Peter Åkersten och Urban Engerstedt svarar på kritik av deras artikel (Balans nummer 4/2006) om värdeöverföringar och den nya aktiebolagslagen, som framfördes av Stefan Engström och Martin Johansson i förra numret av Balans. ”Vi står kvar vid uppfattningen att ett yttrande inte behöver upprättas vid förtäckta utdelningar” skriver de och förklarar att bedömningen vilar på en analys av lagtexten. De finner inte att denna uppfattning motsägs av en syftes- eller logiktolkning eller av förbudet mot förskottsutdelningar.
Stefan Engström och Martin Johansson har i ett debattinlägg i förra numret av Balans lämnat synpunkter på vår artikel i Balans nr 4/2006 om värdeöverföringar och den nya aktiebolagslagen. Deras synpunkter föranleder oss till följande kommentarer.
Engström/Johansson förefaller vara av uppfattningen att styrelsen har att upprätta ett yttrande över utdelningsförslagets förenlighet med försiktighetsregeln även vid förtäckta utdelningar, vilket avviker från den bedömning vi redovisat. Engström/Johansson framhåller i detta avseende att ”... behoven i näringslivet inte har företräde framför en klar lagstiftning.” Vi instämmer i detta uttalande och hänvisar till vår artikel som utgör en analys av lagtexten i å ena sidan kapitel 17 och å andra sidan kapitel 18–20 i den nya aktiebolagslagen (ABL).
Beträffande syftet med styrelsens yttrande har vi i vår artikel framhållit att detta ytterst får anses förestavat av borgenärsskyddsintressen, vilket synes överensstämma med Engström/Johanssons analys. Därutöver förefaller syftet med yttrandet vara att detta ska hållas tillgängligt för aktieägarna vid vissa formaliserade beslut om värdeöverföringar (vinstutdelning, förvärv av egna aktier och minskning av aktiekapital för återbetalning till aktieägarna). Vi kan därmed inte se att syftet med yttrandet förfelas genom att detta inte behöver hållas tillgängligt inför "icke-formaliserade" beslut om värdeöverföringar. Härutöver har vi i vår artikel framhållit att tillämpningen av kapitalskyddsreglerna förefaller vara densamma alldeles oavsett om värdeöverföringen varit öppen eller förtäckt.
Engström/Johansson gör gällande att det skulle vara ologiskt av lagstiftaren att ställa större krav på redogörelser från bolagens organ vid tillåtna former av värdeöverföringar än vid sådana som är oförenliga med lagstiftningen. Vår artikel behandlar värdeöverföringar som är förenliga med ABL, närmare bestämt värdeöverföringar som inte är reglerade till formen (dvs. förtäckta), men tillåtna (dvs. förenliga med beloppsspärren och försiktighetsregeln). Sådana värdeöverföringar står inte i strid med ABL under förutsättning att samtliga aktieägare samtycker till värdeöverföringen. Vi finner det inte ologiskt att formkraven varierar beroende på om värdeöverföringen sker öppet (exempelvis genom formenligt beslut om vinstutdelning) eller förtäckt (exempelvis genom lämnande av koncernbidrag efter instruktion från helägande moderbolag) så länge de grundläggande borgenärsskyddande reglerna (beloppsspärren och försiktighetsregeln) efterlevs.
Engström/Johansson avslutar sin argumentation i detta avseende med att hänvisa till förbudet mot förskottsutdelning. För vår del har vi svårt att koppla detta till frågan om förekomsten av ett (motiverat) yttrande vid förtäckt utdelning. Med anledning av författarnas kategoriska påstående i detta avseende anser vi oss dock behöva påminna om den rättspraxis som finns på området, vilken är långt ifrån lika entydig som deras uttalande. Enligt vår mening är det svårt att finna att nya ABL skulle innebära någon förändring i förhållande till gällande rättspraxis i detta avseende.
Sammanfattningsvis står vi kvar vid uppfattningen att ett yttrande inte behöver upprättas vid förtäckta utdelningar. Denna bedömning vilar på en analys av lagtexten och vi finner inte att denna uppfattning motsägs av en syftes- eller logiktolkning eller av förbudet mot förskottsutdelningar. Däremot förefaller regleringen kring yttrandet inte riktigt följa den traditionella uppdelningen i borgenärs- respektive minoritetsskyddsregler; kravet på upprättande av yttrande är på grund av lagtextens utformning beroende av i vilken form aktieägarna beslutar om värdeöverföring och därmed ”disponibelt” för de bolag där samtliga aktieägare enhälligt beslutar om värdeöverföring. Dock är självfallet de grundläggande borgenärsskyddsreglerna inte ”disponibla” på detta sätt.
Proposition 2004/05:85 sid. 747
Det framgår vidare av Engström/Johanssons artikel att exempelvis försäljning av egendom till underpris, förvärv till överpris enligt deras mening utesluts såsom värdeöverföringar genom lagtextens utformning. Författarnas analys bygger på en jämförelse av lagtexten i 17 kap. 1 § och 2 §. Den förstnämnda paragrafen innehåller en definition av ”värdeöverföring”, medan den sistnämnda reglerar värdeöverföringens former. Med hänvisning till den sistnämnda paragrafen – dvs. värdeöverföringens former – kommer Engström/Johansson fram till att vissa typer av transaktioner som sedan länge betraktats som självklara exempel på värdeöverföringar inte kan betraktas som sådana enligt nya ABL. Det är dock enligt vår mening inte möjligt att definiera en transaktion som ”värdeöverföring” beroende av i vilken form som transaktionen sker (vilket i förarbetena uttrycks som att det inte spelar någon roll hur affärshändelsen betecknats1).
Proposition 2004/05:85 sid. 749
Det framgår av lagens förarbeten att det är tillåtet att besluta om värdeöverföringar i andra former än vad som framgår av 17 kap. 2 § ABL om samtliga aktieägare är överens om detta. Därtill framgår att denna regel är uppställd uteslutande till skydd för aktieägarna.2 17 kap. 2 § reglerar således tillåtna former av värdeöverföring när detta sker genom majoritetsbeslut inom aktieägarkretsen – vi har därför för vår del svårt att koppla några borgenärsskyddsintressen till denna paragraf på det sätt som Engström/Johansson gör.
Proposition 2004/05:85 sid. 747
Alldeles oavsett vad som nyss nämnts kan vi konstatera att 17 kap. 2 § ABL nära ansluter till 12 kap. 1 § första stycket 1975 års ABL. Därmed anser vi att det saknas anledning att utgå från att transaktionerna i fråga ska bedömas på annat sätt än under 1975 års lag. Vi kan också konstatera att de nämnda transaktionerna enligt uttalanden i förarbetena till den nya aktiebolagslagen alltjämt anses utgöra värdeöverföringar.3 Under sådana omständigheter kan vi inte komma till annan slutsats än att Engström/Johanssons analys är felaktig.
Engström/Johansson framhåller i debattinlägget att deras uppfattning är att en revisor i sin revisionsberättelse måste överväga att påtala överträdelser avseende 17 kap. 2 § ABL. Vi instämmer i denna uppfattning, men vår bedömning grundas i detta avseende – till skillnad från Engström/Johansson – inte på beaktande av borgenärsskyddsintressen, utan på beaktande av de minoritetsskyddsintressen som uppbär regeln. Såsom framgått ovan kan dock samtliga aktieägare besluta om värdeöverföringar även i andra former utan att beslutet står i strid med ABL, vilket innebär att det i dessa fall inte uppkommer någon överträdelse. Om beslut om (förtäckt) värdeöverföring därmed inte står i strid med ABL – även med beaktande av värdeöverföringens förenlighet med beloppsspärren och försiktighetsregeln – kan vi inte finna att beslutet som sådant har betydelse för revisionsberättelsens utformning.
Avslutningsvis vill vi också kommentera Engström/Johanssons förvåning över att den nya lagstiftningens konsekvenser vad avser revisors skadeståndsansvar respektive bristtäckningsansvaret vid otillåten värdeöverföring inte diskuterats i större utsträckning eftersom dessa konsekvenser kan komma att medföra ytterligare belastningar på revisorskåren. Själva är vi inte förvånade då lagstiftningen i dessa hänseenden är oförändrad i förhållande till 1975 års aktiebolagslag. Liknande reglering har dessutom funnits sedan 1910 års ABL.
är bolagsjurist hos KPMG i Stockholm och ordförande i FAR SRS referensgrupp för revisions- och bolagsrätt.
är chefsjurist hos FAR SRS.