Vem är egentligen ansvarig för redovisningen? Svaret borde vara självklart, men frågan är ständigt aktuell och har bl.a. debatterats i samband med införandet av Svensk kod för bolagsstyrning (Koden) och Öppenhetsdirektivet.
Inom ramen för en kandidatuppsats vid Handelshögskolan i Göteborg – som till stor del bygger på intervjuer med personer med lång erfarenhet av styrelsearbete, revision eller bolagsrätt – har ansvaret för de noterade bolagens redovisning belysts. Vad är oklart och varför?
Det är inte ovanligt att styrelsen blandas ihop med vd och ledning, vilket orsakar missuppfattningar beträffande de olika bolagsorganens ansvar.
Styrelseledamöter i noterade bolag förväntas känna till betydelsen av det ansvar som följer av ett styrelseuppdrag – vilket inkluderar aktiebolagslagen och andra relevanta lagbestämmelser. De kanske aldrig informeras om ansvaret också för redovisningen? Dessutom räknar en del styrelseledamöter med att revisorn är insatt i det som ledamöterna själva inte har specifik kunskap om, något som är ett tydligt exempel på att de inte är medvetna om sitt ansvar.
Bristande kunskap är alltså en av anledningarna till att ansvaret för redovisningen förblivit oklart. Styrelsens ordförande har en viktig uppgift att förmedla denna kunskap till övriga styrelseledamöter, varför en grundlig genomgång av bestämmelserna i aktiebolagslagen bör ske varje gång styrelsen får nya ledamöter.
En styrelseledamot kan inte frias från sin tillsynsplikt på grund av att uppdraget varit av formell natur eller att han eller hon inte har förstått innebörden av uppdraget. Samtliga styrelseledamöter ska känna till bolagets ekonomiska situation. I rättsfall som rör ansvar för felaktig redovisning är det dock ofta revisorn som får bära skulden medan frågan om styrelsens ansvar sällan utreds. Kan det bero på att lagstiftningen inte är tillräckligt tydlig?
Oklarheterna kring ansvaret för redovisningen handlar bl.a. om hur långt revisorns ansvar sträcker sig. Aktiemarknaden som helhet, men också enskilda styrelseledamöter tillskriver ibland revisorer ett större ansvar än vad revisorn i själva verket har. När en aktör på detta sätt tillskrivs en annan roll än vad aktören själv upplever sig ha, så skapas oklarhet.
Uppfattningen om vem som är ansvarig för redovisningen varierar alltså. I mindre bolag är det vanligare än i stora att styrelse och ägare tror att revisorn har ett större ansvar, inte minst på grund av att revisorn där är mer involverad i bokslutsprocessen. Det som revisorerna ska göra, åtminstone enligt revisionsberättelsen, stämmer helt enkelt inte överens med verkligheten. Detta beror bl.a. på att revisorer är betydligt mer engagerade i företagens redovisning än de vill erkänna.
”Styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Styrelsen skall fortlöpande bedöma bolagets och, om bolaget är moderbolag i en koncern, koncernens ekonomiska situation. Styrelsen skall se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt”.
Aktiebolagslagen 8 kap. 4 § 1–3 st.
Det finns styrelseledamöter som räknar med att revisorn upptäcker samtliga felaktigheter i redovisningen, vilket innebär att de efter revisorns granskning bedömer att de har befriats från ansvar. Till följd av detta är det vanligt att revisorn får stå till svars för eventuella misstag i redovisningen. Men, när det kommer till frågan om ansvar kan revisorerna naturligtvis inte ansvara för den redovisning de själva inte har upprättat, men är satta att granska.
Införandet av koden och den nyligen lagfästa intygandemeningen har inneburit ett förtydligande av styrelsens ansvar och uppgifter. Även om Kodens innehåll i den delen inte skiljer sig från aktiebolagslagen anses den ha en pedagogisk funktion. Inrättandet av revisionsutskott bidrar till att redovisningskompetensen inom styrelsen ökar. Företagen blir noggrannare vid val av revisor samtidigt som revisorns uppdrag tydliggörs som en följd av samspelet med revisionsutskottet. Kommunikationen mellan styrelse och revisor, istället för mellan vd och revisor, har blivit mer framträdande.
Nackdelar med ett revisionsutskott är att ledamöterna i utskottet komma att få bära ett större ansvar för redovisningen än övriga styrelseledamöter. Det kan även bildas ett A- respektive B-lag i styrelsen när vissa ledamöter får mer kunskap.
Det är viktigt att styrelsen har ett tydligt eget ansvar för redovisningen, något som försvåras med ett detaljerat regelverk som t.ex. Sarbanes-Oxley Act. En alltför detaljerad reglering medför risken att det som inte är reglerat kan uppfattas vara tillåtet. Vidare kan viktiga inslag vid bedömningen av redovisningen så som rimlighet, eftertanke och sunt förnuft tappas bort. En alltför detaljerad reglering leder till att styrelsen slutar ifrågasätta redovisningen.
Ett otydligt ansvar för redovisningen kan också få till följd att styrelseledamöter inte i tillräcklig omfattning bedömer redovisningsfrågor i bolaget. Det finns en risk att frågor som hamnar mellan olika bolagsorgan inte följs upp. Misstag i redovisningen beror vanligen på otillräcklig information och inte, som många tycks tro, på medveten felaktig försköning. Styrelsen har en skyldighet att skaffa fullständig information som grund för sitt beslutsfattande. Det är också styrelsen som ska svara för att årsredovisningen inte blir missvisande.
Egentligen är det inte konstigt att styrelsen är ansvarig för redovisningen. Det är lika självklart som att styrelsen är ytterst ansvarig för marknadsföring, produktutveckling och bolagets ekonomiska utveckling. Enskilda styrelseledamöter i t.ex. ett telekomföretag ska inte behöva förstå hur varje enskild del i en mobiltelefon fungerar. Lika lite ska varje styrelseledamot kunna koncernredovisningens uppbyggnad i detalj. Däremot är det alla styrelseledamöters skyldighet att ta reda på det som är nödvändigt för att styrelsen ska kunna fatta riktiga beslut.
Revisorer har sedan länge haft ansvarsförsäkringar som skydd mot eventuella ersättningsanspråk. Det har spekulerats i om dessa försäkringar kan ha bidragit till att revisorerna ofta skuldbelagts. Är det så att man stämmer den som kan betala?
Vid en genomgång av rättsfall kan konstateras att domstolen sällan tar hänsyn till styrelsens ansvar vid bedömning av skadeståndsansvar för felaktig redovisning. Istället är det revisorn som hamnar i fokus. I debatten om Skandia skedde en uppenbar ansvarsförskjutning från styrelsen till revisorerna. Revisorerna friades emellertid efter en prövning av Revisorsnämnden.
Bestämmelserna i aktiebolagslagen verkar inte vara tillräckligt tydliga vad gäller vem som har ansvaret för redovisningen. Ett första steg mot en tydligare ansvarsfördelning kan vara att omformulera aktiebolagslagens bestämmelser till att mer specifikt beskriva styrelsens ansvar. Något som på sikt kan Leda till att oklarheterna om ansvaret för redovisningen förmodligen kan minska eller till och med försvinna.
Media har en viktig uppgift att fylla för att klargöra styrelsens ansvar. Liksom branschorganisationen FAR SRS. Revisorerna är inte alltid oskyldiga, men de har inte huvudansvaret för den finansiella rapporteringen. Det ansvaret åvilar styrelsen, eller ...?
Hanna Kjaer har tillsammans med Andreas Forslund skrivit uppsatsen ”Ansvaret för noterade bolags redovisning” vid Göteborgs Handelshögskola.
Svar till Staffan Ivarsson: