Första erfarenheterna av IFRS-redovisning

Upplysningskrav

Redovisningsrådets rekommendationer som tillämpades t.o.m. 2004 beskrivs (i FAR:s Samlingsvolym) på drygt 500 sidor. Den så kallade stabila plattformen (de IFRS som tillämpas för 2005) kräver ytterligare drygt 1 700 sidor. Även om det finns hjälpmedel som disclosure checklists (vissa på över 100 sidor), är det lätt att missa något. I ärlighetens namn bör också noteras att en hel del av Rådets rekommendationer har tillkommit under de senaste åren, vilket innebär att barnsjukdomar vid tillämpningen inte kan uteslutas.

En del upplysningskrav är av formaliakaraktär. De flesta (svenska) investerare vet att en årsredovisning fortfarande måste fastställas av bolagsstämma och att en sådan stämma kan besluta om ändringar. Eftersom bolagsrätten varierar (även inom EU) har stämman större eller mindre möjligheter att ändra årsredovisningen. Man kan tycka att kravet i IAS 1, att ange att en årsredovisning kan vara föremål för ändring, är onödig information. Eftersom IFRS tillämpas i allt fler länder är det dock ett viktigt skydd för investerare att detta finns med i texten. Formalia? Ja. Risk för felbedömning? Begränsad. Det är ett typiskt exempel på sådant som enkelt kan förbättras och som inte behöver innebära att alla årsredovisningar där något fattas behöver underkännas.

Andra upplysningskrav är nya och långtgående. IFRS 3 kräver mycket information om de förvärv ett bolag har gjort. Detta innebär att ett sammandrag av bolagets förvärvsanalys återfinns i notapparaten. Dessutom bör man ange på vilka grunder man har betalat goodwill. Långtgående krav finns även för de nedskrivningstest som bolagen nu ska göra minst en gång per år för goodwill och andra immateriella tillgångar med obestämbar livslängd, i stället för de tidigare avskrivningarna. Jag återkommer till detta nedan.

Format

Årsredovisningslagen har tydliga krav på hur balans- och resultaträkningar ska se ut. IFRS har endast minimikrav och dessutom är dessa krav inte formulerade på ett sätt som bidrar till jämförbarhet. Problemet uppmärksammades redan i ett tidigt skede, men varken IASB eller de europeiska tillsynsmyndigheterna (CESR) har varit beredda att agera. Det är därför inte förvånande att bolagen, i så stor utsträckning som möjligt, försöker hålla fast vid det tidigare formatet. Avvikelser finns, exempelvis jämförelsestörande poster i Sverige och exceptional items i Storbritannien.

Eftersom IAS 1 endast uttalar sig om vilka poster som ska presenteras i resultaträkningen men inte vilka (sub)totaler man anser lämpliga, uppstår ett antal frågor: Finns det olika mått för rörelseresultat (före och efter ”något”), var går gränsen mellan kostnadsslags- och funktionsindelad resultaträkning, är resultat från intressebolag en post som ingår i rörelseresultatet eller finansnettot, är finansiella intäkter en del av rörelsen eller ett finansiellt resultat, hur redovisas effekter av säkringstransaktioner, etc.?

Exempel på allt detta och litet till finns i olika årsredovisningar. Är det bra? Nej, ska man uppnå den jämförbarhet som är en av IFRS grundpelare så kan inte alltför stora skillnader accepteras. Kan och bör förbättringar göras? Ja, men tillvägagångssättet är en fråga att ta med på vår IFRS-resa. Tänkbart är att tillsynsmyndigheterna tar tag i detta. Jag skulle dock hellre se att en branschpraxis uppstår.

I Sverige har vi inte kommit så långt och samma sak gäller för hela Europa. Det kommer därför att ta några år att komma fram till helt jämförbara siffror. Denna marknadsorienterade utveckling, där branschens bästa IFRS-tillämpare sätter sin prägel på praxis, är att föredra framför en av CESR föreskriven indelning som gäller för alla bolag och som därmed har svårt att beakta viktig branschspecifik information. För alla länder borde dock gälla att man som en del av en europeisk kapitalmarknad letar efter bra exempel inte enbart i sitt eget land.

I IFRS sägs tydligt att förvaltningsberättelsen inte utgör en del av den finansiella rapporten. I Sverige finns dock många som är av annan åsikt. I vissa fall är det oklart vad som är förvaltningsberättelse och vad som är de enligt IFRS föreskrivna finansiella rapporterna. Historiskt sett är detta helt förklarligt: man kunde tidigare få pris för bästa redovisning om man hade kommentarer som ett komplement till balans- eller resultaträkningen. Här finns säkert förbättringspotential och vi bör nog anpassa oss till kutymen i den nya världen (eller exportera vårt svenska pris?).

Bolagsförvärv

IFRS 3 har en lång lista med upplysningar som ska lämnas både för förvärv under året och efter balansdagen. Förutom vanliga upplysningar som namn, förvärvsdatum, röstandel m.m. finns ett antal nya krav:

• Verkligt värde och bokfört värde före förvärv av tillgångar och skulder.

• Beskrivning av de faktorer som har bidragit till ett förvärvspris som resulterar i goodwill.

• Beskrivning av de immateriella tillgångar som inte har redovisats separat (och då ingår i goodwill).

• Information om vad omsättning och resultat skulle ha uppgått till om förvärvet hade skett vid ingången av räkenskapsåret.

I ett antal fall har bolagen tydligen missat en del av dessa nya krav. Det saknas exempelvis information om de bokförda värdena. IFRS 3 har förståelse för att det kan vara svårt att ta fram dessa. Dock krävs i så fall att bolaget berättar detta och förklarar varför det inte varit möjligt. Eftersom man efter förvärvet har ett bestämmande inflytande, borde avsaknaden av denna information vara sällsynt. Inte heller har alla bolag tagit med information om omsättning och resultat.

IFRS uttrycker tydligt att upplysningar ska lämnas för varje enskilt förvärv. Endast om de individuella förvärven är oväsentliga, får informationen lämnas i sammandrag. Detta är en bedömningsfråga där styrelsen aktivt bör ta ställning till vilka förvärv som verkligen är oväsentliga – en bedömning som bör sättas i relation till textmängden i övriga delar av årsredovisningen. Att man är aktiv och gör många förvärv under året är inte ett tillräckligt skäl för att sammanfatta informationen.

Några bolag lämnar information om de faktorer som ligger bakom goodwill. Förklaringarna är oftast formulerade på ett generellt sätt: goodwill beror på den (höga) lönsamheten i det förvärvade bolaget eller förväntade synergieffekter. Här borde praxis kunna utvecklas. IASB har i sin Basis of Conclusions (BC) för IFRS 3 angett att dessa upplysningar ska lämnas för att användarna ska kunna bedöma förvärvet och de resonemang styrelsen har fört. Detaljnivån ska göra det möjligt att även under åren efter förvärvet följa upp vad som har hänt.

Läser man BC 170 drar man lätt slutsatsen att förväntningarna är mycket högre än den knapphändiga information som ibland anges. Jag antar att styrelsen har tillgång till informationen innan man gör ett förvärv, möjligtvis med undantag vid ett s.k. fientligt bud, och att det därför är möjligt att uppfylla kraven. De ökade upplysningskraven borde ge analytiker, media och inte minst aktieägare bättre underlag för att bedöma bolagets förvärv och framtidsutsikterna för den nya kombinationen. Kraven borde därför vara i allas intresse. Jämfört med den information som lämnades tidigare enligt Rådets rekommendation RR 1, finns det dock redan idag mer information vilket främjar transparens.

Nedskrivningstest

Övergången till IFRS innebar att avskrivningar på goodwill och immateriella tillgångar med obestämbar livslängd försvann. I stället erfordras ett årligt (eller oftare om det finns indikationer för nedskrivning) nedskrivningstest där IAS 36 kräver en mängd upplysningar. Nedskrivningstesterna baseras i de allra flesta fall på en diskonterad kassaflödesberäkning som kräver en hel del – delvis subjektiva – antaganden. Upplysningskraven i IFRS har tillkommit för att tydliggöra vilken subjektivitet och osäkerhet som finns i beräkningen.

I IAS 36 finns ett bra exempel på hur en sådan upplysning kan se ut. Detta exempel tar upp fem sidor i IFRS Bound Volume, ett antal sidor som de årsredovisningar jag har sett inte kommer i närheten av. Några bolag har gjort ett bra jobb med att lämna upplysningar om vilka antaganden man gjort, exempelvis vad gäller förväntad tillväxt, marginal under och efter den budgetperiod som ligger bakom beräkningarna och vilken diskonteringsränta man har använt. En del bolag har på ett eller annat sätt även lämnat upplysning om känsligheten i dessa beräkningar. I några fall får vi dock gissa och i ett antal fall lämnas information som visserligen är detaljerad men ändå svår att använda. Vissa bolag anger hur många procent återvinningsvärdet skulle ändras vid en ändring med 10 procent i några av antagandena. Denna information kräver dock att man har en uppfattning om storleken av återvinningsvärdet, och vi får endast veta att detta är högre än bokfört värde. Det finns med andra ord möjligheter till förbättringar.

Intrycket man får av alla dessa upplysningar är att flertalet bolag har haft svårt att hitta rätt balans i detta nya krav. Informationen ska vara så transparent som möjligt, vilket kräver viss detaljerad information, utan att alla affärshemligheter avslöjas. De flesta svenska bolag tycks ha valt att genomföra sina nedskrivningstester under fjärde kvartalet (IFRS tillåter att det görs vid valfri tidpunkt, dock samma tidpunkt varje år). Jag kan förstå detta, eftersom flertalet bolag då har avslutat processen för budgetering och justeringar av flerårsplaner. Vid den tidpunkten kan man grunda processen på färsk information, vilket är bra. Samtidigt har detta inneburit att det inte existerar någon praxis för hur upplysningarna kan utformas. Alla de 8 000 noterade europeiska bolag har tagit fram upplysningar efter eget huvud och först nu kan man göra en jämförelse med hur andra gjort – konkurrenter och förebilder. Här kan med andra ord utvecklingen av praxis börja först nu och de bästa exemplen kommer säkert att styra utvecklingen.

Man bör dock beakta att upplysningarna gäller det enskilda bolaget och att branschpraxis inte kan vara mer än någon form av benchmark. Jag antar att analytikerkåren som följer olika branscher också kommer att spela sin roll i utvecklingen av branschpraxis.

Viktiga uppskattningar och bedömningar

IAS 1 innehåller nya krav på att upplysningar ska lämnas om de viktiga bedömningar som bolaget gör vid tillämpning av sina redovisningsprinciper och uppskattningar. För de sistnämnda anger IFRS-termen key sources of estimation uncertainty kanske bättre vad som avses. Kravet är nytt för Sverige, eftersom den tidigare versionen av IAS 1 – som vi känner som Redovisningsrådets RR 22 -inte innehöll dessa krav.

I de flesta årsredovisningar anger bolagen nu att upprättandet av en årsredovisning medför att man måste göra bedömningar och uppskattningar och att verkligheten kan (eller sannolikt kommer att) vara annorlunda. Det finns mer eller mindre lyckade försök att förverkliga tankarna bakom IFRS. Att förluster på kundfordringar är en uppskattning borde vara klart för de flesta läsare. För de flesta bolag borde det dock inte vara den viktigaste uppskattningen bolaget gör, dvs. ifall man har bra beslutsprocesser för kreditbedömning och inte har några stora koncentrationer.

Bolag som har goodwill i balansräkningen som närmar sig storleken på eget kapital ska sannolikt ge mer information än endast en upprepning av vad som skrivs beträffande nedskrivnings tester. Det är utmärkt att en hel del bolag har med kvantifierad information om hur en ändring i sådana uppskattningar och bedömningar kan påverka bolagets ställning och resultat. Inför kommande år borde bolagen dock även tänka på att upplysning om avvikelser från dessa uppskattningar ska lämnas i delårsrapporter.

Vad kan vi lära oss av de första IFRS-redovisningarna?

Som sagt, vi är en bra bit på väg. Det finns dock en förbättringspotential. Dessa förbättringar bör uppnås genom att alla aktörer på aktiemarknaden drar sitt strå till stacken. Jag förväntar mig att följande kommer att ske.

Slutsats

IFRS kommer att finnas kvar och kommer att ändras, även om ändringarna inte kommer att vara lika omfattande som vid införandet. Kritik har rests mot vissa delar av IFRS och de många ändringarna som genomförts under kort tid. Dessutom har endorsement-proceduren i EU komplicerat bilden. Det är därför viktigare än någonsin att vi följer IFRS-utvecklingen, att utbildning i IFRS fortgår och att bolag och andra aktörer har tillräckligt med resurser.

IFRS har tillkommit för att morsvara aktiemarknadens krav. På denna marknad finns dock inte enbart de stora bjässarna. För en hel del bolag på de mindre listorna kan IFRS tyckas alltför långtgående. Även för de stora bolagen kan informationsvärdet i vissa krav ifrågasättas. Lösningen är emellertid inte att dessa krav förbises. Man borde istället vara aktiv innan krav fastställs och påverka IASB innan beslut fattas. Bolag, analytiker och media bör göra sina röster hörda. Både till vår nationella normgivare och till IASB i London. IASB:s due process ger alla möjligheter till detta.