga dig om att du faktiskt har en grundrytm och att den går att hitta. Bara det är ett stort framsteg – lär dig att känna igen hur det är när du liksom andas i takt med det du tänker och gör.
Sedan går det inte alltid att hålla fast vid sin grundrytm, och troligen hade det varit tråkigt i längden om det hade gått. Man trillar av från sin slaka lina, gång på gång, i denna vår myllrande fantastiska samtid. Men man kan lära sig att hitta tidiga tecken på att ”nu har jag tappat rytmen – igen!” och man kan också lära sig hur man ska kravla sig tillbaka. Väldigt mycket av stressandet är faktiskt ett inlärt beteende. Vilket är hoppingivande för det som går att lära in, det går också att lära av!
Prova att lita på dina känslor när du försöker hitta din jämviktsrytm. De vet. På det här området är de mycket mer tillförlitliga än aldrig så betänkta analyser. Men du kan bara ha dem som en första vägledning, sedan måste också tänkandet igång igen. Känner du dig t.ex. allmänledsen just nu? Skyl inte genast över det i så fall, det kan hända att du har starka skäl att vara just ledsen, men det kan också vara så att du egentligen inte alls är ledsen utan bara är trött. Känslomässigt kan trötthet och ledsnad ligga väldigt nära varandra. Är du tillräckligt trött, kan du falla ihop i en hörna och gråta bara någon petar på dig. Även om alltså trötthet och ledsnad kan kännas på samma sätt så tar man sig inte ur dem på samma sätt. Är det tröttheten som är grundorsaken så är det den du ska göra något åt. Prova! Kanske blir det för dig som för mig guld värt att gång på gång få uppleva hur en åtgärdad trötthet betyder en försvunnen ledsnad (jag har skrivit en hel bok om detta – den heter just ”Guld”).
Det kan också hända att du känner dig glad, bara glad just nu, och att du när du börjar leta efter någon anledning inte hittar någon särskild utöver det tusen anledningar det alltid finns att vara glad. Men tänk om det faktiskt finns ett något som är lika mycket siamesisk tvilling med glädje som vad trötthet kan vara med ledsnad? För mig är detta något, hur konstigt det än kan låta, tillståndet lagom.
Är du nära ditt lagom kan ingenting vara riktigt farligt. Har du stora marginaler åt alla håll kan du vara avslappnad. Du kan ta ut svängarna både åt höger och vänster och ändå inte riskera något. Under sådana omständigheter är det lätt att vara snäll och generös, både mot sig själv och mot andra och det är så väldigt trevligt och i sig glädjegenererande. (För att påminna mig om detta har jag en bild på två kattungar som ligger i en korg. Bildtexten säger: det är lätt att vara snäll när det är sommar!) Har man däremot redan tänjt sina marginaler, kan varje litet tillskott bli ödesdigert, och då är avslappning och glädje är långt borta, då är det inte lätt att vara snäll.
Visst är det märkligt att detta tråkighetsstämplade och förhånade lagom – lagom som i balans, lagom som i ”temperera” (som faktiskt betyder mildra) – kan vara just det som gör att den inbyggda glädjegeneratorn drar igång så att du sjunger på förmiddagen och visslar på eftermiddagen?
Bodil Jönsson är professor i rehabiliteringsteknik vid Lunds tekniska högskola samt författare till bland annat ”Tio tankar om tid” och ”Guld”.