Carl Svernlöv, Ansvarsfrihet, akademisk avhandling, Juridiska institutionen, Stockholms universitet, 2007, 482 s. Avhandlingen anmäls här av Urban Engerstedt, chefsjurist FAR SRS.
Advokaten Carl Svernlöv, välkänd för Balans läsare bl.a. för sin artiklar om företagsförvärv, har disputerat för juris doktorsexamen. Svernlövs avhandling, Ansvarsfrihet – Dechargeinstitutet i svensk aktiebolagsrätt, ventilerades vid en disputation den 27 april 2007 inom juridiska institutionen vid Stockholms universitet.
Det övergripande syftet med Svernlövs avhandling är att utifrån ett rättsdogmatiskt, teleologiskt perspektiv, med hjälp av lagtext och förarbeten, praxis och rättsvetenskaplig Utteratur, mer ingående systematisera och analysera bestämmelserna kring ansvarsfrihetsinstitutet i svensk aktiebolagsrätt, samt att föreslå förändringar där detta är motiverat.
Disposition och innehåll
Avhandlingen består av två delar. Den första delen innehåller, förutom ett inledande kapitel, en redogörelse för den historiska bakgrunden, en beskrivning av bestämmelser om ansvarsfrihet i EG-rätten och valda utländska rättssystem samt ett kapitel i vilket Svernlöv sätter in ansvarsfrihetsinstitutet i sin rättsliga kontext och formulerar allmänna ändamål med ansvarsfriheten att utgå ifrån vid tolkningen av de oklara fallen. Den första delen avslutas med ett kapitel om styrelseledamots och verkställande direktörs skadeståndsansvar.
Avhandlingens andra del innehåller undersökningens centrala delar. I ett kapitel utforskas närmare vilken personkrets som omfattas av ansvarsfrihetsbeslutet. Vidare behandlas i skilda kapitel själva ansvarsfrihetsbeslutet och dess rättsföljder. I ett annat kapitel undersöks räckvidden av de undantag från meddelad ansvarsfrihet som stadgas i lagen. Framställningen avslutas med en sammanställning av de slutsatser som dras i varje del av arbetet. I anslutning till slutsatserna behandlar Svernlöv möjliga alternativ till ansvarsfrihetsinstitutet samt det eventuella behovet, de lege ferenda, av ytterligare klarlägganden i lagstiftningen kring detta.
Den materiella tyngdpunkten ligger i del II, och särskilt kapitel 6–9, som behandlar ansvarsfrihetsbeslutets omfattning och dess undantag. Kapitlen behandlar i tur och ordning Personkretsens omfattning (kapitel 6), Ansvarsfrihetsbeslutet (kapitel 7), Ansvarsfrihetens rättsföljder (kapitel 8) och Undantag från beviljad ansvarsfrihet (kapitel 9).
De lege ferenda
Svernlöv drar slutsatsen att ansvarsfrihetsinstitutet i stort utgör ett välfungerande system, varför några genomgripande förändringar inte torde vara nödvändiga. Han föreslår dock vissa förändringar beträffande ansvarsfrihet för avgående befattningshavare vid fusion, formuleringen av majoritetskravet för beviljad ansvarsfrihet och av undantagsregeln i 29 kap. 11 § ABL samt en precisering av undantagsregeln i 29 kap. 12 § ABL.
Kommentar: Revisorerna och ansvarsfriheten
Begreppet ansvarsfrihet är centralt i revisorns förvaltningsrevision. Om revisorn funnit att en styrelseledamot eller verkställande direktören företagit någon åtgärd eller gjort sig skyldig till någon försummelse som kan föranleda ersättningsskyldighet ska han eller hon anmärka på detta i revisionsberättelsen samt lämna ett uttalande till bolagsstämman om huruvida styrelseledamöterna och verkställande direktören bör beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning av bolaget under det gångna räkenskapsåret eller inte. Men revisorn behöver inte ta definitiv ställning. Den förhärskande uppfattningen är att revisorn i tveksamma fall kan underlåta att ta ställning i ansvarsfrihetsfrågan. I praktiken går detta till på så sätt att revisorn i sin revisionsberättelse uttalar att han eller hon varken kan tillstyrka eller avstyrka ansvarsfrihet.
Svernlöv ifrågasätter (jämför också hans inlägg i Balans nr 5/2007) om det är en lämplig ordning att tillåta revisorerna att underlåta att ta definitiv ställning i ansvarsfrihetsfrågan. Om revisorerna så snart de känner minsta tveksamhet underlåter att ta ställning i frågan får, påpekar Svernlöv, bolagsstämman inte den värdefulla ledning som en väl avvägd rekommendation i frågan från revisorerna innebär. Av detta skäl kan det alltså enligt Svernlöv ifrågasättas om det – i vart fall de legeferenda – borde krävas att revisorerna inte utan särskilda skäl får undandra sig att tillstyrka eller avstyrka ansvarsfrihet.
Det är lätt att från en ändamålssynpunkt sympatisera med Svernlövs uppfattning i detta avseende. Samtidigt måste man dock beakta de förutsättningar under vilka revisorns uttalande om ansvarsfrihet som regel kommer till. Prövningen av ansvarsfriheten innehåller ofta svåra bedömningar av skadeståndsrättslig karaktär. På revisorn ställs nämligen i praktiken kravet att ofta under tidspress och på bristfälligt underlag göra en prognos över hur en domstol skulle komma att bedöma en viss situation där fråga uppkommit om huruvida en åtgärd eller underlåtenhet från en styrelseledamots eller VD:s sida som lett till ekonomisk skada för bolaget också är sådan att den medför skadeståndsskyldighet för den felande personen gentemot bolaget. Inte att undra då på att revisorer ibland anser sig ha svårt att ta definitiv ställning för eller emot ansvarsfrihet.
Däremot håller jag med Svernlöv om att revisorn, om han eller hon inte anser sig kunna ta definitiv ställning i ansvarsfrihetsfrågan, bör observera kravet på att i revisionsberättelsen noga ange de särskilda synpunkter som talar för olika bedömning, för eller emot, ett tillstyrkande resp. ett avstyrkande av ansvarsfrihet. På denna punkt finns det utrymme för förbättringar inom revisorskåren.
Men problemen med ansvarsfriheten är kanske övergående. Om förvaltningsrevisionen skulle försvinna som ett led i anpassningen till det nya åttonde bolagsrättsliga direktivet, kommer revisorn, som Svernlöv påpekar i sin avhandling, sannolikt inte längre att ha en lagstadgad skyldighet att göra ett uttalande i ansvarsfrihetsfrågan.
Slutord
Alla som kommit i kontakt med Carl Svernlöv kan vittna om hans stora intellektuella förmåga, kapacitet och produktivitet. Det är därför med förväntan som jag sett fram mot hans avhandling. Jag har inte blivit besviken. Avhandlingen är ett gediget och imponerande arbete. De iakttagelser som Svernlöv gör, liksom de slutsatser han drar, som ett resultat av sina undersökningar i denna för revisorer så centrala fråga är intressanta och relevanta. Skulle jag fälla någon kritisk kommentar så skulle det vara att Svernlöv behandlar frågan om revisorernas viktiga roll i sammanhanget väl kortfattat. Hans avhandling kommer likväl att bli ett måste i varje revisors bokhylla, åtminstone om den svenska förvaltningsrevisionen består.
Som en extra bonus för läsaren – utöver den eleganta språkbehandlingen – inleder Svernlöv dessutom varje kapitel med ett citat på engelska ur något av Shakespeares verk. Tack för det!