Den växande ideella sektorn: ”Låt mångfalden blomma i den ideella sektorn

Filip Wijkström tror inte alls på en detaljreglering av den ideella sektorn. Han, som under ett drygt decennium studerat denna sektor närmare, menar att man bör låta mångfalden blomma. Ska något regleras, säger han, bör man göra det med varsam hand och förståelse för organisationers särart och speciella roll i samhället.

I slutet av februari publicerade Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson, båda verksamma på Economic Research Institute vid Handelshögskolan i Stockholm, boken ”Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring”. De menar att mycket har hänt i den ideella sektorn sedan början av 1990-talet. Såväl sektorns ekonomi som antalet anställda har vuxit. Idag är cirka 145 000 anställda i denna sektor som årligen omsätter kring 140 miljarder. Från 1992 har den expanderat främst inom kultur och fritid samt den sociala omsorgen.

– Det svenska samhället har öppnats för nya dimensioner av den ideella sektorn. Det var inte riktigt politiskt korrekt tidigare, men nu har vi exempelvis allt mer frivilligarbete och mer idéburen serviceproduktion inom vård och omsorg, säger Filip Wijkström.

Och begreppet välgörenhet används helt öppet av allt fler, vilket var otänkbart bara för tio år sedan. ”Vi ser i början av 2000-talet en ideell sektor med tydligare fokus på olika typer av serviceproduktion” skriver Wijkström och Einarsson. Det gäller så väl samhällstjänster som medlemsservice.

En annan trend de pekar på är bolagisering. Vid början av 2000-talet fanns cirka 1 000 aktiebolag i drygt 550 koncerner med en ideell förening eller stiftelse som moder. Åtta procent av sektorns anställda och nio procent av omsättningen återfinns i dessa AB.

Till bolagisering finns det flera skäl, förklarar Filip Wijkström, till exempel att man vill renodla kärnverksamheten eller skapa tydlighet i organisationen. Man kan även knoppa av exempelvis en medlemstidning. Det kan också vara ett sätt att samarbeta mellan organisationer eller mellan organisation och stat.

Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson hävdar vidare att det finns en risk för ”en ökad slutenhet i det svenska civilsamhället och dess organisationer”. Tendenser som pekar åt detta håll är just fler aktiebolag och fler stiftelser; minskande inflytande från traditionella medlemmar när alltfler anställda och ”obundna” frivilliga deltar i verksamheten, samt ett organisationsliv alltmer influerat av ett näringslivstänkande.

Filip Wijkström menar att näringslivets verktyg och modeller för effektivare verksamhet inte alltid fungerar i ideell sektor. Målsättningarna är ju inte de samma. Vad gäller kravet på ökad transparens så frågar han sig retoriskt vem organisationerna ska vara transparenta inför?

– Ta Röda Korset vars verksamhet bland annat syftar till att reducera fattigdom och svält i tredje världen. Är det för givare, mottagare eller medlemmar som organisationen ska vara transparent? Eller Frälsningsarmén ... Är det inte Gud man ska svara inför, och hur åstadkommer man i så fall en sådan transparens?

Han påpekar att en alltför reglerad mätning av verksamhet istället kan skapa ineffektivitet och ökade kostnader. Och en uppspaltning av organisationer i AB kan ta bort en del av den ”magi” som är svår att mäta men som kan bidra till ett mervärde för en ideell organisation.

De anställda inom den ideella sektorn utgjorde år 2002 cirka 3,3 procent av alla sysselsatta i landet. Detta innebär en ökning jämfört med för tio år sedan. (Källa: Från nationalstat till näringsliv? av Wijkström/Einarsson; Handelshögskolan, Stockholm)

År 2002 omsatte den ideella sektorn 140 miljarder kronor. (Källa: Från nationalstat till näringsliv? av Wijkström/Einarsson; Handelshögskolan, Stockholm)

Elisabeth Precht