Enligt stiftelselagen (SL) SKA stiftelsens förmögenhet avskiljas och ”förvaltas som en självständig förmögenhet” (SL 1:2) men den ”får placera sin förmögenhet gemensamt med andra stiftelser” (SL 2:5). Är detta vad som avses med den verklighet vi lever i under begreppet ”samförvaltning”?
I ”samförvaltning” ingår flera stiftelser som har olika historia och olika ändamål. Deras olika förmögenheter har samlats i samma påse och stiftelserna har var sin olika stor andel av förmögenheten. Den totala avkastningen fördelas till de olika stiftelserna efter vars och ens relativa andel i den ”gemensamma” förmögenheten. Fördelen sägs vara att förvaltningen blir effektivare och därmed anses avkastning och förmögenhetstillväxt bli bättre.
Vad som är än viktigare är att den ”självständiga förmögenheten” inte finns längre. Om exempelvis en av stiftelserna vid bildandet skjuter till värdepapper och en annan enbart kontanter. Den senare skjuts in i ”samförvaltningen” några år senare. Den senare stiftelsen får på så sätt ”ta del av” den förras värdeförändringar och gränserna för den ”självständiga förmögenheten” suddas ut eftersom äganderätten till värdepapperen ej kan definieras. Om en stiftelse i ”samförvaltningen” t.ex. plötsligt förlorar sin skattefria status retroaktivt ett antal år, hur kommer det att påverka varje annan stiftelses självständiga förmögenhet genom att retroaktiv skatt måste betalas?
Vilkas rätt träder man för när? Jo – de av stiftarna utpekade mottagarna av understöd. Deras rätt ska skyddas i första hand av förvaltaren/styrelsen och revisorerna. Dessutom ska länsstyrelsen utöva sin tillsyn.
Mina frågor under årens lopp får undvikande svar:
Förvaltare säger ”det kan inte hända något”, ”detta är enligt praxis”, ”vi måste förvalta effektivt”, ”vi skriver i förvaltningsberättelsen” och – inte minst – ”revisorerna godkänner ju detta”.
Tillsynsmyndigheten överlåter sin tillsyn genom att helt lita på att revisorerna rapporterar avvikelser.
Henning Isoz, ”pappa” till stiftelselagen, säger att den praxis som tillämpas på marknaden inte går att förena med gällande regelverk.
Den senaste stiftelseutredningen tog inte upp frågan, som enligt uppgift var ”för svår att behandla”.
Vad säger revisorerna? Ingenting.
Om det ställs på sin spets och tredje man kräver sin rätt, vilka tar den största risken för skadestånd? Förmodligen vi revisorer. Varför kräver vi inte en lagändring så att man endera godtar praxis – med de tillägg som kan behövas i stiftelselagen – eller på annat sätt gör lagtexten kristallklar?
Avkastning – utdelning
För att få skattebefrielse måste man bl.a. dela ut minst 80 procent av avkastningen under en rullande femårsperiod. Skatteregeln har gjort att förvaltarna mer och mer har ägnat sig åt att dela ut 80 procent av avkastningen och inte mer. Delvis beroende på att det är svårt att hitta bidragsberättigade.
Om inte stiftelseurkunden säger annat ska 100 procent delas ut – basta! Här möts man av motiv som ”vi vill kunna ha jämna bidragsbelopp över åren”, ”det är bra att kapitalet förkovras”. Risk finns också att man hellre placerar i förmögenhetstillväxt än i hög avkastning för att man imponeras av att kunna visa upp större och större förvaltat kapital.
Någon måste skydda de bidragsberättigade. Om tillsynsmyndigheten plötsligt skulle vakna till och börja ha synpunkter, vem står främst i skottlinjen? Antagligen vi revisorer – som ingenting säger.
”Behövande”
Rubriken syftar på bidragsberättigade enligt stiftelseurkund – som enligt skattereglerna ska kunna få bidrag för att stiftelsen ska vara skattebefriad. Reglerna finns inte preciserade och SKM kommer till olika tolkningar i olika delar av landet. En ”ledtråd” har utdelats – att en ”behövande” ej får tjäna över 150 000 kronor per år och ej får ha förmögenhet.
Det verkar som om skattemyndigheten startat ett korståg genom landet för att beivra utdelning av bidrag till icke behövande. Här tycker jag att man borde arbeta för att ändra skattereglerna så att de blir både lättare att tolka och mer vidsynta för bidragsmottagare. Det skulle gynna väl etablerade hjälporganisationer utan att belasta processen med för stor byråkrati.
Per Strandin är f.d. auktor revisor